Artiklar
Anders Sunna i sin ateljé. Foto: Piera Niilá Stålka

”Du gör ingen skillnad om du gömmer dig under en sten”

Som tonåring hade Anders Sunna sin första utställning i Pajala. Redan då syntes hans politiska engagemang i samernas rättigheter. Efter det har tonläget höjts, vreden ökat och nu väntar Venedigbiennalen 2022.

Men alla älskar inte Sunnas bilder.
- Tål de inte det jag visar så är det bäst att de håller avstånd, säger aktivisten.

Han har precis avslutat ett pass på gymmet när vi hörs och snart ska han fortsätta jobba med det som så småningom ska fraktas ner till Italien. Tillsammans med verk från samiska konstnärerna Máret Anne Sara (Kautokeino i Norge) och Pauliina Feodoroff (Keväjärvi i Finland) ska han representera Sápmi i en nationell paviljong.
- Alla tre har vi den här kamplusten i våran konst, säger Anders.

Venedigbiennalen räknas som en av världens viktigaste utställningar, runt en halv miljon brukar besöka den. Uppmärksamheten från världens alla hörn hjälper Anders att föra ut budskapet om statens förtryck av det samiska folket. Förtrycket sker och har skett på många olika plan: kolonialism, rasforskning, tvångsförflyttning …

36-åringens egen släkthistoria är utgångspunkten i konstnärskapet. Anders har sitt ursprung i Sattajärvi koncessionssameby som hans familj varit med om att bygga upp i generationer. Hans far, bror och andra släktingar har i 40 år kämpat för att tillhöra samebyn och äga renskötselrätten som länsstyrelsen i Norrbotten en gång tog ifrån dem.

Familjens renmärke är numera avlyst även om de fortfarande driver en form av ”gerillarenskötsel” med olika inskränkningar, bland annat får de ingen rovdjursersättning. Den sega konflikten har lett till polisingripanden, sönderskurna bildäck och krav på avslaktning.

Anders Sunna är med andra ord uppväxt i en brinnande konflikt och känner stor ilska över det som hans familj och släkt utsatts för.

Hans personliga drama har blivit en större fråga där statens och myndigheters agerande mot ett urfolk ifrågasätts. Och han sparar inte på krutet i bilderna. Här syns brunskjorteklädda tjänstemän med armbindlar, såriga och avrättade renar, gruvnäringens maskiner utformade som stridsvagnar och på en telefontråd sitter nakna men glada landshövdingar och dinglar med benen.
- Svenskar och folk i övriga världen vet så lite om samer att man måste vara övertydlig, förklarar Anders.

Någon har sagt till dig att ”sluta aldrig elda under din vrede”. Kan du trots det ibland känna dig trött på kampen?

Nej, det finns fortfarande så mycket att ta upp. Och kampen har ju inte tagit slut, den fortsätter och det kommer hela tiden nya fall. Jag vill helst löpa linan ut till ett avslut. Jag vill inte lämna nån utefter vägen.

Hur skulle ett avslut kunna se ut?

Att vi får upprättelsen för vad som pågått och fortfarande pågår, att det blir skillnader och konsekvenser av det som hänt och händer mellan staten och vårt folk.

- Att staten betalar ut skadestånd och att de ser att koncessionssystemet inte fungerar. Det är byggt på modernt slaveri och rasistiska grunder. Antingen bör allt göras om eller så lägger man ner hela systemet.

Hur är läget i dag för din egen familj med rättigheterna som tagits ifrån er?

Det är oförändrat. Det som hänt på senare tid är att Sametinget också går emot oss fast de aldrig pratat med oss. De har fattat beslut över våra huvuden. Det är märkligt för inför beslut brukar man ju prata med båda parter.

Anders pappa har sagt att det är skönt att sonen för ut budskapet genom att måla.
- Ja, säger Anders. Det är en form av dokumentation och ett historieberättande som man kan gå tillbaka till. Med hjälp av konsten kan man också se hur man mått och känt sig vid en viss tid. Det blir ett slags dokumentärt konstarbete.

Anders, som är utbildad på Konstfack 2006-2009, använder sig av många tekniker och underlag. Inte bara måleri utan även installationer.
- Jag använder allt möjligt. Specialområdet är ju måleri men jag har inte låst mig vid något.

