Josefine Ylipää. Foto: Lena Koller

"Det värsta är ändå när man inte har någon kunskap om sitt eget ursprung"

Josephine Ylipää är yngst i sannings- och försoningskommissionen med sina 29 år.

- Det är viktigt att lyfta fram hur unga tornedalingar, kväner och lantalaiset har påverkats av vad som hänt historiskt, säger hon. För min del tänker jag jobba mycket med att nå unga så det inte bara blir äldre som känner sig manade att involvera sig. Till exempel komma till byamöten och berätta sin historia.

Svenska statens övergrepp mot tornedalingar, kväner, lantaliset och meänkielitalande utreds nu i en sannings- och försoningskommission tillsatt av regeringen. Den ska utreda den assimileringspolitik som bedrevs av svenska staten under 1800- och 1900-talen. Målet är att lyfta fram tornedalingars/lantalaisets/kväners historiska erfarenheter och dess konsekvenser idag. Men också att bidra till försoning och att undvika att liknande saker händer igen. Arbetet ska redovisas i juni 2022.

Just nu är kommissionen ute på turné i både byar i Tornedalen och städer (ända ner till Stockholm) för att berätta om uppdraget och fånga upp människor som vill berätta om sina erfarenheter kopplat till tiden då folket i älvdalen skulle ”försvenskas”.

Yngst i kommissionen är Josephine Ylipää, 29 år, som bor i Malmö men är uppväxt i Pajala.

Övriga deltagare hittar du längst ner i artikeln.

Minoritet.se låter Josephine själv berätta om arbetet i kommissionen så här långtt:

- Vad som är viktigt är att vi når ut till minoriteten snabbt så det inte blir en statlig utredning. Det har vi diskuterat väldigt mycket i gruppen, att det är jätteviktigt att redan nu komma i kontakt med människor. Vi åker därför under hösten och vintern ut till byar i Tornedalen och meänkielis språkområden för att bjuda in folk och lyssna på deras upplevelser.

- Jag är yngst i kommissionen och försöker påminna om att vi måste plocka in den yngre generationen och deras berättelser. Historiskt sett så är förstås den äldre generationen och deras upplevelser värdefulla. Men i min kontakt med Metnuoret (ungdomsförbundet, reds anm) har vi kommit fram till att det är väldigt viktigt på vilket sätt unga har påverkats av det som hänt tidigare. Jag tänker jobba mycket med att försöka nå ut till den gruppen.

Om mikro-aggressioner:

Om jag ser till mig själv så har jag inte fått lära mig något alls om tornedalingarnas historia. Det jag vet har jag läst på själv. När jag var yngre fick jag alltid höra att det var bra att jag lärde mig riktig finska (Josephines mamma kommer från Finland). Jag är uppväxt med sådana där ”mikro-aggressioner” där man anar att det finns något underliggande i ett uttalande, något som aldrig sägs rakt ut.

- Men det värsta är ändå när man inte har någon kunskap om sitt eget ursprung. Jag har alltid vetat att jag är Tornedaling men har inte känt till kopplingen till historien, det som gjort att så få personer från min generation pratar vårt språk.

- Och jag har heller inte fått veta något om Tornedalens relation till resten av Sverige, den kulturhistoriska delen. Hela mitt vuxna liv har jag bott i södra Sverige och folk vet inte ens att vi finns! Jag får prata om det jättemycket här i Malmö för folk blir nyfikna och undrar varför de aldrig fått läsa om Tornedalen och dess historia. Vi finns ju knappt i läroböckerna!

Om relationen till meänkieli:

Pappa pratar meänkieli och mamma finska så när jag var yngre så förstod jag inte att det var två olika språk, ingen berättade det för mig. Folk sa bara att det pratades riktig finska och tornedalsfinska. Mina föräldrar fokuserade mer på riksfinska fast jag aldrig fick läsa det i skolan heller. När jag blivit äldre har jag byggt på min kompetens i att höra skillnader mellan språken. Jag går en kurs i meänkieli nu eftersom jag aldrig fått plugga det eller lära mig grunderna. Men jag har med mig språket, det går väldigt lätt för mig eftersom jag hört det sedan jag var barn.

- När jag åker hem och hänger med i snacket runt köksbordet där meänkieli och svenska varvas, då känner jag mig så hemma. Jag förstår i princip allt men jag har svårt för att prata, jag försöker men det tar emot. Fast jag är ändå jätteglad att jag förstår och kan ta del av skämten och jargongen.

Om kommissionens sammansättning:

Det här arbetet i kommissionen är jättespännande men samtidigt lite läskigt för jag är ju den yngsta och ska representera så många i den yngre generationen. Det är nog egentligen inte så men jag lägger press på mig själv.

- Det som är riktigt bra är att vi är många i gruppen med olika kompetenser och vi kompletterar varann väldigt väl. Jag behöver inte kunna allt, vissa har till exempel utfört den här typen av uppdrag tidigare. Det är ett väldigt spännande arbete och vi vill verkligen att det här ska bli så bra som möjligt.

SUSANNE REDEBO

Fotnot: Sannings- och försoningskommittén har en hemsida: www.komisuuni.se. Där kan man följa gruppens arbete.

 

 

 

 

Sidan uppdaterad 2020-11-03