Artiklar

Romska grupper

När man talar om minoriteten romer kommer många olika begrepp upp. Det är såväl benämningar på varieteter av romani som på olika romska grupper. 

Det är relativt outforskat hur olika romska grupper förhåller sig till varandra. Vad är gemensamt och vad skiljer sig åt? Här kan inga koncisa svar ges.

Olika romska grupper finns dokumenterade i Europa sedan slutet av Medeltiden. Det är oklart om man då utgjorde en folkgrupp eller var flera folkgrupper som då talade ett gemensamt språk. Tidiga historiska källor är knapphändiga, men visar ändå att man idag vet att det åtminstone sedan 1500-talet har funnits romska grupper i hela Europa.

Romska grupper har ofta levt åtskilda från varandra, i olika delar av Europa. I någon region har endast en grupp funnits och där känner man därför inte direkt till andra romska grupper. I andra regioner har flera olika grupper levt parallellt.

Den individuella självidentifikationen varierar beroende på grupp och person. Vissa romer har en stark koppling till en region eller ett land. För andra betyder geografiska platser ingenting. Istället utgår man från till exempel släkt- eller klantillhörighet. Ens egen självbenämning kan skilja sig markant från hur andra benämner en och ens romska grupp.

Ibland benämns romerna utifrån sin varietet av romani, men ibland kan också den aktuella varieteten rent lingvistiskt klassificeras med annan benämning än man själv och andra använder. Några självbenämner sig utifrån yrken som man historiskt sett har haft.

Frågan om grupptillhörighet och framförallt gränsdragning mellan olika romska grupper är om än högst väsentlig också ytterst komplex.

Under 1800-talets andra hälft började nomadiserande valakisk-romska grupper att resa kring i många länder. De var del av en stor migrationsvåg som följde de rumänska furstendömenas avskaffande av sitt 500-åriga slaveri på 1860-talet. I Sverige liksom i många andra länder skilde sig de valakiska romerna markant från de inhemska romska grupperna, dvs. de man kände till sedan tidigare. På många språk gavs de nytillkomna valakiska romerna epitet som skiljde mellan dem och de gamla inhemska romerna.

I Spanien skiljer man mellan de inhemska gitanos och de valakiska hungricos (ungrare), i Tyskland har man inhemska sinti och valakiska roma. I Sverige kom ”zigenare”, som historiskt sett är synonymt till begreppet ”tattare”, under 1900-talets början att uteslutande användas för de då nyinvandrade valakiska romerna.

Från ankomsten till Europa och fram till idag har romer präglats av en mängd olikartade kulturella, språkliga och även religiösa kontexter. Resultatet härav är skillnader som gör att man svårligen kan se samtliga romska grupper idag som ett folk, vilket också de många uppfattningarna om och benämningar på olika romska grupper speglar.

Nordiska Zigenarrådet talade om fem olika romska grupper. Organisation som stiftades på 1970-talet var fram till minoritetserkännandet romska organisationers huvudsakliga och gemensamma språkrör i Sverige.

Idén om att tala om fem romska grupper kom av att man i många sammanhang behövde kunna formulera sig så att det tydligt och enkelt framgick vilken grupp man talade om. Man kunde inte bortse från att olika grupper hade olika historia, kulturella uttryck, romani-varieteter, behov och frågor. Inte minst hade de olika grupperna funnits olika långt tid i Sverige och därmed olika förutsättningar att hävda sig i det svenska samhället. I Sverige tillämpas femgruppsindelningen fortfarande, vilket ibland har kritiserats. Vissa menar att det finns fler än fem romska grupper i landet och att begreppen utomnordiska och nyanlända är missvisande och förlegade.

Faktum är dock att samtliga av landets romska grupper, förutom de inhemska resande och de finska romerna, faktiskt är utomnordiska. Även de så kallade ”svenska romerna”. Alla grupper förutom de resande har också invandrat till Sverige räknat från tiden runt sekelskiftet 1800-1900-talet, men framförallt sedan 1960-talet och betydligt senare, vilket i ett 500-årigt historiskt perspektiv är ganska nyanlänt.

Romska grupper

Nyanlända romer är de som invandrade till Sverige från Balkan till följd av krigen i före detta Jugoslavien på 90-talet. Arli är en icke-valakisk grupp som av andra valakiska grupper ibland kallas xoraxane (turkar/muslimer). Valakiska grupperingar som šargari, džambasa och bugurdži faller ofta inom samlingsbegreppet gurbeti, men ibland används även benämningar som t.ex. kovača eller bosniska romer.

