Artiklar
Lovikka-vanten i trä formgiven av Johanna Hjärtström. Foto: Johanna Hjärtström

"Hantverk gör att vi kan tolka vårt kulturarv"

Hittills har bevarandet och utvecklandet av hantverk främst fokuserat på typiskt svensk hemslöjd. Men det håller på att ändras, enligt forskaren Anneli Palmsköld. 
– Vi behöver mer kunskap om minoriteters hantverk, säger hon.

Mängder av hantverk och hantverkskunnande har försvunnit genom åren. Ändrade livsvillkor har skapat nya behov och maskiner har tagit över mycket av det vi förr var tvungna att tillverka själva. Då kommer frågan: Vilket kunnande är värt att bevara ändå? Anneli Palmsköld är professor i kulturvård med inriktning på hantverksvetenskap, vid Göteborgs universitet. Hon sysslar ständigt med just den frågan.
– För mig som forskare är det väldigt viktigt att man bevarar och utvecklar kunskap om hantverk så att vi kan tolka vårt kulturarv.

Hantverk berättar mycket om människors livsvillkor. Som den traditionella samiska slöjden med föremål av björk och renhorn. De berättar om vilka material som fanns tillgängliga och vilka saker en same behövde. På samma vis berättar det romska hantverket om vilka varor majoritetssamhället gärna betalade för och vad romer var skickliga på att utföra. 

För att främja och utveckla slöjd och hantverk finns Nämnden för hemslöjdsfrågor. Det är en statlig myndighet som ligger under Kulturdepartementet och som bland annat fördelar det statliga stödet för hemslöjd.

Anneli Palmsköld sitter med i nämnden och hon säger att minoriteters hantverkstradition hittills inte fått alls samma stöd eller fokus som svensk hantverkstradition. Hon berättar att när intresset för slöjd och hantverk växte kring sekelskiftet 1900 fokuserade man mest på det som då definierades som svensk slöjd.
– Minoriteters slöjd och hantverk räknades inte dit. Mer forskning och kunskap om minoriteters hantverk behövs och historien behöver skrivas om för att se vad mer som funnits i Sverige, säger hon.

Synen på vad som räknades till svenskt slöjd fick även andra konsekvenser, berättar Anneli Palmsköld. Också tekniker sorterades utifrån sin relation till det svenska. Exempelvis fick en spetsteknik som virkning liten uppmärksamhet jämfört med knyppling och flätning. Virkningen sågs som allt för modern, den utövades av fel sorts människor och resultatet ansågs inte tillräckligt fint.

Som det ser ut i dag finns ett nätverk med regionalt anställda hemslöjdskonsulenter som arbetar för att främja hemslöjd, slöjd och konsthantverk. De arbetar också för att främja själva kunnandet i hur det går till att slöjda eller skapa ett föremål. För den samiska slöjdens del finns Sameslöjdstiftelsen, som finansieras av Sametinget och Nämnden för hemslöjdsfrågor. Där arbetar tre nationella utvecklare. Något sådant finns inte för någon av de andra minoriteterna. Anneli Palmsköld menar att det är en brist som nämnden försöker ändra på.
– Vi försöker påtala behovet av en romsk konsulent till Kulturdepartementet.

Nämnden har också gått in med pengar till ett projekt som Romska kulturcentret i Malmö driver, som ska revitalisera det romska hantverket. Anneli Palmsköld säger att frågan om finansiellt stöd till utvecklande och främjande av nationella minoriteters hantverk är väldigt viktig.
– Men det här måste man diskutera med de grupperna, och de måste själva medverka till att utveckla ny kunskap och definiera vad som är viktigt. Den samiska gruppen har själva definierat att Duodji, den samiska slöjden, är väldigt central.

KARIN FINGAL

Sidan uppdaterad 2018-02-07