Författaren Elin Anna Labba. Foto: Hugo Thambert

"Jag pratar inte om samer, utan om människor"

"Det finaste är att få dela boken med andra, att den har sitt eget liv nu och vandrar runt i Sápmi". Det säger journalisten och författaren Elin Anna Labba som skrivit den kritikerrosade boken Herrarna satte oss hit.

För hundra år sedan inleddes tvångsförflyttningarna av renskötande samer i Sverige. Myndigheterna kallar lösningen för en dislokation, men på samiska föds ett eget ord; Bàggojohtin, tvångsförflyttning. De första som tvingas iväg lämnar sina hem i tron att de ska få komma tillbaka.

Herrarna satte oss hit berättar historien genom de tvångsförflyttades ögon. Elin Anna Labba har samlat berättelser, foton, brev och jojktexter, röster från de som inte längre kan berätta. Boken skildrar ett hårt liv, renar som går förlorade när de vänder norrut mot tidigare marker, barn som lämnas till släktingar och sedan blir kvar. Sorg som tystas men ändå förs vidare.

Elin Anna Labba är 39 år och bor med sin familj, tre barn och en renskötande make, i Jokkmokk. Hon är utbildad journalist som frilansar och jobbar på Tjállegoahte, Författarcentrum Sápmi i Jokkmokk. För två år sedan fick hon ett stipendium från Samerådet och kunde på allvar börja skriva på boken som hon haft med sig länge. En bok som fått mycket fina recensioner.
- Det hade jag inte väntat mig även om jag visste att det fanns dem i samiska kretsar som väntat och längtat efter boken. 

Vad tror du det beror på att den blivit så väl emottagen?

- Jag har skrivit på ett sätt som är tillgängligt och även layouten är det. Den bygger på människors berättelser och många kan känna igen sig. Jag pratar inte om samer utan människor, om hur det är att mista hem och familj. Den samiska berättartraditionen finns också med. Jag har låtit berättelserna i vittnesmålen vara som de är med pauser, tveksamheter och funderingar. Det poetiska samiska språket finns också med, som exempelvis följer jojktraditionen.

Både Elin Annas far- och morföräldrar var renskötande fjällsamer som kom i kläm efter unionsupplösningen, då det självständiga Norge bara ville ha norsktalande landsmän på sin mark. Det ledde fram till Renbeteskonventionen 1919, som begränsade antalet renar som sedan urminnes tider rört sig mellan vinterbete i det nordsvenska (eller nordfinska) inlandet och sommarbete vid den nordnorska kusten.

Just nu har Elin Anna delvis tjänstledigt från jobbet i Jokkmokk och reser runt i Sápmi och Sverige för att tala om boken i olika författarsamtal. När minoritet.se når henne sitter hon på tåget på väg till Kiruna. Härnäst väntar Littfest och Samiska veckan i Umeå.
- De finaste kommentarer jag får är från dem som känt till sin historia men inte haft en känslomässig kunskap om den innan boken, avslutar Elin Anna.

MALIN A JUNKKA

 

 

Sidan uppdaterad 2020-03-05