Svenska kyrkan satsar på att få med de nationella minoriteterna

Sverige har alltid varit flerspråkigt. Något som kyrkan inte alltid beaktat. Men nu blir det ändring. Psalmboken, gudstjänstordningen och förslaget på ny kyrkoordning, allt är på gång att översättas till våra minoritetsspråk. Och ute i stiften erbjuds konfirmation, dop och inte minst musik på de olika språken.
- Vi kan också ta bättre tillvara de kunskaper som finns. Till exempel fånga upp de som utbildas till präster som kan teckenspråk eller romani, eller har kulturkunskap från något minoritetsområde, säger Kaisa Syrjänen Schaal, på Svenska kyrkans enhet för flerspråkighet.

Mariakyrkan vid Fattighusån i Göteborg en sen lördagseftermiddag. Höstsolens sista röda strålar möter altartavlans guldmålade. Vemodig finsk musik blandas med Händel och Mozart. Den finske tenoren Samuli Moilanen fyller kyrkorummet med sin varma, djupa röst.

Mariakyrkan, som för övrigt är en miniatyrkopia av den stora domkyrkan, är den svenskfinska församlingens egen i Göteborg. En av få kyrkor där gudstjänster och mässor alltid hålls på finska. Och här arbetar den enda kyrkomusiker i stiftet som har finska som arbetsspråk.
Detta i en stad med 30 000 finskspråkiga.
– Frågor som rör våra minoriteter har varit osynliga i kyrkan länge säger Kaisa Syrjänen Schaal.

Hon fortsätter:
– Vi har haft finska och samiska i kyrkan sen reformationen. Men exempelvis så har vi i modern tid haft kyrkohandboken enbart på finska och svenska.

Nu arbetas inom kyrkan på en ny kyrkohandbok. Förslaget håller på att översättas till de språk som används i församlingarna. Nu finns det på finska, i urval på sydsamiska, lulesamiska och nordsamiska och meänkieli, samt teckenspråk. Psalmboken finns idag på finska och lulesamiska och arbetet med översättning till nordsamiska pågår liksom översättning av enstaka psalmer på meänkieli.

Kaisa Syrjänen Schaal är anställd av Svenska kyrkan för att på olika sätt stödja det flerspråkiga arbetet i stiften och församlingarna.
– Kyrkan har inte alltid värnat minoritetsspråken. Kyrkliga ledare drev på så att det skapades nomadskola för samiska barn. Den romska kulturgruppen har under första hälften av 1900-talet farit illa i mötet med kyrkan. Hur har detta påverkat människor?

Att kunna döpa eller begrava sina nära på det egna språket får en djupare betydelse. Liksom i en terapisituation måste man få använda sitt hjärtas språk, menar hon.
– Nu för vi en kontinuerlig dialog med stiften och församlingarna om de här frågorna. Det är en rättighetsfråga att få verka på sitt eget språk.

– Vi bör också satsa mer på barn-ungdomsverksamheten inom minoritetsspråken. Visst det är viktigt att våra gamla får stöd på sitt hemspråk, men språket är viktigt för att stärka barns identitet.

Tillbaka till Mariakyrkan i Göteborg och Jani Fleivik som upprätthåller den finskspråkiga traditionen tillsammans med ett antal riktigt unga församlingsbor. På lördagar samlas ett dussin barn och sjunger finska barnsånger. De dansar, kravlar, klappar händer och sjunger.
– Föräldrarna, som kan vara första eller andra eller tredje generationens finländare frågar ofta efter finska barnvisor, så att barnen skall få det med sig.

De små barnen får sitt på lördagar och på tisdagar leder Jani Fleivik kören, som mest består av medelålders medlemmar.
– Verksamheten för tonåringar är däremot eftersatt, i år har vi till exempel ingen konfirmationsundervisning, berättar Jani, lite sorgset.

Men han själv gör han sitt för att locka unga människor. Han engagerar finska studenter från musikhögskolan i Göteborg. Genom sin närvaro berikar de musiklivet och inspirerar församlingsarbetet i Mariakyrkan.
BITTI INGEMANSSON

Sidan uppdaterad 2013-11-13