Artiklar

Emma har fyra identiteter – och omfamnar allihop

Efter att försökt förtränga sin finska bakgrund i många år har Emma Isoherranen, 20 år, nu börjat omfamna den.

Emma valdes i mars i år till vice ordförande i Sverigefinska ungdomsförbundet, Ruotsinsuomalaisten nuorten liitto. Idag är hon också engagerad i lokalavdelningen Göteborgs finska unga.
- Jag har mötts av fördomar och stor okunskap om vad finlandssvenskar och sverigefinnar är för något. Den okunskapen vill jag bygga bort.

Man kan säga att den här tjejen gjort en raketkarriär för så sent som i januari i år visste hon inte vad en sverigefinne var!

Hennes bakgrund är intressant: hon har bott i både Sverige och Finland och säger att hon har fyra identiteter: svensk, finsk, sverigefinsk och finlandssvensk.

Emma föddes i Uppsala men döptes enligt finska seder eftersom hennes föräldrar kommer från Finland (Karleby respektive Uleåborg).
- För mig har Uppsala alltid varit hemma och Sverige är mitt hemland.

Pappan pratade alltid finska med Emma när hon växte upp och föräldrarna fixade också privatlektioner i finska efter skoltid för att hon skulle lära sig ännu mer.
- Men jag kände mig inte finsk för fem öre och jag kände att jag inte hade någon koppling till landet mer än att jag visste att mina föräldrar var finska och att min släkt bodde där borta.

När Emma fyllde sju bestämde sig föräldrarna för att flytta tillbaka till Finland – till Åbo.
- Det var för att jag och brorsan skulle få bra skolgång, lära oss finska och också på grund av att vår släkt bodde där.

Emma kommer ihåg sin sista dag på förskolan i Uppsala.
- Jag hade med mig SukuLaku, den fyllda lakritsen från Finland, och en Muminbok för att berätta för kompisarna om landet jag skulle flytta till.

Emma tyckte att det kändes märkligt att plötsligt bo i Finland där finskan rådde i huvudsak och att själv vara svensktalande. Hon började i en finlandssvensk skola där undervisningsspråket var finlandssvenska. Första dagen utmärkte hon sig genom att kalla fröken för Fröken.
- I Finland kallar man dem vid förnamn. Jag förstod inte heller vad futis var för något (spela fotboll). Och att kiva betydde kul. I början upplevde jag många krockar och jag visste inte hur jag skulle tackla dem.

- Den finlandssvenska kulturen var väldigt annorlunda, jag kände mig utanför och inte hemma i den.

Vad var annorlunda i kulturen?

- Jag hade upplevt en väldigt svensk kultur innan, kärleksfull med öppenhet och en stor gemenskap. Den finska kulturen tyckte jag då var lite mer privat och uteslutande.

Emma försökte anpassa sig genom att snabbt ta till sig språket. Efter grundskoletiden flyttade hon ensam tillbaka till Sverige, hon var då 16 år. Föräldrarna och brorsan blev kvar på andra sidan Östersjön.
- Jag har hela tiden känt att jag skulle tillbaka till Sverige. Jag var väldigt arg på mina föräldrar under många år för att jag tvingats lämna mitt hem och kompisarna i Uppsala. Men deras syfte var ju gott: att deras barn skulle få en bra utbildning.

Emma berättar att det har varit tufft att hela tiden längta till Sverige när hon bott i Finland.
- ... och sedan när jag flyttade tillbaka hit möttes jag av förmodar om finnar och finlandssvenskar. Det var chockerande att uppleva att folk ifrågasatte att jag var svensk. Jag har ju själv aldrig känt mig finsk.

Hon möttes av underliga frågor kring hennes efternamn Isoherranen och en oförståelse om vad en finlandssvensk är för någonting.
- Det blev också alltid prat om Mumintrollen och Mark Levengood, jag blev hela tiden jämförd med dem. Det blev en chock för mig. Nu inser jag ju att i Sverige kommer jag alltid att ses som invandrare och finsk - fast jag har flyttat tillbaka hit för att jag känner mig svensk.

- Det är först på senare tid som jag har börjat acceptera att jag aldrig kommer att ses som helsvensk i Sverige. Därför har jag börjat omfamna den finska sidan och kulturen.

Vad tycker du själv att du är?

Jag är svensk, finsk, sverigefinsk och finlandssvensk. Sverigefinska identiteten kom till mig så sent som i januari i år, det var första gången jag hörde begreppet och började luska i det. Nu är jag i ett sammanhang i Sverigefinska ungdomsförbundet där jag omges av människor som förstår mig och där jag känner mig trygg.

Emma kan byta språk beroende på var hon är.
- Det tog lång tid innan jag blev bekväm med det finska språket för i Finland är det så att pratar du inte finska korrekt så identifieras du som finlandssvensk eller svensk. Men här i lokalavdelningen Göteborgs finska unga har jag mötts av människor som är väldigt omfamnande, det är okej att jag ibland säger fel på finska... Det har verkligen hjälpt mig att se mig själv som mer finsk.

I vilka sammanhang pratar du finska?

- Mest i föreningssammanhang men också på jobbet, jag arbetar i en kundtjänst mot den finska marknaden. Och så pratar jag med pappa förstås. Med mamma blir det svenska.

Hemma i Åbo lever Emma i ett språkbad. Föräldrarna konverserar på finska med varann och hennes bror pratar också mest finska medan Emma är mer bekväm med svenskan.

Du är engagerad i Sverigefinska ungdomsförbundet. Varför?

Jag har mötts av fördomar och stor okunskap om vad finlandssvenskar och sverigefinnar är för något. Det är en anledning. Jag tycker det är väldigt viktigt att vi i Sverige informerar om den sverigefinska identiteten eftersom vi har en så stark gemensam historia med Finland, våra länder har ju suttit ihop under flera hundra år.

Emma berättar att i Finland läser eleverna mycket om den svenska historien.
- Jag har läst jättemycket om Gustav Vasa till exempel och om andra svenska kungar medan svenskarna vet väldigt lite om det finska vinterkriget eller inbördeskriget ... Det är jätteviktigt för våra barn och ungdomar att de lätt hittar information om till exempel skillnaden mellan sverigefinnar och finlandssvenskar. Jag vill hjälpa andra som är i min situation att hitta sin identitet tidigare i livet än vad jag gjorde, så de slipper vänta till vuxen ålder.

I Sverige finns det cirka 700 000 sverigefinnar i dag, det är också den största nationella minoriteten i vårt land.
- Nu inser jag att det är en rikedom att jag bott i båda länderna och kan båda språken.

Hur märks din bakgrund i vardagen?
Tidigare har jag försökt dölja mitt finska efternamn Isoherranen i den mån det gått för att underlätta vardagen men nu omfamnar jag allt. Nu tycker jag att människor får lära sig mitt efternamn, jag tänker behålla det och känna stolthet över det.

- Jag försöker också kolla på finska nyheter då och då och alla mina lakan i sängen är av det finska märket Finlayson. Så visst märks det på olika sätt att jag har rötterna i Finland.

SUSANNE REDEBO

 

 

 

 

 

Sidan uppdaterad 2021-05-04