En globetrotter med djupa rötter i Pajala

Josephine Ylipää är född och delvis uppvuxen i Pajala. När föräldrarna skiljde sig flyttade hon till Luleå men det är Pajala som är hennes riktiga hem.
- Luleå är inte hemma. Det har jag insett på senare år. Jag vill direkt upp till Pajala när jag kommer till Norrbotten. Där väntar mina vänner som är min extra familj och där känner jag att jag hör hemma.

Ända sedan Josephine var liten har hon och hennes familj rest och flyttat ofta. Under många år bodde hon på Åland och som vuxen har hon rest/bott i Asien och även bott i både Frankrike och Belgien.
- Jag gillar att upptäcka nya platser, träffa nya människor och lära mig språk, säger hon.

Just nu studerar hon i Lund med fokus på miljöfrågor, ett ämne hon brinner för vid sidan av Tornedalen. Sin kandidatexamen i statsvetenskap tog hon i Växjö och på frågan om hon kommer flytta hem till Pajala någon gång är svaret ett snabbt nej.
- De jobb jag vill ha finns tyvärr inte där uppe. Det är synd.

Men även om framtiden inte innebär ett liv i Pajala har Tornedalen en självklar roll i hennes liv.
- Jag inser det mer och mer att min identitet finns där uppe. Pajala är extremt viktigt för mig. Jag åker hem minst två gånger per år.

Sedan början av 2016 sitter Josephine i Met Nuorets styrelse. På så vis håller hon kontakten med sitt ursprung och identitet. Som boende i Lund kan hon hoppa på uppdrag och besöka möten som sker i södra Sverige vilket är praktiskt.

I november väntar ett språkläger uppe i Vasikkavuoma, ett naturreservat nära Pajala, som Met Nuoret anordnar tillsammans med Kveeninuoret, kvänska ungdomsförbundet.
- Det blir roligt att träffa människor som engagerar sig i samma frågor och få träna på meänkieli.

Kan du meänkieli?

- Min mamma är från Finland och pappa pratar meänkieli så jag kan språket men blandar ihop många ord från riksfinskan med meänkieli. Jag hade tänkt läsa meänkieli på distans i höst men masterutbildningen tar för mycket tid.

Härom dagen deltog Josephine i den första talkshowen som någonsin gjorts på meänkieli, Konkkaronkka, ledd av Ida Brännström. Där fick hon bland annat prata om var hennes hjärtehem finns.
- Det var lite nervöst men kul, konstaterar Josephine.

Att alltid skilja sig från mängden och vara tjejen som kommer "uppifrån" och vara lite exotisk är Josephine van vid men ibland blir hon lite trött på det.
- De vet så lite om norra Sverige här. De tycker att man pratar annorlunda och man har ingen att dela sin identitet och kultur med. I början tvivlade jag på mitt språk eftersom folk gärna påpekar att en säger "fel".

Som tur är har Josephine sin storebror nere i Skåne. Dit kan hon åka och känna tillhörighet och känna sig närmare Tornedalen. 
- Det jag saknar mest med Pajala är stillheten och den unika naturen. Och så tillhörigheten förstås, en är alltid inräknad. 

MALIN A JUNKKA