Artiklar

Jord – en klang med tornedalsk botten

Folkmusikgruppen Jord har formligen dragit fram i ett segertåg på sin turné genom Sverige och folket har mött upp på spelningarna.
– Tornedalen är lite hetare än för ett antal år sedan. Erkännandet av tornedalingar som en nationell minoritet samt att meänkieli blivit ett begrepp, gör att det kommit folk valt vår konsert, säger Jordmedlemmen Erling Fredriksson från Tärendö.

När Jord i februari turnerade i vårt avlånga land träffar minoritet.se dem inför en spelning i Stockholm, på Finlandsinstitutet. Gruppen gör i de skälvande timmarna innan spelningen ett soundcheck och spelar igenom ett par låtar. Vi sitter långt bak i lokalen och väntar på att få intervjua gruppen, när något märkligt inträffar. Med urkraft spelar och sjunger de på meänkieli upp till ”Glädjens humppa”, musik av Jan Johansson och text av Gun Olofsson. Låten handlar om att slänga bort livets sorger och om en önskan om att få vingar att flyga bort med. Undertecknad gråter och är såld redan på soundchecken.

Trots att folkmusikgruppen Jord varit på turné i tiotalet dagar verkar de förväntansfulla och uppspelta inför kvällens spelning i Stockholm. På orter de tidigare uppträtt på har arrangörerna i Musik i Syd - Länsmusiken i Småland och Kronoberg, sett till att ha arrangemang kring meänkieli samt en utställning om Tornedalen och speciella tornedalska traditioner.

Åhörarna har fått en liten parlör och texter på meänkieli, för att sjunga med i sångerna. Aktiviteterna har även gett med sig att andra än de som känner till gruppen, sällat sig till åhörarskaran.
– De tyckte om att pröva på orden och sjunga med oss, säger Johanna Lindgren.

Annat som bidragit till intresset är att alla länstidningar under turnén skrivit om den ”exotiska” gruppen och dess spelningar.
– Det känns lite roligt att i sitt eget land bli kallad för exotisk. Hur känt vi än tror att Tornedalen är, så är det mindre känt än vad vi tror, säger Erling Fredriksson.

Han tycker att de under turnén nått publiken genom musiken, trots att publiken inte förstår dem. Samstämt säger de detta bero på att de som medlemmar i Jord är trygga med sig själv.
– Vår historia påverkar vår klang. Min pappa förde över saker på mig, liksom hans pappa gjorde på honom, och naturligtvis märks det och kommer ut i vår klang. När de ser att vi är stolta över det vi gör och trygga i vår identitet som tornedalingar skapar det även stolthet och glädje i publiken, säger Erling Fredriksson.

Hans bandkollega säger vidare:

– Språket, historian och kulturen var något man i 15-års ålder försökte neka men likt förbaskat kommer det ut nu. Vi blir samtidigt bron för tornedalingar som kommer och lyssnar och jag tror att vi skapar en känsla för dem om hur det var i Tornedalen när de bodde kvar där, säger Jan Johansson.

Inför sin tredje skiva, Nice matka, fick Jord en ny ljudkostym, med elgitarrer och trummor. För dagen är de mer avklädda och folkmusikaliskt traditionsenliga med dragspel, kontrabas, flöjt och olika slagverk.
– Våra äldre fans kanske tyckte att det var mycket nytt men samtidigt öppnade det upp ögonen hos flera andra, vår musik tilltalade olika åldrar och som grupp kunde vi hitta nya scener. Vi har en fot i båda lägren, säger Susanne Rantatalo.

Det verkar på bandmedlemmarna som om deras resa varit en ”Nice matka” (trevlig färd) och efter spelningen som ingick i en kickoff för ”Minoriteternas nobelfest 2015”, fortsatte turnén uppåt landet med spelningar i Mellansverige. Sedan dess har Jord, tillsammans med Hasse Alatalo, även hunnit avverka en uppmärksammad spelning på den anrika Folk- och världsmusikgalan i Umeå.

HASSE STENUDD

 

Läs också Stenudds recension:

 

Applåderna i aulan på Finlandsinstitutet i Stockholm vill aldrig ta slut. Jord spelar upp till flera extra nummer och den till en början återhållsamma publiken vill nu ha mer jord till sina finstämda rottrådar. Jord från Tornedalen har slagit an ett ackord med lika delar vemod, längtan och glädje och träffat rätt. Bättre än så här kan folkmusik knappast bli.

Gruppen som sjunger på meänkieli gör en beskrivning om hur det kom sig att gränsen efter kriget mot ryssarna, 1809 kom att dras vid Könkämä-, Muonio- och Torneälven. I en lysande historiebeskrivning i koncentrat berättar de även meänkielis historia och kommer naturligt in på försvenskningspolitiken som inleddes i slutet av 1800-talet och som närapå gjorde ett folk stumma.

I kontrast till språkets mörka historia berättar Susanne om ljusa minnen, hur hon i sin barndom levde och lekte på det vackra berget. I hennes egen låt ”Kaunis vaara”, sjunger och spelar Jord med en sådan pondus och styrka, fyllda av självförtroende och en oerhörd glädje.  När även stämsången sitter som den ska blir gruppens framförande som en mäktig älv som skakar av sig sina bojor av snö och is.

Ljusa sommarnätter, hjortronplockning med mygg och harrfiske passerar revy. Tillsammans med barndomens farliga lekar och vackra minnen klär de Johanna Lindgrens underbara sång ”Barndomsminnen”, som Bertil Isaksson översatt till meänkieli. Jord framför mycket eget material och tillsammans med några sånger ur den rika tornedalska sångtraditionen blir gruppens framträdande till en minnesvärd kväll, en karamell att suga länge på.

Åhörarna i konserten som utgör kickoff för en minoritetsmanifestation utgörs till stora delar av våra fem nationella minoriteter. Till ”Glädjens humppa” kan de längre inte sitta still och med taktfasta handklappningar klär även de sig i glädjens vingar.

Här blir det specifikt tornedalska till världsmusik som genom Jords fina stämsång och med influenser även till den övriga världen, i kväll talar rakt in i de församlades hjärtan, i vilket land deras vagga än månde ha gungat i. De som spelade upp till den gränsöverskridande upplevelsen var Susanne Rantatalo, sång och slagverk, Jan Johansson, sång och dragspel, Johanna Lindgren, sång, flöjt och slagverk samt Erling Fredriksson, sång, kontrabas och gitarr.

Sidan uppdaterad 2015-05-27