Artiklar
Professor Lena Huss är en Sveriges ledande experter på  hur man ska återta sitt språk.

Handfasta råd till föräldrar

Det går att lära sitt barn att tala finska även om man som förälder har förlorat språket.
En ny bok ger hopp om finskans framtid.
Med konkreta råd uppmuntras föräldrar, barn, ungdomar och vuxna att antingen lära sig eller återerövra finskan.

”Ska vi tala finska? En idéskrift för finskan i Sverige” skriven av professor Leena Huss är en rådgivande handbok för alla som vill stödja användningen av finskan i Sverige.

Med handfasta råd vill Leena Huss stötta föräldrar som både kan och inte kan finska att se till att barnen får lära sig språket. Hon ger också råd om hur man som vuxen kan förbättra eller hitta tillbaka till sitt modersmål.

Boken är pedagogiskt uppbyggd med förklaringar om revitalisering, finskans situation liksom samhällets och individens ansvar. Den är skriven på svenska och finska.

Professorn har delat in sina tips utifrån livssituation exempelvis:

  • Om båda föräldrarna är finskspråkiga bör de konsekvent tala finska och låta barnet lära sig svenska utanför hemmet, i skolan, från tv och av kompisar. Helst ska man komplettera med modersmålsundervisning i förskolan och skolan eftersom svenskan tenderar att ta över även om man har finska som enda språk hemma.
  • Om föräldrarna har olika modersmål ska de använda sitt eget modersmål – den så kallade ”en person-ett språk-prinicipen”. Dessutom är det viktigt att använda finska naturligt i alla vardagliga situationer, även när man har besökare som inte förstår finska. Det hjälper barnet att förstå att finskan inte är något att skämmas över.
  • Om föräldrarna inte är finskspråkiga men vill att barnet ska lära sig språket är det viktigt med språkliga förebilder, kanske släktingar eller goda vänner. Dessutom krävs modersmålsundervisning i förskolan och skolan. Föräldrarna kan också gå en kurs själva för att stärka bilden av finskan som något bra.

Leena Huss förklarar att det inte är fel att lära barnen flera språk samtidigt, utan snarare lägger man en grund för en utökad språkinlärning i framtiden. Hon varnar för att korrigera barnen om de blandar de två språken, det brukar bara få motsatt effekt.

Men vad gör man då om barnet helt vägrar att prata finska? Jo, man ger inte upp och man blir inte arg utan man pratar på och betonar hur bra det är att vara flerspråkig.

Den äldre finsktalande generationen kan ha avgörande betydelse för språkets överlevnad. Huss menar att de äldre har ett kulturellt kapital som de kan dela med sig av, till exempel som språkguider både privat och i förskolan. Man kan även ordna möten på lokala träffpunkter eller läger där både barn och vuxna kan få öva på finskan med den äldsta generationen, som inte bara är bra på språket utan också är insatta i kulturen.

Har man svårt att hitta finsktalande utanför sin egen sfär kan man skaffa sig en pin med texten: ”Ska vi tala finska?” Ha den på kragen och signalen är tydlig.

Även om handboken är uppbyggd för den finska situationen är den nog minst lika användbar för alla nationella minoritetsspråk, åtminstone flera av de konkreta språkräddande råden.

Handboken har tagits fram av Sverigefinländarnas delegation och finansierats av Statens kulturråd och publicerats av Hugo Valentin-centrum vid Uppsala universitet och Finskt språk- och kulturcentrum vid Mälardalens högskola.

Ann-Helén Laestadius

Sidan uppdaterad 2010-11-23