Erling Fredriksson inspirerar ungdomar att sjunga på meänkieli och samiska.

Musikalisk hyllning till Tornedalen

Erling Fredriksson använder musiken för att revitalisera meänkieli. Han sjunger själv i gruppen Jord och inspirerar ungdomar i Norrbottens län att våga ställa sig på scenen och sjunga på minoritetsspråken.
Erling Fredrikssons musikintresse vaknade precis så som Mikael Niemi beskriver i boken ”Populärmusik från Vittula”. En ny musiklärare på skolan öppnade nya dörrar och trettonårige Erling slukade allt han fick lära sig.

Musikstudier och jobb har tagit honom till olika platser runt om i Sverige och han bodde söderut i tjugotre år innan han återvände till Tärendö. Nu har det gått elva år och han är fast rotad med fru, tre barn och en spännande musikkarriär.
Meänkieli har alltid funnits, parallellt med svenskan, i hans liv. Under uppväxten talade föräldrarna och många kompisar meänkieli .

När Erling Fredriksson flyttade från byn gjorde han inga försök att slipa bort sin dialekt eller utplåna sitt språk. Dialekten förblev intakt men hans meänkieli blev haltande. Nu pågår en strävan att återerövra språket till fullo och han skriver sångtexter på meänkieli.
-Det är lite svårt när jag inte kan språket så bra, jag har inte kunnat uttrycka mig djupare. Men det växer och de sista två åren har jag inte skrivit på svenska alls.
Det finns en emotionell skillnad i att skriva texter på svenska och meänkieli.
-Det känns helare på något sätt, jag har med hela mig.

För snart tio år sedan blev Erling Fredriksson medlem i gruppen Jord. Han såg dem för första gången på Rallarfesten i Kiruna och känslan av att vilja ingå var omedelbar.
-Wow, tänkte jag, här har vi en grupp som nått en viss nivå och som utgår helt ifrån de tornedalska rötterna. Så jag gick fram och sa: jag kan börja spela med er, ha ha.

Så blev det och nu jobbar gruppen med sin tredje skiva som ska komma nästa år. Deras musik är en hyllning till det tornedalska och det finns texter som berör språkets betydelse. Populära ”Meän maa” handlar om att enas. De första raderna lyder: det här är vårt land, det här är ert land, det är dags att riva gränserna.
Erling Fredriksson förklarar att man kan tolka det på olika sätt.
-Det handlar om att jobba med sin identitet och få tillbaka självkänslan.

Att rida på vågen, utnyttja den nya stoltheten för meänkieli och bygga upp ett nytt självförtroende. Men sedan, påpekar han, när arbetet är gjort och grunden lagd måste öppenheten ta vid. Det går inte att bli ett vi och dom.
-Vi borde medvetet tänka; hur ska vi få alla att känna sig som tornedalingar och att känna sig välkomna. Många i till exempel Kiruna och Gällivare har tornedalska rötter men de känner sig ändå utanför.

Förhoppningen är att musiken ska bidra till en självkänsla, ett större medvetande och en språkrevitalisering.
-Alla som jobbar med musik, film och teater kan bidra till att revitalisera språk. Och Jord har väl kanske den största möjligheten att få ut meänkieli på ett riksplan och skapa ett intresse.

Men Erling Fredriksson har inte någon slags misson att rädda ett språk, utan snarare handlar det om att få folk att vidga sina vyer.
Sedan några år tillbaka jobbar Jord med ungdomar och hjälper skolor att göra konserter där eleverna får sjunga på meänkieli och samiska.
-Folk hade tjatat på mig om det här i många år och efter Liet Lavlu (en musiktävling för minoritetsspråk) insåg jag att det kanske går att revitalisera språk med hjälp av sång och musik. Vi presenterade idén för Pajala kommun och sedan växte det bara.

Och efter flera lyckade år tar Erling nu steget vidare till Giron Sámi teáhter för att tillsammans med dem skapa en ungdomsensemble som ska jobba mer sceniskt på minoritetsspråken. Teater, musik, film och rörelse ska integreras.
Lika viktigt och roligt som det är att få ungdomarna att växa i sin egen identitet är det att se en engagerad publik.
-Jag minns en konsert vi hade i Gällivare, det var kanske bara femtio personer i publiken men det blev så starkt. Folk blir supergripna när de hör ungdomarna sjunga på samiska och meänkieli.

Erling Fredrikssons egna tre söner kan inte prata meänkieli men han har inte gett upp hoppet om att han ska kunna lära dem. Inte minst när han såg intresset hos den äldste sonen när han deltog i en av konserterna.
-Meänkieli kanske aldrig kommer att leva som förr i tiden, utan hittar nog en egen form. Barnen i Tärendö skola kanske inte har lust att läsa meänkieli i skolan men man hör ju hur de slänger sig med uttryck på meänkieli och det är ju också en slags identitetsgrej. Det här kan vi, inte andra.

Ann-Helén Laestadius

Sidan uppdaterad 2015-05-27

Om minoritet.se

Minoritet.se sprider kunskap om urfolket samerna och Sveriges nationella minoriteter, judar, romer, sverigefinnar och tornedalingar. Sametinget ansvarar för minoritet.se och i arbetet med webbplatsen involveras samerna och de nationella minoriteterna.

Genom aktuella reportage om och med samerna och de nationella minoriteterna lär du dig mer om deras kultur, språk och vardag.

 

Här hittar du också information om Sveriges minoritetsåtaganden , aktuell lagstiftning och myndighetsinformation från Sametinget och Länsstyrelsen i Stockholms län.

Webbplatsen ska underlätta arbetet inom förvaltningsområdena genom att samla material som rör samerna och de nationella minoriteterna på ett ställe. Information om cookies på webbplatsen.

Webbredaktör och ansvarig utgivare Malin Andersson Junkka | malin.junkka@sametinget.se | 070-640 60 06

På www.minoritet.se använder vi cookies för att webbplatsen ska fungera på ett bra sätt för dig. Genom att fortsätta surfa godkänner du att vi använder cookies. Vad är cookies?