"Finskan är ett otroligt vackert språk"

Det finns ungefär en kvarts miljon finskspråkiga personer i Sverige. Många har flyttat till Sverige, kanske som barn under efterkrigstiden. Andra har anhöriga som pratar finska och uppfostrats i språket. Några har helt enkelt växt upp i svenska områden där finskan är så påtaglig att man lärt sig båda språken.

Men det finns undantag. 29-åriga Lovisa Jakobsson, en helsvensk Umeåbo, passar inte in i de gängse mallarna. Hon bara bestämde sig för att lära sig språket.
- Jag gick all-in. Finskan är ett otroligt vackert språk, säger Jakobsson.

På tolv år har hon gått från att inte kunna ett enda ord till att jobba som finsk-svensk översättare i Umeå.
- Jag hade en finlands-svensk gymnasielärare som var så stolt över sitt Finland och pratade så otroligt vackert om landet att det väckte en nyfikenhet hos mig, berättar Jakobsson.

Efter skoldagen slog hon på finskspråkiga Uutiset på SVT för att se och lära sig lite om Finland och finska.
- Jag fattade faktiskt ingenting och det triggade mig, minns Jakobsson.

Vetgirigheten startade en smått galen resa.
- Jag samlade på allt som var blått och vitt. Jag hade ett finskt halsband som det stod ”Suomi” på och svettband på handlederna i de finska färgerna, berättar Jakobsson och fortsätter:

- Finska och Finland var mina absolut största intressen. Lite besatt var jag nog, det kan man väl säga.

Men mest handlade det om att snappa språket och ingen kan beskylla Lovisa Jakobsson för att ha legat på latsidan. Först försökte hon komma in på sommarkurser i finska på universitetet, men att det föll på behörigheten. Så hon vände sig till biblioteken.
- Ibland vaknade jag på morgnarna med finska grammatikböcker i sängen som jag somnat ifrån.

Lovisa fick tips om Finska Klubben i Umeå och nappade på deras karaokekvällar.
- Jag läste på de finska textremsorna och sjöng ”Slit och släng din bästa Cadillac” för full hals.

De andra i klubben hjälpte henne med uttal och hon lärde sig snabbt. Ganska snart var det dags för det första sommarjobbet i Finland. Det var i Ranua, en väldigt liten ort mitt emellan Sverige och Ryssland i höjd med Haparanda.
- De hade tre karaokebarer och det blev ett språkbad utan dess like. Jag snappade upp en finsk dialekt som kompisarna i Finska Klubben skrattade gått åt. Men vill man lära sig finska på bästa sätt så ska man utsätta sig maximalt. Det var några oerhört lärorika veckor.

Sedan har det fortsatt. Lovisa Jakobsson har åkt tillbaka till Finland för sommarjobb, hon har läst finska – språk, historia och litteratur – på Umeå universitet, varit utbytesstudent i Uleåborg och har nu fast anställning som översättare av bland annat journaler på ett företag i Umeå. På kvällarna sjunger hon tango och dansmusik med ett finskt band.

Vad är det med finskan som du gillar?

- Oj, vad är det inte jag gillar? Det är ett vackert språk. Det flyter så bra. Och det är så logiskt. Det har många regler men inte alls en massa undantag som i engelskan.

Kan du allt?

- Nej, verkligen inte. Som översättare kastas man mellan ytterligheterna. Jag har snappat en massa ord runt en översättning om ”plötslig bidöd” och nu jobbar jag med medicinska termer.

Men hon konstaterar att hon har en nackdel av att inte ha lärt sig språket som barn.
- Jag lärde mig all grammatik, men det var först nyligen jag lärde mig översättningarna för ”kurragömma” och ”fjäril”. Språk är ett livslångt lärande.

Så vad är du, svensk eller finsk?

- Jag har faktiskt skolkompisar som trodde att jag kom från Finland. Flaggorna har jag släppt men språket och alla fantastiska människor vårdar jag. Man kan väl säga att det som började som en förälskelse gått över till stark kärlek, säger Lovisa Jakobsson.

Hon berättar att hon inte har några planer på att flytta till Finland, men också att hon inte kan tänka sig att jobba med något som inte innehåller finska.
- Finska Klubben i Umeå är mitt andra hem så jag är nog lite av varje.

ANDERS BOSTRÖM