«Jag är tacksam att jag får beröra människor med min musik»

Några månader senare är livet fortfarande som en dröm för Dimitri. Han har nyligen spelat in sin första soloplatta, och nu sitter han i en loge i Göteborg och förbereder sig inför kvällens spelning. Dimitri har aldrig försökt gömma sina finskromska rötter. Tvärtom.
- Jag tycker det är viktigt, oavsett ursprung, att om man har gjort något bra ska man vara stolt över det. Och då ska man också vara stolt över vem man är och komma ut med sitt ursprung.

Men tror du det är viktigt för en minoritet att de har någon sorts frontfigur?

- Ja, det tror jag, det får en att förstå att allt är möjligt. Till exempel när jag fick veta att Cher var rom, då tänkte jag ” Wow, jag kanske kan!” Det finns så många som måste vakna upp och förstå att det finns en chans.

I den lilla logen är det varmt, och längs väggen står gitarren och väskan med alla kläder. Tre olika mössor och flera ombyten. Dimitri packar upp och visar.
- Jag tycker inte utseende är viktigt men när jag går ut genom dörren vill jag se bra ut. Fast jag får skäll nästan varje dag av min sambo och killarna i bandet! De tycker att jag har för mycket på mig.

Han skrattar och visar sina händer med massor av ringar och armband, och säger att han i dag ändå har rätt avskalad klädsel. Jag drar fram min fusklapp där jag skrivit ner refrängen till hans låt ”the caravan:”

”Where do they come from?
Where do they go?
No one can tell, nobody knows,
I' d like to know how it began,
where did it start,
this caravan.”

Han tar en klunk ur ramlösaflaskan, lutar sig fram över bordet.
- Tänk om man kunde få veta vad som fick i gång den här vandringen! Jag vet inte om jag skulle bli lycklig eller glad, men jag skulle så gärna vilja veta.

Idén till låttexten fick han en morgon när han som vanligt satt och tittade ut genom tågfönstret på väg från hemmet i Märsta till skolan i Stockholm. När de passerade en övergiven parkering fick han se en romsk familj med husvagn. De såg inte ut som om de kom från Sverige.
- När jag åkte hem igen på eftermiddagen såg jag att polisen var där, och så var det en liten flicka, hon var inte större än så här, säger Dimitri och håller upp handen en meter ovanför golvet.
- Hon sprang omkring där och hon fastnade nästan som ett foto i mig, jag kan inte få bort henne. Nästa morgon var familjen borta.

Han tänker ofta på henne och undrar var hon är och hur hon har det.
- Jag hoppas att hon har det bra, men jag tror att hon reser omkring någonstans.

Han säger att han är tacksam mot sina föräldrar som, trots sina svårigheter som unga romer i Finland under en tid då romer inte tilläts vara bofasta, inte låtit sina barn ärva varken bitterhet eller skygghet.

Och just nu är allt en framgångssaga för Dimitri. Han har kvar sitt gamla jobb som sångpedagog men hoppas att han en dag ska kunna leva helt på musiken. Ett ord han hela tiden återkommer till är tacksamhet. Han är tacksam för allt han har nu, för den resa han har fått vara med om, för att folk tycker om det han gör och för att han får chansen att beröra människor med sin musik.

Framtiden ligger ganska långt borta och med tanke på allt som hänt det senaste halvåret är det svårt att formulera var han tror att han är om tio år.
- Får jag göra det jag gör idag är jag väldigt lycklig. Och så hoppas jag att jag har bidragit med att unga, oavsett om de är romer eller finnar eller vad som helst, har förverkligat sina drömmar.

KARIN FINGAL