Foto: Martin Stenmark

»Vem har rätt att berätta?«

Förra året debuterade jag med romanen För vad sorg och smärta. Den handlar om en familj i Halland på femtiotalet som tillhör romanifolket - den största gruppen inom minoriteten romer i landet och den som varit här under längst tid.

Förr i tiden kallades vi tattare, men idag används benämningen resandefolket, eller just romanifolket, om oss. Det har gått mer än ett år sedan romanen kom ut och när nu uppmärksamheten lagt sig, har jag börjat fundera på vad detta att berätta, eller att inte berätta, egentligen får för konsekvenser.

När jag växte upp fick jag, liksom de flesta i min folkgrupp, lära mig att vara stolt över att tillhöra romanifolket, men aldrig avslöja det för någon utomstående.

Det var på goda grunder mina föräldrar fostrade mig så. Bara några årtionden tillbaka, hade de romanoa - vilket är vår självbenämning - steriliserats och lobotomerats; hela familjer hade satts i uppfostringsprogram för att ”omprogrammeras”, och barnen hade tvångsomhändertagits. Går vi ännu längre tillbaka i historien, så avlöser statens repressiva insatser varandra, som ett tätt packat pärlband, med Tattarplakatet från år 1637 som det grövsta folkbrottet - romanifolket skulle utvisas, annars dödas utan rättslig påföljd.

Om man röjer ett ursprung som under århundraden bekämpats, som hatats och blivit stigmatiserat av storsamhället, då kan det värsta tänkbara hända en själv och ens familj. Så tänkte man då och så tänker många av oss även idag.

Att jag som vuxen skulle skriva, och få publicerad, en roman om mitt folk, var under uppväxten något helt otänkbart. Jag gjorde då istället mitt yttersta för att min identitet inte skulle avslöjas.

En av mina förfäder hette Hans Larsson. Han var sintirom och föddes år 1625, sannolikt i Tyskland. Han använde under sin levnad i Sverige även efternamnet Meijer. Och troligen en rad andra namn som, liksom Hans Larsson, var tagna för att smälta in. Vad han egentligen hette, vet vi inte idag.

Vi har en lång, hårt inhamrad, tradition av att gömma oss - av att gå under radarn, för att använda modernt språkbruk. Det handlar om en självbevarelsedrift, och om att inte behöva ge upp vår kultur, vårt språk, våra traditioner. Även om priset för detta är att allt det som gör oss till romanifolk, förpassas in till hemmets stilla hägn.

Trots att det nu för tiden är möjligt, förvisso inte hinderslöst, att vara en etnisk minoritet och samtidigt en del av majoritetssamhället, har de senaste århundradenas målmedvetna bekämpande av vår folkgrupp, gjort att språket, kulturen, traditionerna, i mångt och mycket glömts bort och urvattnats, tappats - eller av rädsla släppts.

Att berätta, även endast om svunna tider, är att minnas våra döda och deras kamp. Att berätta om deras liv, är att plocka dem ur glömskan och föreviga dem. Men då krävs att vi berättar även utanför våra egna murar, att vi nedtecknar det, stadfäster det och sätter det på pränt.

Så: vem får berätta när vi nu har fler möjligheter till detta än någonsin tidigare?

Jag ställde mig den frågan under ett par stormiga veckor då tv-programmet ”Eleonors resa” sändes på SVT. I tre avsnitt kunde vi följa resandetjejen Eleonor och hennes familj, och deras liv under ett knappt år. Reaktionerna från vår egen folkgrupp var omedelbara. Eleonor fick i sociala medier utstå skällsord som ingen vuxen människa bör ta i sin mun, hon blev hotad, det bildades hatgrupper mot henne på Facebook. Programmet hyllades samtidigt av många tittare. Exempelvis ringde en nittioårig kvinna till Eleonor och berättade om hennes lycka att få ta del av sin kultur, som hon lämnat, en sista gång i livet. Men det är som vanligt bråkstakarna som skriker högst.

