Artiklar

Luleborna som håller liv i tornedalskulturen

Tornedalsgillet i Luleå har funnits sedan 1948. Då var det ungdomar från Tornedalen som bildade en förening för att stärka samhörigheten. I dag är medelåldern högre men syftet detsamma. Föreningen är en länk till Tornedalen för de utflyttade. Lena Karlsson och Barbro Ahlfort är två av de som håller i gillet.

- Det räcker att träffa en tornedaling i fem minuter och det känns som om man känner varandra, säger Lena Karlsson, 75 år och boende i Luleå.

Hon är bördig från Kuivakangas, norr om Övertorneå. Lena Karlsson är nästan ett med Tornedalsgillet i Luleå. Ända sedan 1985 har hon fungerat som kassör. Barbro Ahlfort är lite färskare med sina fem år som sekreterare. Men båda är med av samma anledning. Tornedalsgillet är deras länk till Tornedalen och en möjlighet att få träffa likasinnade.

I dag har Tornedalsgillet cirka 700 medlemmar i Luleå med omnejd och det är medlemsavgifterna som ger möjlighet att ordna olika aktiviteter.
- Syftet är att ha en samlingspunkt för oss tornedalingar, säger Barbro Ahlfort som kommer från Kardis, 3 mil söder om Pajala.

När minoritet.se träffar Barbro och Lena hemma hos Barbro i Måttsund, utanför Luleå,  står ett typiskt tornedalsfika på bordet. I ett kakfat ligger nybakade längder och mandelkubb som doftar gott.
- Jag brukar alltid baka mandelkubb till sommaren, säger Barbro.

Vi kommer snabbt in på betydelsen av språket för tornedalingarna, meänkieli. Det märks att de brinner för språket.
- Våra män är umikko, säger Lena och menar att de inte kan meänkieli.

Börje Karlsson, Lenas man som är från Överkalix, säger att det är lätt att känna sig utanför när två tornedalingar möts och börjar prata meänkieli.

Lena tycker det känns bra att både ha svenskan och meänkieli tillbuds.
- Det är som Mikael Niemi har sagt. Vi tornedalingar har ett väldigt rikt ordförråd. Tappar vi ett ord så tar vi till finskan (som Lena fortfarande kallar språket).

Och Barbro håller med:
- Ja, det är ett mustigt språk.

I dag pratar de båda meänkieli med stolthet men så har inte alltid fallet varit.
- Finska var ju något fult. Jag har alltid skämts för min dialekt. Jag jobbade på Posten och jag minns när jag skulle ta emot samtal från Malmö eller Göteborg och Stockholm. Jag trodde inte de skulle förstå mig. En gång sa en person att jag talade så fin och ren svenska. Oj, vad glad jag blev, berättar Lena.

Barbro har andra erfarenheter. I sitt arbete på Seko har hon haft telefonkontakter med hela Sverige och fått många positiva kommentarer som dialekten.
- Många tycker den är mysig och trevlig.

Tornedalsgillet är en ideell förening som försöker att förvalta den tornedalska kulturen och hålla traditionerna vid liv. Exempel på kommande aktiviteter är teater, revy, sommardans, älgfest och julfest. Men gillet arrangerar även resor och andra aktiviteter.
- Julfesten är den största, säger Barbro.

Och även om Barbro och Lena bott största delen av sina vuxna liv i Luleå så saknar de alltid Tornedalen.
- Jag saknar läget, kulturen och gemenskapen, konstaterar Barbro och lägger till att det är tur att Tornedalsgillet finns.

MALIN A JUNKKA





 

Sidan uppdaterad 2023-01-26