Naomi Aira jobbar på Tjállegoahte, författarcentrum Sápmi, i Jokkmokk. Foto: Privat

Projektet som ska få unga att jojka i sin vardag

Helst ska små barn börja berätta gamla familjehistorier och unga börja jojka när lusten faller på – om så vid diskbänken. Det är önskan från projektet Giehtogiella, som ska stärka det samiska berättandet.

 

Det handlar om vardagshistorierna. Ibland enkla och små, ibland avgörande farliga, ibland dråpliga. De berättas inte bara som en redogörelse för ett händelseförlopp, utan med inlevelse. Just som en berättelse ska berättas.
– Det roligaste när man var liten var när äldre började berätta om hur det var i deras barndom. Det tror jag att alla människor kan känna igen, säger Naomi Aira.

Hon jobbar på Tjállegoahte, författarcentrum Sápmi, i Jokkmokk. De har precis beviljats pengar från Allmänna arvsfonden för att driva ett treårigt projekt som ska stärka samiska barns och ungas berättande och jojkande. För medan äldre gärna berättar historier håller yngre på att förlora den traditionen säger Naomi.
– Förut levde vi flera generationer under samma tak, det gör vi inte dag och jag tror att det påverkar berättandet. När man är alla tillsammans, i stugan eller vid renskiljningen, då kommer berättandet igång igen.

Projektet Giehtogiella går ut på att unga samer ska lära och inspirera barn till att berätta och jojka i sin vardag. Tio unga samer ska gå kurs i jojk och berättande. De ska sedan spela in sina egna äldre familjemedlemmars berättelser och jojkar och arbeta vidare med dem. Därefter reser de runt till skolor för att möta elever. I slutändan förs berättandet vidare genom att eleverna får i läxa att gå hem till sina föräldrar eller släktingar och själva samla in och berätta vidare en historia.

Att stärka det samiska berättandet är viktigt av flera anledningar, tycker Naomi. Till skillnad från majoritetssamhället, som har mängder av skriftliga källor, har samiskt liv, kultur och historia inte nedtecknats på samma vis. Då blir det muntliga berättandet än viktigare, både som en kulturbärare och som kunskapsöverföring, menar hon.
– Även om berättandet bara handlar om en älgjakt så lär man sig att man inte ska göra si eller så. Och det är oftast ”samiskt” tema på alla berättelser, med jakt eller renskötsel.

Hon tycker att det finns en skillnad på det samiska berättandet och på majoritetssamhällets berättande. Själv är hon uppvuxen i Stockholm.
– Där har inte alla kompisar en historia om något övernaturligt. Men här i jokkmokk, om man börjar prata om något övernaturligt, då har alla en historia om något de varit med om. Inom det samiska är det helt acceptabelt att prata om sådant.

Projektet pågår i tre år och de unga som deltar får arvode för sina insatser. De som inte kan samiska ska få språkstöd och hjälp att översätta sina berättelser.
– Vi hoppas att så många som möjligt kan samiska men vi kan inte kräva det.
Målet med Giehtogiella är att få in berättandet och jojken i vardagen.

– Speciellt jojken är sådan att i dag ska du vara väldigt bra på det och stå på en scen när du jojkar. Jojken har blivit något som bara är för de som är professionella, inte för dig som känner för att jojka när du står och lagar mat. Men vi vill ge mer liv till det. Vi vill få det till en vardagsgrej som det var förut.

Att göra den förändringen är inte alldeles enkelt tror Naomi.
– Men vi tänker att vi har en chans med de yngre barnen, de är fortfarande formbara tror vi.


KARIN FINGAL

 

 

Sidan uppdaterad 2020-04-22