De levererar hårdrock på jiddisch

I höstmörkret har runt 100 personer samlat sig framför Stora teatern i Göteborg. Hårdrocksbandet. Dibbukim river av låt efter låt - på språket jiddisch.
- Man kan hitta allt inom hårdrock, men det här var vi säkra på inte fanns, säger en av grundarna till bandet.

Det är föreningen Jiddischkultur i Göteborg som bjudit in Dibbukim för att spela under Kulturnatta den här kvällen. För föreningen är det viktigaste att jiddsich syns och hörs och talas, och genom att ordna kulturevenemang vill de hålla språket levande i Göteborg.

Till den sista låten börjar några i publiken dansa. Många klappar i takt. Musiken låter som tung hårdrock och rytmisk folkmusik från Östeuropa.

När utomhuskonserten är över är låtskrivarna, sångarna och grundarna av bandet, Niklas och Ida Olniansky, överraskade och glada.
- Vi trodde det skulle komma kanske 20 personer, men det var ju över hundra! Och jättemånga ville komma fram och prata efteråt, säger Ida.

Hårdrock och jiddisch är en kombination som aldrig tidigare siktats på musikhimlen, och Dibbukim är ett fullständigt unikt band.

Det startades 2009 i Lund när Ida och Niklas läst jiddisch på Lunds universitet ett tag. De ville använda sig av sina språkkunskaper men hade inte så många att öva med. Dessutom ville de göra musik ihop. De bestämde sig för att helt enkelt göra både och, och så bildade de bandet Dibbukim och började spela hårdrock och skriva och sjunga låtar på jiddisch. Att de inte kan prata jiddisch flytande verkar inte vara något problem.- Nej, det är lättare tycker jag. Det låter kanske konstigt. Men Magnus Uggla menar att han sjunger inte på engelska för att det är fegt, då kan man gömma sig bakom ord som inte är ens egna. När jag skriver på svenska tycker jag det blir löjligt, säger Niklas.

Så då gömmer du dig bakom jiddisch?

- Jag absolut!

Ida tycker om att både skriva och sjunga på jiddisch och föredrar det framför svenska.
- Jiddisch är ett vackrare känslomässigt språk, mer kärleksfullt och värmande. Och det är jätteroligt att sjunga på. Det känns väldig, väldigt kraftfullt.

Varken Niklas eller Ida har jiddisch som modersmål. Idas enda kontakt med språket är från hennes morfar som brukade sjunga för henne på jiddisch när hon var liten. Men nu är både Ida och Niklas helt inne på språket, de ser det lite som en livsuppgift att skapa projekt som kan förnya jiddisch och få det att leva vidare.

Så förutom bandet Dibbukim har de också startat en tidning på jiddisch ihop med en av de andra språkstudenterna. Och för Niklas blir det ett tydligt ställningstagande att sjunga på ett minoritetsspråk.
- Med varje ord man tar är det som att man visar att här är vi, år 2013, och vi sjunger på jiddisch och det är det ingen annan som gör, så lyssna nu.

Texterna är en blandning av den judiska kulturen och traditionen och dagens moderna värld. Som till exempel i låten Hinter dem tol, som Niklas skrev när han lärt sig prata jiddisch så bra att han kunde börja konversera med folk, men upptäckte att han inte hade någon att prata med eftersom jiddisch talas av så få människor.
- Då kände jag mig ensam. Så jag skrev en låt om ensamhet, med en karaktär från den judiska mytologin. 

Trots att jiddisch och hårdrock är en udda kombination har de bara fått positiva reaktioner från folk som hört deras musik. En rabbin från USA hörde till och med av sig för att säga att han tyckte det var en jättehäftig idé. Och efter konserten tog cd-skivorna och t-shirtarna slut nästan direkt. Både Ida och Niklas känner att de är på väg någonstans och Ida är stolt över vad de åstadkommit ihop.
- Jag är väldigt glad att vi dragit igång så många projekt trots att man befinner sig i en kontext där man inte är omgiven av jiddisch. Jag är ganska nöjd med vad vi skapat, det känns som om vi verkligen är på väg nånstans.

KARIN FINGAL

 

Sidan uppdaterad 2015-05-21