Finnmix målar upp bilder av Tornedalen

Vi befinner oss i hjärtat av Sveriges Radio Norrbottens lokaler i Pajala och är i de absolut sista, skälvande minuterna innan lyssnarfavoriten Finnmix går ut i sändning.

 I bakgrunden hörs Dagens Eko. Eva Kvist lägger sista handen vid ett manus som handlar om insamlingen till världens barn, som är i sluttampen och som hon ska puffa för. Eva bläddrar i sina papper och ser plötsligt fundersam ut:
- Undrar hur jag på meänkieli säger att han ligger hemma med bruten fot?

- Hallå, Eva! Är du på plats? anropar teknikern Kalle Andersson från Luleå. Till sin hjälp har de även Anna Johansson som i Luleå sitter och tar emot lyssnarnas firarsamtal.
– Det är alltid lika roligt! I Finnmix kommer vi så nära folk när vi kliver rakt ut i lyssnarnas vardagsrum. De bjuder in oss på ett fantastiskt sätt. I kväll behöver vi inte hitta någon speciell vinkel eller hitta några nyheter, säger Eva Kvist som till det yttre ändå ser och känns samlad inför sändningen.

– Tio minuter kvar! Kalle Anderssons röst från Luleå ljuder i en högtalare. Genom hörlurarna har Eva med sig Kalle och de kan kommunicera med varandra under sändningen. På en dataskärm framför henne får hon under sändningen in firarmejl, de flesta skriver på svenska och några av dem har Eva översatt till meänkieli.

Ett par minuter i och spänningen stiger. Det är som att sitta i en roddbåt på forsnacken innan vågorna börjar skumma och slå in i båten. Hon sorterar ännu en del i sina papper och lägger de mejl som önskat sig höra RajRaj Band i en egen hög.
– Det är alltid många som vill lyssna på deras låtar, säger Eva som slänger en hastig blick mot klockan på studioväggen.
– Pass på! Hörs från högtalarrösten i Luleå, signaturen går ut och även denna fredag, den 6 oktober, flyger Finnmix ut i luften.

Eva Kvist fortsätter:

– Jag är alltid förväntansfull inför de här sändningarna. De bygger helt på de samtal som kommer in. En gång fick jag ett samtal från en person som utifrån sin egen jobbiga situation var rörd till tårar. Även jag som programledare blev rörd liksom en del av lyssnarna som efteråt hörde av sig med positiv feedback. Nä, vi behöver inga manus, säger Eva Kvist.

– 30 sekunder kvar. Tekniken i Luleå förvarnar om att den första låten snart klingat ut och Eva passar på att fråga om Kalle har en fanfar i beredskap till nästa jubilar.
– Inga problem.

Eva Kvist läser upp några mejl och många gratulationer och kramar går ut i världen från studion i Pajala och en fanfar smattrar till. Bröllopsgratulationer läses upp innan ”Vår egen bröllopsdag” med Curt-Hagers ljuder på skivdisken.

Eva Kvist, som i dagarna blir 33 år gammal, kom i 20-årsålder in som sommarvikarie till Meänraatio i Pajala. Hon hade språket med sig, modersmålet var finska och meänkieli.
- Efter den sejouren fick jag blodad tand, säger Eva som därefter i Kalix började på en journalistutbildning. Sedan några år tillbaks har hon i Pajala en tillsvidareanställning på Sveriges Radio Norrbotten.

Efter utbildningen och barnafödande och snart som ensamstående mamma har det inte varit lätt att bana väg in i den så tidigare mansdominerade journalistiken och gubbväldet på Meänraatio.
– Som ensamstående mamma har jag inte kunnat vara så flexibel som jag önskat. Jag kände att jag var besvärlig och upplevde att jag inte riktigt fick den förståelse jag önskat, säger Eva Kvist.

Under senare tid har de på Meänraatio fått in flera unga kvinnor som alla behövt vabba. I dag har denna nya frånvaro blivit en självklarhet bland de manliga kollegerna på radion.
- För min del känns det skönt, säger murbräckan Eva Kvist som längre inte ensam behöver bana väg.