Förvisso kan produktionen kritiseras på en rad punkter. Då familjen filmats under nästan ett helt år, var materialet omfattande. Att välja ut segment och klippa samman dessa till tre korta avsnitt, är så klart en vansklig affär. Och i detta fall resulterade det i att serien stundtals spelade på gamla fördomar, blev vilseledande och exotiserande.

Eleonor högläste i varje avsnitt stycken ur min roman om vårt folk, stycken hon själv översatt till svensk romani. Dessa segment påannonserades med skylten ”Historia”. Mitt verk är i första hand skönlitterärt, innehållandes skrönor, fiktiva händelser och karaktärer, och en och annan visa som någon sjunger. Det är ingen faktabok och jag är ingen historiker.

Men inga av dessa felbeslut kan lastas Eleonor.

Själv fick jag ingen kritik alls ifrån de egna leden när min roman kom ut, utan snarare flertalet brev från andra resande som menade att de nu vågade berätta utåt om sitt ursprung och också visa den stolthet de alltid känt. Det får mig att undra vem som egentligen får berätta i en folkgrupp där blodsband och släkttillhörigheter är av yttersta vikt.

Uppfattades inte Eleonor som tillräckligt horrta romano, eller på svenska: trodde de inte att hon hade tillräckligt djupa rötter? Fick hon kritik för att hon var en ung kvinna och tog plats? Eller för att hon tog plats på ett sätt som unga och kvinnor i vår grupp inte bör göra?

Jag vet inte svaret på dessa frågor. Jag vet bara att hon inte förtjänade kritiken. Och att när en modig, engagerad och påläst kvinna som Eleonor kliver fram, så bör vi ge henne utrymme. Och vi måste inse att vi inte alla lever på samma sätt bara för att vi tillhör samma folkgrupp - en etnisk grupp är inte per automatik homogen. Programmet var heller inget faktaprogram. Det handlade om hennes liv.

Att vara klassad som en etnisk minoritet ger ett beskydd - fler ur romanifolket borde förstå detta. Under de perioder i historien då vi betraktats som en social konstruktion, har vi osynliggjorts och glömts bort. Osynliggörandet är ett effektivt vapen för att utplåna människor.

Hur ska vi ens överleva som folkgrupp, om vi fortsätter gömma oss? När vårt språk, svensk romani, dör ut om någon generation, och vi slutat tradera vårt folks berättelser till våra efterlevande, när minnena av våra förfäder och deras kamp falnat, då litar jag på att ni som krävde Eleonors tystnad, ni som anser att ingen i vår folkgrupp får berätta utan samtliga andras medgivande, också tar ansvaret för att återuppväcka språket, minnena, alla levnadsöden, sångerna och berättelserna. Annars kommer ni, genom ert krav på tystnad, endast ha bidragit till att en hel etnisk grupp raderats ur det offentliga medvetandet, att vårt folk förminskats till en flyktig, social konstruktion.

Inget skulle vara sorgligare. Och inget kunde vara farligare för våra efterkommande.

THOM LUNDBERG

Sidan uppdaterad 2017-06-01

Läs mer om Thom!

Om minoritet.se

Minoritet.se sprider kunskap om urfolket samerna och Sveriges nationella minoriteter, judar, romer, sverigefinnar och tornedalingar. Sametinget ansvarar för minoritet.se och i arbetet med webbplatsen involveras samerna och de nationella minoriteterna.

Genom aktuella reportage om och med samerna och de nationella minoriteterna lär du dig mer om deras kultur, språk och vardag.

 

Här hittar du också information om Sveriges minoritetsåtaganden , aktuell lagstiftning och myndighetsinformation från Sametinget och Länsstyrelsen i Stockholms län.

Webbplatsen ska underlätta arbetet inom förvaltningsområdena genom att samla material som rör samerna och de nationella minoriteterna på ett ställe. Information om cookies på webbplatsen.

Webbredaktör och ansvarig utgivare Malin Andersson Junkka | malin.junkka@sametinget.se | 070-640 60 06

På www.minoritet.se använder vi cookies för att webbplatsen ska fungera på ett bra sätt för dig. Genom att fortsätta surfa godkänner du att vi använder cookies. Vad är cookies?