Flera av begreppen är turkiska och ställda ur det gamla osmanska rikets perspektiv. Arli är en form av det turkiska ordet yerli, som betyder lokal, inhemsk och bofast medan gurbet betyder utländsk och icke bofast. De valakiska grupperna lever historiskt sett i gränstrakter mellan det muslimska osmanska riket och gamla kristna kungadömen som Österrike och Ungern, i områden som präglades av germanska, slaviska, ungerska och latinska språk och kulturer. De icke-valackiska arli har istället influerats av främst turkiska, slaviska och albanska kulturer och språk.

Utomnordiska romer är både icke-valakiska och valakiska grupper med rötterna i det forna östblocket som främst invandrade till Sverige under 70- och 80-talet. Ibland identifierar sig valakiska romer som levde några årtionde i Polen innan man utvandrade till Sverige som polska romer. ”Polska roma” är benämningen på Polens inhemska och icke-valakiska grupper. De självbenämner sig med namn som lešaki, bergitka-, felditka- eller servitka roma m.fl. Tidvis omnämns icke-valakiska grupper för romungri av valakiska grupper, vilket de icke-valakiska grupperna oftast uppfattar som kränkande.

De icke-valakiska romerna i den utomnordiska grupper har historiskt sett främst levt i dagens Polen, norra Tjeckien och Slovakien samt österut mot Baltikum, Vitryssland, Ryssland och norra Ukraina. Därav är de starkt influerade av slaviska språk och kulturer.

Begreppet ”svenska romer” är något problematiskt då både finska romer och resande är ättlingar till den romska population som levde i Sverige redan på 1500- och 1600-talet.

De så kallade svenska romerna härrör från 1800-talets migrationsvåg med valakiska romer. Runt sekelskiftet till 1900-talet invandrade åtta kalderasha-romska familjer till Skandinavien och stannade i landet. Före minoritetserkännandet benämndes gruppen som ”svenska zigenare”, vilket därefter omformulerades till svenska romer. Under de drygt 100 år de levt i Sverige har en särpräglad dialekt av varieteten kalderash påverkad av svenska förhållanden utvecklats.

Gruppen finska romer har återkommit till Sverige sedan mitten av 1900-talet. Före 1809 var de en del av Sveriges romska population. Finska romer kännetecknas av den för gruppen typiska klädedräkt som många inom gruppen bär. Själva benämner de sig själva ofta som kaale (de svarta) och sin romani-varietet som kaalengo tšimb (de svartas språk).

De resande är med sin kontinuerliga närvaro i Sverige sedan 1500-talet landets inhemska romska grupp eller ”de egentliga svenska romerna”. Begreppet ”rom” tillbakavisas dock kategoriskt av resande, liksom man gör i historiskt sett västeuropeiska romska grupper. Eftersom ”rom” på många romani-varieteter, bl.a. svensk romani, betyder man eller make. Resande självbenämner sig bl.a. som romano, tavring, romanosel, dinglare eller skojare. Av valakiska romer benämns resande ibland som sintura (sinti) eller polači (polacker).

JON PETTERSSON

Källor:

Demetri, Mikael, Dimiter-Taikon, Angelina & Rodell Olgaç, Christina. 2010. Kelderashgruppens historia och kulturarv i Sverige. Intervjustudie för Delegationen för romska frågor. 

Fraurud, Kari & Hyltenstam, Kenneth. Romani i Sverige. Rapport för Minoritetsspråkskommittén. JO 1995:03.

Matras, Yaron. 2004. Romani - A linguistic introduction. Cambridge.

Matras, Yaron. Bakker, Peter & Kyuchukov, Hristo (Red.). 1997. The typology and dialectology of romani. Amsterdam studies in the theroy and history of linguistic science. Series IV. Amsterdam. 

Miklosich, Franz. 1872. Über die Mundarten und Wanderungen der Zigeuner Europas. Wien. 

Vuorela, Katri and Borin Lars.1998. Finnish Romani. In Ailbhe Ó Corráin and Séamus Mac Mathúna (eds.), Minority Languages in Scandinavia, Britain and Ireland, number 3 in Acta Universitatis Upsaliensis, Studia Celtica Upsaliensia. Uppsala: A&W, sid 51–76.

http://romafacts.uni-graz.at

 

Sidan uppdaterad 2022-09-20