Jag har länge längtat att flytta hem igen till Tornedalen. Mycket i vår identitet och tillhörigheten är kopplat till det fysiska i vår älvdal, där människor, älvar berg och vattendrag, alla talar samma språk. Foto: Hasse Stenudd

"Var och en måste ha rätt att identifiera sig själv"

Anton Hennix Raukola lärde sig prata svenska när han som fyraåring började på dagis. Han säger sig aldrig ha haft anledning att ifrågasätta sin egen identitet.

 

– Det är först i mötet med andra människor som kommer utifrån som behovet att identifiera en egen grupp uppstår, säger Anton Hennix Raukola.

1980 såg Anton dagens ljus i Övertorneå och är alltså 39 år gammal. Med en mamma från den finska sidan av gränsälven och en pappa från den svenska älvstranden har identiteten varit mindre bekymmersam.
– Min kulturella identitet har aldrig varit nationell. Den ha varit en tornedalsk identitet, oberoende av nationsgränser eller andra gränser folk sätter upp, säger Anton Hennix Raukola.

När han senare kommit i kontakt med det svenska majoritetssamhället fick han anledning att identifiera sig som tornedaling, främst för att majoritetssamhället grupperade honom som till en finsk tillhörighet. Anton Hennix Raukola skapar ett gemytligt och stabilt intryck och ser ut att vara trygg i sin identitet.
– Finne går jag med på att vara men inte finsk.

Dessutom är han inkluderande i tidevarv då folk debatterar och frågar sig vem som har rätt att säga sig tillhöra en minoritet.
– Var och en måste få rätt att identifiera sig själv.

Efter att ha gått det estetiska programmet på gymnasiet i Luleå blev Anton Hennix Raukola lulebo då ha efter skolan på en gång började jobba för Lule Stassteater. 2012 började han på en utbildning till vindkafttekniker.
– Hela tiden hade jag en längtan att flytta hem igen till Tornedalen. Det är så mycket i identiteten och tillhörigheten som är kopplat till det fysiska i vår älvdal. Människor, älvar berg och vattendrag, alla talar samma språk.

I en romantiserad blid kan han se hur generation efter generation vandra efter samma stigar i landskapet och säger att möjligt är att naturfolk bättre kan förstå den bilden.
– Trots urbanisering och industrialisering finns den bilden kvar i botten hos många av oss och det här är också något jag vill föra vidare till mina barn, säger Anton Hennix Raukola, som gärna med sin familj går ut på strövtåg över berg och älvar och i dalar.

Han försökte att i Luleå tala meänkieli till sina barn. I den tornedalska miljön faller det sig naturligt att språka meänkieli med dem.
– Här anammar barnen snabbt vad naturen erbjuder och det ligger nära till att de använder sin fantasi och skapar sina lekar. Ute i naturen blir det även nära till att använda sig av meänkieli och när vi gjort upp eld och kanske leker med kottar eller annat, känner jag mig vara ett med skapelsen.

– Inget byggt av mänsklig hand kan slå den upplevelsen, säger Anton Hennix Raukola.

Vårvintern 2015 kom Anton Hennix Raukola, med familjen som då även bestod av tre barn och hustrun Lisa, flyttandes till Pajala. 2017 föddes sedan minstingen. Lisa Hennix Raukola hade jobbat som dansare och sedermera som danslärare.
– Hon hade under flera år bott i Stockholm och kom sedan hem, när hon flyttade tillbaks till Stockholm. Det visade sig att det inte alls var hem utan hemma var hon först när vi flyttade till Pajala.

– Hennes morfar var från Kengis och mormor från Kassa och vi upptäckte att hon hade större släkt här än vad jag har, säger Anton Hennix Raukola.

Väl i Pajala jobbade han i två år på Migrationsverket. Därefter blev det att arbeta på Slussen med arbetsmarknads- och integrationsfrämjande aktiviteter. Under samma tid har Anton Hennix Raukola gjort sina svängar in på de kulturella scenerna.
– Det konstnärliga och det andliga går inte fullt ut att uttrycka om man inte gör det på meänkieli. Det är helt fantastiskt.

Med sin bakgrund och sina erfarenheter faller det sig naturligt att Anton den första januari börjar jobba på som skådespelare och konstnärlig resurs på Tornedalsteatern.
– Det känns åter som att komma hem igen och det finns så många historier att berätta. De tar aldrig slut.

Det byggs vindkraftparker i Pajala kommun. Har du haft tankar på att bygga vinkraftsnurror?

– Nä, kulturen genererar mer kraft just nu är vad några snurror gör, säger Anton Hennix Raukola.

HASSE STENUDD

 

 

Sidan uppdaterad 2019-09-23