Yael Fried om den hektiska hösten

Varje höst är det hektisk aktivitet i judiska hem. Inte mindre än fem högtider firas under loppet av en månad.

Så här på hösten varje år, när ljuset blir lite gulare och löven börjar prassla vid trottoarkanten, infinner sig i mig en särskild känsla. Sommaren är över, skolan börjar, semestern är slut och vardagen rullar igen. För många sker övergången lite långsamt och obemärkt, som solen när den sakta försvinner någon minut tidigare varje dag. För andra i stora kliv: första dagen i skolan, den här helgen var det plötsligt inte badväder, nu är sista äpplet plockat från trädet.  

För mig som jude tillkommer ytterligare några händelser som ramar in tillvaron – hösthelgerna. Varje höst är det hektisk aktivitet i judiska hem. Inte mindre än fem högtider firas under loppet av en månad. Det börjar med nyåret (det är ju på hösten som det nya året startar egentligen – det vet ju alla som börjar skolan!) som firas med stor glädje. Man ägnar mycket tid åt att maten ska smaka gott, samlar familjen och kanske träffas i synagogan igen efter att alla haft semesterledigt på olika håll.

Denna återkommande, cykliska, aktivitet ger mig en känsla av trygghet och gemenskap. Synagogan är en naturlig plats att mötas på, och jag delar en glädjefylld dag tillsammans med andra som jag kanske inte känner så väl, men ändå vet vilka de är och vad alla deras släktingar heter. Vi kanske inte har setts sedan förra året, så vi förhör varandra om vad som hänt sen dess. Vi ser varandras barn växa och våra föräldrars hår gråna. Varje år växlar vi ungefär samma ord: ”oj vad du har vuxit! Åh grattis till nya jobbet/barnet/barnbarnet! Det var tråkigt att höra..”

Ritualen fortsätter tio dagar senare med den fruktade försoningsdagen – jomkippur. Då ska man fasta, det vet alla även om det kan vara så svårt för de flesta att de avstår, och för många är det också en något sorgfylld dag. Enligt den judiska läran är detta domedagen, dagen då Gud fastställer om vi skrivs in i antingen livets eller dödens bok. Vi tittar oss omkring och ser de tomma platserna efter de som gått bort under året, och undrar när det blir vår tur. Under bönen används det kollektiva ”vi” istället för ”jag” när vi bekänner våra synder och ber om förlåtelse, bot och bättring. Vi blir då en gemenskap, en grupp med en gemensam upplevelse och ett gemensamt öde.

Och där någonstans, när vi tar fram Toran, vår urgamla hebreiska text som väglett oss i årtusenden, förstår jag min judiska identitet allra bäst. Då påminns jag om varför min identitet är viktig för mig. Jag kommer ihåg anledningen till att jag valt ett yrke inom ämnet och framförallt varför jag vill uppfostra mitt barn till all denna kunskap. För det är främst i den judiska texten jag känner mig hemma. I läsandet av den, diskussionen om den, i tolkningen med århundradens olika röster som sipprar igenom min egen förståelse.

Under den här särskilda gudstjänsten blir det så påtagligt just för att vi läser inte bara den hebreiska bibelns texter, utan även medeltida rabbiners tolkningar och poetiska verk om vad det innebär att vara människa och stå inför den skapande Gudens absoluta makt över våra liv. Dessa texter, författade på både hebreiska och arameiska, är en del av det som utgör grunden till hela vår judiska kultur. Det är människors röster och berättelser som förs vidare från generation till generation, år efter år.

Det är den vetskapen om en kultur bortom tid och rum som fyller mig med känslan jag tycker så mycket om och ser fram emot varje år. Att känna gemenskap bortom tid och rum. En samhörighet med judar i en annan tid, på annan plats, men med samma ord. samma bävan inför det som komma skall. Samma fruktan för den okända framtiden. Samma trygghet i att ha en gruppgemenskap. Samma språk. (För den oinvigde menar jag här alltså de judiska språken hebreiska och arameiska, inte jiddisch)

Av det skälet är det enligt mig alltid lite sorgligt när den sista hösthelgen kommer, den som firar Toran, och egentligen är av våra gladaste helger. Vi markerar att vi läst igenom hela Toran och firar helt enkelt med att börja om läsningen på nytt. Precis som vi gjort sedan urminnes tider. Synagogan fylls med sång och glada tillrop, alla får godis samt möjlighet till en intim svängom med en Torarulle som partner.

Jag sveper mig i min tallit, kramar om rullen hårt så att jag inte tappar den, och tackar Gud för att jag tillhör en kultur som omfamnar det skrivna ordet så till den grad att vi bokstavligen tar vårt språk i hand och bjuder upp det till dans.

Yael Fried

Sidan uppdaterad 2017-08-22

Om Yael Fried....

Ålder: 36

Bor: Stockholm

Det här får jag energi av: mitt barn

Arbetar med: intendent på Judiska museet

Det här ser jag fram emot: en lugnare omvärld

Yael Fried. Foto: Privat
Yael Fried. Foto: Privat

Om minoritet.se

Minoritet.se sprider kunskap om urfolket samerna och Sveriges nationella minoriteter, judar, romer, sverigefinnar och tornedalingar. Sametinget ansvarar för minoritet.se och i arbetet med webbplatsen involveras samerna och de nationella minoriteterna.

Genom aktuella reportage om och med samerna och de nationella minoriteterna lär du dig mer om deras kultur, språk och vardag.

 

Här hittar du också information om Sveriges minoritetsåtaganden , aktuell lagstiftning och myndighetsinformation från Sametinget och Länsstyrelsen i Stockholms län.

Webbplatsen ska underlätta arbetet inom förvaltningsområdena genom att samla material som rör samerna och de nationella minoriteterna på ett ställe. Information om cookies på webbplatsen.

Webbredaktör och ansvarig utgivare Malin Andersson Junkka | malin.junkka@sametinget.se | 070-640 60 06

På www.minoritet.se använder vi cookies för att webbplatsen ska fungera på ett bra sätt för dig. Genom att fortsätta surfa godkänner du att vi använder cookies. Vad är cookies?