Foto:Malin A Junkka

Meänkieli – borta bra men hemma bäst?

Jag är mamma till två barn, Isak, 4 år fyllda och Maija som blir 2 år i juni. Rent språkligt konstaterar jag att vår familj lever omvänt till den situation som rådde när jag var barn. Då pratade många föräldrar i de ursprungliga förvaltningskommunerna meänkieli sinsemellan och svenska med barnen.

Språket ansågs då vara dialekt och en dålig självbild som följt med sedan tiden då språket förbjöds på många offentliga arenor gav inte stöd och uppmuntran som föräldrar skulle ha behövt för att se värdet i att lära barnen språket. Jag bestämde mig redan år 2001, då min syster blev gravid, att jag ska prata tornedalsfinska (historisk språkbenämning) till den lilla människan som födas skulle.

Samma beslut tog jag när Isak föddes år 2012 och jag uppmuntrade min man och mina svärföräldrar att enbart använda meänkieli, som jag då lärt mig att språket hette. Svärfar hade mycket svårt för att prata meänkieli med sitt tredje barnbarn och han övergick ofta till svenska med svungande tornedalsbrytning.

Förändringen i kommunikationen med Isak kom när Isak själv började säga sina första ord; tähti (stjärna), pallo (boll) med mera. Mest förvånad blev jag ändå över min mans konsekventa språkanvändning och jag blir fortfarande glatt överraskad och stolt när Isak använder typiska meänkieliska ord eller fraser som jag säkert kan säga inte kommer från mig. Isaks modersmål är meänkieli och han har samma brytning som farfar när han pratar svenska vilket är oerhört charmigt. Svenskan kommer dock allt starkare och jag märker att då han leker ensam och exempelvis låtsaspratar i mobil med idolkusinen så är det svenskan som härskar.

Här kommer problematiken in. Om språket ska ha en framtid behövs språkkompisar i barnens egen ålder. Än så länge finns det ingen annan på Isaks förskola som han kan kommunicera med på meänkieli - trots att några barn använder finskugriska språk.

Det gjorde mig ledsen att höra att han använde svenska med lillasyster Maija redan långt innan hon har sagt sina första ord men jag förstod att det var helt naturligt då detta språket är det enda han gjort sig förstådd med på förskolan. Innan Isak skrevs in var jag tydlig med att jag önskar att mitt barn får nyttja det han har rätt till, förskoleverksamhet helt- eller delvis på meänkieli. För att säkra detta såg jag till att mejla rektorn i god tid, besöka föräldramötet innan Isak började på förskolan och jag ställde frågor om bland annat personalens utbildning vad gäller de nationella minoriteternas rättigheter och hur de jobbar med språket meänkieli rent konkret.

Jag undersökte också intresset hos de föräldrar som var på mötet att få större del av verksamheten på meänkieli. 5 föräldrar av cirka15 hade antingen försökt lära sina barn meänkieli eller tyckte att det vore värdefullt om barnen kunde lära sig språket på förskolan eftersom dessa föräldrar hade det i sina rötter även om de aldrig tillgodogjort språket i så hög grad att de kunde föra det vidare.

Hur ser det ut på förskolan idag? Det finns pedagoger som använder meänkieli. De som talar flytande är över 40 år och de yngre har jag försökt peppa att lära sig enkla fraser som de i sin tur kan använda med så många barn som möjligt. Meänkieli synliggörs något i förskolans blogg och förstärks via riktade insatser från revitaliseringsprojekt som dock inte skolan ordnat.

Personalbyte sker ofta och jag ser inte att man har någon kontinuitet eller utvecklingsplan när det gäller den språkliga delen av verksamheten. Min prioritering nu är att hitta dessa språkkompisar och uppmuntra personalen till att jobba mot att de börjar använda språken med varandra. Fortfarande finns det många osynliga signaler som säkert personalen är helt omedveten om men som jag har observerat. En tydlig sådan prioritering som visar på vilket språk som har högst status är när Isak och en till får instruktioner av en pedagog. Då kommer instruktionen alltid på svenska först och sedan på meänkieli. Jag upplever det inte som medveten illvillighet utan tror mer på slentrianmässigt beteende och gamla underliggande attityder som speglas i språkanvändningen.

Jag ska inte sticka under stol utan säga som det är: Det är en kamp! Inte bara en kamp att få mer meänkieli i förskolan utan en vardaglig kamp för mig, för min familj. Att undvika att ta den lättaste vägen och istället sträva efter kvalitetsmässig språkutveckling. Men det är värt varenda ansträngning. Meänkieli är nyckeln till vår historia, vår kultur och vårt innersta jag och den nyckeln får man bara inte tappa!

BIRGITTA RANTATALO

Sidan uppdaterad 2016-05-02

Om minoritet.se

Minoritet.se sprider kunskap om urfolket samerna och Sveriges nationella minoriteter, judar, romer, sverigefinnar och tornedalingar. Sametinget ansvarar för minoritet.se och i arbetet med webbplatsen involveras samerna och de nationella minoriteterna.

Genom aktuella reportage om och med samerna och de nationella minoriteterna lär du dig mer om deras kultur, språk och vardag.

 

Här hittar du också information om Sveriges minoritetsåtaganden , aktuell lagstiftning och myndighetsinformation från Sametinget och Länsstyrelsen i Stockholms län.

Webbplatsen ska underlätta arbetet inom förvaltningsområdena genom att samla material som rör samerna och de nationella minoriteterna på ett ställe. Information om cookies på webbplatsen.

Webbredaktör och ansvarig utgivare Malin Andersson Junkka | malin.junkka@sametinget.se | 070-640 60 06

På www.minoritet.se använder vi cookies för att webbplatsen ska fungera på ett bra sätt för dig. Genom att fortsätta surfa godkänner du att vi använder cookies. Vad är cookies?