Artiklar
Fotografen Cato Lein och Bernt Hermele. Pressfoto

95 överlevande berättar – röster från Förintelsen

För tre år sedan började journalisten och författaren Bernt Hermele tillsammans med fotografen Cato Lein resa runt för att samla in berättelser från den sista generationen som överlevt Förintelsen.

 

”Vuxna talade om allt i barnens närvaro, utan att tänka sig för. Vad ska de göra, ska de ta och slå ihjäl alla judar, var det någon som undrade. Ingen tänkte på att jag satt i samma rum och lekte med mina dockor. När jag låg i sängen på kvällen och hörde steg på gatan tänkte jag att de skulle komma och slå ihjäl mig”.

Orden är Lore Diamants i boken ”Överlevarna. Röster från Förintelsen” där 130 personer - i Sverige, Danmark, Norge och Israel - som överlevde Förintelsen intervjuas. Berättelserna är en fristående fortsättning på podcasten Överlevarna som Bernt Hermele startade för tre år sedan. 95 berättelser finns med i boken, tematiskt uppdelad i före, under och efter Förintelsen. Vissa är längre, andra bara några rader, några personer återkommer flera gånger. Berättelserna blir till en mosaik full av mindre och större skärvor.

Ett femtiotal personer valde att avstå att bli intervjuade, antingen av hälsoskäl eller för att de inte trodde att de skulle orka berätta om de vidrigheter de utsattes för under kriget.
- Om det finns någonting som förenar dessa överlevandes berättelser så är det att de har haft tur som överlevde. Inte bara tur varje dag, utan vid varje givet tillfälle. Det handlar inte om starkare överlevnadsinsikt, bara om tur och slumpen, poängterar Bernt Hermele.

Däremot skiljer det sig åt hur man har klarat av att leva efter Förintelsen. ”Hur blev du människa igen? Jag är inte människa än, jag är uppe på natten och sitter och gråter, jag vet inte var mina syskon är, fast jag vet, men jag vill inte veta. Dora Antonsson”. ”Konstig sak, men man blir människa igen. Man gråter och skrattar och gråter och skrattar och så småningom blir man en människa. Henryka Wieser Septimus”.

Tio av de intervjuade har gått bort, en del har drabbats av allvarliga sjukdomar.
- Det känns sorgligt. Och samtidigt säger de överlevandes barn och barnbarn att det är bra att deras berättelser har dokumenterats.

Det var inte självklart för Bernt Hermele att närma sig Förintelsen. Det var först i vuxen ålder, när han besökte Yad Vashems (minnes- och forskningscentret i Jerusalem till minne av Förintelsens offer) hemsida för researcharbete, som han hittade en blankett med uppgifter, lämnade av Bernts pappa, om hur många av hans farfars syskon som mördades i deras hemby Mielec i Polen.
- Jag har inte varit så upptagen av Förintelsen. Idén till podcasten kom från min fru och jag nappade på den. Jag köpte en mikrofon och satte igång. Jag fotograferade med min Iphone. Efter ett tag ringde fotografen Cato Lein (en av Sveriges främsta porträttfotografer) och undrade om inte han skulle fotografera istället. Jag svarade genast ja.

Bernt Hermele startade projektet helt utan finansiering. Bidrag sökte han och fick från några större stiftelser efter att han gjort ett antal intervjuer som han kunde visa upp.
- Har arbetet med podcasten och boken gett mig en större förståelse om hur Förintelsen var möjlig? Nej, tänker man efter går den inte att förstå, säger Bernt Hermele.

John Gradowski

Sidan uppdaterad 2020-06-11