Artiklar

"Resurser behövs till hela den minoritetspolitiska apparaten"

Är ratificerande av mänskliga rättigheter inte mer än ett politiskt spel för galleriet? Ett tillfälle för Sverige att visa sig bäst i klassen? Det frågar sig Linnea Huhta, Met Nuoret, och Ella Turta, Sverigefinska ungdomsförbundet, i ett debattinlägg. Läs hela inlägget nedan.

Det verkar så. Vi som representerar ungdomsförbund för de nationella minoriteterna i Sverige vill att regeringen läser, lyssnar och visar att de hört vad vi säger. Vi och våra medlemmar är barn och unga vuxna. En del av oss har nått myndig ålder, precis som ratificeringen av Europarådets konventioner som ska tillämpas på de nationella minoriteterna i Sverige.

18 år kan forma en hel verklighet, fyra år kan forma en framtid. Vi skriver med syftet att lyfta den minoritetspolitiska verkligheten på den politiska agendan. Den 23 maj i år skickades ett brev till Europarådet undertecknat av Sverigefinska ungdomsförbundet, Svenska Tornedalingars Riksförbund-Tornionlaaksolaiset, Sverigefinländarnas Delegation, Met Nuoret, Finska Pensionärernas Riksförbund och Sverigefinska riksförbundet, som förhoppningsvis lyssnar när den svenska regeringen underlåtit att efterleva Europarådets två minoritetskonventioner.

Minoritetspolitiken behöver stärkas, vilket framgår av de statliga utredningarna 2017:60 och 2017:88 och av stark kritik från både Europarådet och landets nationella minoritetsorganisationer. Den politiska makten hörsammar inte våra krav på att de mänskliga rättigheterna ska efterlevas och på att konkret och även juridiskt fastställa allas lika värde. I Riksdagen debatterades den 14 juni 2018 kring en stärkt minoritetspolitik (KU44). När lagändringarna träder i kraft 1 januari 2019 får vi hoppas att implementeringen av den faktiskt fullföljs, till skillnad från hur det sett ut hittills.

De nationella minoriteternas rättigheter ska tillämpas. Det är en demokratifråga i vår högt ansedda välfärdsstat. Som ett exempel tog det tjugo år för Sverige att aktivt jobba integritetsvårdande enligt personuppgiftslagen. Dataskyddsförordningen med liknande bestämmelser kunde inte bortprioriteras på grund av sanktioner.

Vi påminner om Novus-undersökningen som bevisat att Sveriges skolor underlåter att sprida kunskap om de nationella minoriteterna, låt oss nämna förstudien “Då var jag som en fånge.” Statens övergrepp mot tornedalingar och meänkielitalande under 1800- och 1900-talet. Vi nämner att Universitet- och Högskolerådet pekar på brister i utbildningskedjan gällande de nationella minoriteterna. Vi lyfter långfilmen Sameblod (Kernell, 2016) som exempel på assimileringspolitik. Exemplen stärker vår minoritetspolitiska mission att ta tillbaka det som gått oss förlorat.

Det behövs lagstadgas om att det ska finnas en uppföljningsmyndighet att följa arbetet att utveckla och bevara meänkieli samt finska språken. Detta måste ske nu, annars riskerar det inte finnas någon kultur kvar att bevara.

Vi kräver ett språkcentrum för finska och meänkieli, enligt vad som framgår av SOU 2017:60. Det är något som länge förespråkats av våra organisationer. Civilsamhället behöver också få ett stärkt ekonomiskt stöd i hela landet, för att kunna bilda nätverk och förverkliga visioner. Vi är många som berövats möjligheten att lära oss våra språk, på grund av assimilationspolitiken och på grund av Sveriges underlåtenhet att följa internationella konventioner. För att återgälda svek och skada kan staten verkställa våra krav och se till att följa det som redan idag framgår av minoritetslagen och de internationella konventionerna. För vad är en lag värd om den inte följs? Och vad är en utredning värd om dess förslag inte genomförs?

 

Ella Turta, Sverigefinska ungdomsförbundet 
Linnea Huhta, Met Nuoret

Sidan uppdaterad 2018-11-23