Stämningen i studion känns behaglig och bekant. Bilder av en tornedalsk fredagseftermiddag målas upp, mellan gratulationer och musik blir det samtal i lättsam ton om både lingonskörd och älgjakt. Och naturligtvis eldar många i sin bastu. Eva tar in ett nytt samtal från Aapua och en kvinna glädjer sig för att ortens fotbollslag, Tornedalens stolthet Ohtana/Aapua, vunnit serien och tagit upp steget till division tre. De kommer in på ett allvarligare ämne och Eva Kvist rundar av och konstaterar att livet är en berg och dalbana.

Snart ljuder sången ”Juokse sinä humma” med sång av Tapio Rautavaara ut i etern, en annan absolut lyssnafavorit. Eva tar snart emot ett samtal och mannen som glömt födelsedagsdatum på firarobjektet, ropar plötsligt till sin 90-åriga dåligt hörandes mor, en fråga om när personen ifråga fyller år. Allt ordnar sig och med ett leende önskar Eva en trevlig fortsättning på helgen.
– Det här är ett bevis på att det här är folkets radio, att det är de som sätter agendan, säger Eva när musiken åter ligger på tallriken.

Som journalist på Mäenraatio har hon inte kunnat undgå att bli medveten om sina rättigheter som meänkielitalande och tillhörandes den tornedalska minoriteten.
– När jag jobbar med de här frågorna och lyfter fram rättigheterna i olika sammanhang får jag ta fram vad lagen säger och hur det förhåller sig. Det här ger kunskap och kunskap ger självförtroende.
På ett annat sätt, för att verka trovärdig, har radiojobbbet hindrat henne från att engagera sig för språket och Sveriges Radios krav på objektivitet är viktigt för Eva Kvist.

Hennes mamma är född i Ivalo, i norra Finland och även pappan, rennäringskonsultet Veikko Kvist, föddes i Finland och växte upp i Suaningi utanför Korpilombolo. Familjen kom sedermera att bosätta sig i Ohtanajärvi.
– Jag har sedan barnsben sovit med renarna under granarna, säger Eva Kvist som till epitetet kvinna, ensamstående mamma, yrkesarbetande journalist, tillhörandes en nationell minoritet, nu även får lägga till renskötare.

Hon säger vidare:

– Nu är det mina barn som varje sommar under kalvmärkningen får sova med renarna under granarna. Om de inte går själv har jag burit dem på ryggen under kalvmärkningen.

Eva Kvist rundar av sändningen, tackar å hennes, teknikerns och Anna Johanssons vägnar och påannonserar ”De sista ljuva åren”.
– Huh, nog är man ringrostig. Huvudet känns som en pannkaka, brister Eva ut i men får positiv feedback från teknikern Kalle Andersson i Luleå, medan musiken snart tonat ut.

– Meänraatio har bevisligen en framtid så länge språket finns. Om jag är kvar här om trettio år? Det tror jag inte men vem vet! säger Eva Kvist och brister ut i ett stort leende.

HASSE STENUDD

 

Sidan uppdaterad 2017-10-31
Eva Kvist i "renskogen" med sitt barn på ryggen. Foto: Privat
Eva Kvist i "renskogen" med sitt barn på ryggen. Foto: Privat
Eva Kvist trivs med sitt jobb. Foto: Hasse Stenudd
Eva Kvist trivs med sitt jobb. Foto: Hasse Stenudd

Om minoritet.se

Minoritet.se sprider kunskap om urfolket samerna och Sveriges nationella minoriteter, judar, romer, sverigefinnar och tornedalingar. Sametinget ansvarar för minoritet.se och i arbetet med webbplatsen involveras samerna och de nationella minoriteterna.

Genom aktuella reportage om och med samerna och de nationella minoriteterna lär du dig mer om deras kultur, språk och vardag.

 

Här hittar du också information om Sveriges minoritetsåtaganden , aktuell lagstiftning och myndighetsinformation från Sametinget och Länsstyrelsen i Stockholms län.

Webbplatsen ska underlätta arbetet inom förvaltningsområdena genom att samla material som rör samerna och de nationella minoriteterna på ett ställe. Information om cookies på webbplatsen.

Webbredaktör och ansvarig utgivare Malin Andersson Junkka | malin.junkka@sametinget.se | 070-640 60 06

På www.minoritet.se använder vi cookies för att webbplatsen ska fungera på ett bra sätt för dig. Genom att fortsätta surfa godkänner du att vi använder cookies. Vad är cookies?