Lager- på-lager-måleri kompletteras med collageteknik och graffitti. Här sker en mix mellan akryl, olja, sprayfärg, foton, schabloner … Färgstarkt och känsloladdat rakt igenom på underlag som duk, plywoodskivor och MDF-skivor.

Skissar du motivet först?

Nej, jag bara börjar. Först brukar jag döda bilden som jag inte vill ha vit eller enfärgad. Jag vill komma bort från det stadiet, utgå från kaoset och i det leta mig fram till motivet. Det gäller att hålla koll på vilka färger man jobbar med och i vilken ordning, annars kan det gå åt skogen.

Kastar du dem som du blir missnöjd med?

Antingen målar jag över det eller så använder jag baksidan - men det gäller att jobba på. Det går inte att tänka att man ska göra mästerverk av varenda grej, utan det blir vad det blir. Man ska inte ta sig själv på så stort allvar.

Anders ser till att arbeta samtidigt som barnen är i skolan. Hemma finns också frun Aino och det yngsta tillskottet i familjen som är åtta månader.

Ateljén ligger på andra sidan vägen från familjens lägenhet sett.
- Jag har inga arbetskompisar så det blir lite ensamt på personalfesterna här i Jokkmokk, skrattar han.

Vi är tillbaka i frågan om de starka motiven som kräver både mod och starkt engagemang och Anders utvecklar sina tankar kring att våga.
- Man måste vara modig. Du gör inte någon skillnad om du gömmer sig under en sten. Man måste väga säga vad man tycker och tänker, visa vad som är fel, säga ifrån. Det går inte att bara knyta handen i fickan utan att göra någonting åt saker.

Är det för mycket ”knyta handen i fickan” i Sverige?

Jo, absolut. I Sverige är vi väldigt konflikträdda. Vi är också rädda för att bli fiende med människor som tycker annorlunda men vi behöver inte vara ovänner bara för att vi tycker olika.

En professor som gästföreläste på Konstfack sa under din utbildningstid att du inte kunde måla?

Det kändes inte så farligt att höra det, jag blir mest sporrad av sånt. Jag tror nog att han har fått äta upp det han sa både en och två gånger. Efter det besökte jag en utställning som han hade och då kunde jag se att han definitivt INTE kunde måla! ”Va f-n”, tänkte jag, ”det här var ju riktigt dåligt”.

- Jag tror så här i efterhand att han inte förstod vad han såg i min bilder. Kanske kände han sig obekväm?

Venedigbiennalen 2022 ser Anders Sunna som en chans till att nå en ny och större publik.
- Andra länder bör få veta vad Sverige har sysslat med. Det har hållit på nu i 50 år (rennäringslagen infördes 1971) och snöbollen blir bara större och större, istället för att göra ett avslut.

- Det som händer nu är att fler utländska journalister blir nyfikna på ämnet och vill veta mer, det blir många fler som gräver i det och det är bra.

- Min konst är ett effektivt medel om man inte är politiker eller har stora ekonomiska fördelar och kan gå andra vägar.

Om du inte haft den här konflikten att måla, vad skulle du avbilda då?

Kanske hade det varit lite snällare motiv. Men det finns ju så många andra som gör fina och snälla motiv så jag tycker att de kan fortsätta med sitt så fortsätter jag med mitt.

Tror du att du kommer att ägna dig åt att måla resten av ditt liv?

Det blir nog så att jag dör med penseln i handen, ja.

Med aggressiva målningar vid din sida?

Nja, skulle det här problemet lösas så kanske jag kan hitta andra problem som behöver uppmärksamhet, det behöver inte nödvändigtvis gälla mig eller min släkt.

SUSANNE REDEBO

 

Fotnot: Anders Sunnas tavlor finns bland annat representerade på Gällivare tingsrätt, Moderna muséet i Stockholm, Västerås konsthall  och Kunskapshuset i Gällivare (sistnämnda en utställning som är ett samarbete med Britta Marakatt-Labba och Monica L Edmondson, blir klar i maj 2021).

 

 

 

 

 

 

Sidan uppdaterad 2021-02-08