Artiklar
Samefolket firar 100 år
I ett sekel har tidningen Samefolket bevakat den samiska verkligheten och vardagen.
Nu firar man 100 med både jubileumsbok och tre videosamtal där ursprungsjournalistiken lyfts fram.
För icke-samer kan samtalen ställa flera kända begrepp på högkant.
Formuleringen ”grön el” är ett exempel som alla känner till och som tidningsredaktionen tar upp i filmerna som följer jubileumsboken.
Grön el uppfattas av de flesta icke-samer som något positivt. Köper man grön el så köper man kanske vindkraft och bidrar därmed till ett hållbart tänkande. Samtliga energibolag i Sverige använder begreppet i sin marknadsföring.
På tidningen Samefolket bedriver man ursprungsjournalistik och använder man den infallsvinkeln så får begreppet en helt annan innebörd. Ur ett urfolksperspektiv är ”grön el” ett intrång.
_ Jag känner inte igen mig när man lyfter fram det positiva med grön el, för den påverkar väldigt ofta rennäringen, säger Victoria Harnesk, ordförande för stiftelsen Samefolket.
I tre 20-minutersfilmer, alla tillgängliga på internet, diskuterar Harnesk med Samefolkets redaktör Åsa Lindstrand om bland annat urfolksjournalistik. Filmerna är kopplade till den jubileumsbok Samefolket, pionjär i den samiska pressen i Sverige, ger ut.
Just ursprungsjournalistik, vad det är och vad det betyder, återkommer man till i samtalet.
Åsa Lindstrand har flera exempel på vad som skiljer urfolksjournalistik från annan journalistik.
Formuleringen ”statens mark ovan odlingsgräns” är ett. De orden använder man inte i Samefolket.
- De flesta samerna godkänner inte staten som ägare. Vi skriver: ”Den mark som staten påstår sig äga eller göra anspråk på.” Urfolksjournalistik är viktig för att visa på något annat, att det finns två sidor.
Att det ens funnits en samisk tidning i mer än 100 år har varit viktigt både inom den samiska världen och gentemot det svenska samhället. Man kallar det ”dubbel kommunikation”.
Vikten och bredden framgår av alla klipp som visas i filmerna där man både kan hitta renägare som annonserat ut sina renar och personliga kontaktannonser men också artiklar som driver frågor mot besprutning och gruvbrytning.
Själva tidningsstarten blev utdragen. Man gjorde ett försök redan runt sekelskiftet och gav ut några nummer. Projektet misslyckades men återupptogs 1917 – trots internt motstånd.
- Det fanns en skepsis och de unga förkämpar som startade tidningen första gången for illa. De blev både hånade av sitt eget folk och ifrågasatta av riksmedia innan de kom igång, berättar Harnesk i en av filmerna.
En fråga som man ställer sig i filmerna är vad den 100 år långa kampen för samers rätt i samhället gett för genomslag. Svaret är inte helt upplyftande.
Åsa Lindstrand beskriver det som ”sorg och frustration” att så lite har hänt.
- Det är samma frågor nu som för 100 år sedan, rätten till land och vatten, säger Åsa Lindstrand.
Man har i Samefolket under åren också skrivit om rätten till språket, om rovdjur och om exploateringar och allt detta är i högsta grad aktuellt.
En skillnad är att urfolksbegreppet blivit etablerat.
- Det betyder något att man är det folk som blivit koloniserat och att det erkänns. Mycket är sig likt men lite har blivit bättre, säger Åsa Lindstrand.
ANDERS BOSTRÖM
