Artiklar

"Genomgående för Molodowskys verk är det judiska perspektivet"

Kadya Molodowsky verk sträcker sig från mysiga sagor och lekfulla barndikter till en rad nakna skildringar av mänskliga mörker, på poesi. Läs Niklas Olnianskys text om jiddischpoeten.

Få författare bemästrar konsten att skriva för vitt skilda publiker, i vitt skilda format och ändå behålla sin integritet. Jiddischpoeten, författaren och aktivisten Kadya Molodowsky får dock ses som en av dem som kunde.

Också inom de olika genrer hon bemästrade var hon ombytlig och varvade lättsamhet med allvar, som om Dr. Seuss och Isaac Bashevis Singer trängdes i samma penna. Det var emellertid inte inom sagan eller de lättasamma världarna Molodowsky nådde yttersta världsklass, utan i sin poesi.

Nedan en översättning gjord av Niklas Olniansky.

De korta breven -
De ligger samlade hos mig nu,
till ätternas slut skall de förbliva.
Jag ser den skakande handen som skrev dem,
jag känner den brinnande handen,
som nu med vördnad fyller i mellanrummen.

Molodowsky föddes 1894 i Byaroza-Kartuskaya, en shtetl i Tsarryssland som i dag är Bjaroza i Vitryssland. Hon fick såväl sekulär som judisk utbildning och undervisades i hebreiska, ryska och jiddisch. Det senare kom att bli hennes förstaval som författare. Även om hon är mest känd som poet var hon på jiddischscenen också en framstående novellist, pjäsförfattare och litteraturkritiker. Molodowskys alster har däremot inte översatts till särskilt många språk, och dessvärre inte heller till svenska. Därför förblir hennes författarskap en dold skatt för den stora massan. Något som troligtvis inte stört Kadya Molodowsky nämnvärt. Hon vigde stora delar av sitt liv åt att kämpa för jiddisch som språk och kultur, som lärare, författare, skribent och redaktör var aktivismen för mame-loshn ständigt närvarande. Tidskriften ”Di Svive” (Omgivningen) som Molodowsky var med och startade 1943 drev hon fram till sin död 1975.

Genomgående för Molodowskys litterära verk är det judiska perspektivet. Hon skriver fram antisemitiskt förtryck, men också en vånda över den traditionella kvinnliga könsrollen inom religionen. I Molodowskys första diktsamling ”Kheshvndike nekht” (Nätter i Kheshvan) återfinns diktsekvensen ”Froyen-lider” (kvinnodikter) som avhandlar just detta, och Molodowsky var genom sitt liv en progressiv röst för feminism och kvinnors rättigheter. Samtidigt var hon helt ointresserad av att placeras in i det facket och hon skydde epitetet ”kvinnlig poet”. Rätten att vilja vara sin egen och slåss mot all kategorisering kunde hon använda som motor i sitt författarskap. Den paradoxala och konfliktfyllda situation som uppstår då man både vill ut ur kvinnlighetens bojor och samtidigt vill kämpa för kvinnans rättigheter delade hon med andra samtida kvinnliga jiddischförfattare, som Anna Margolin (1887–1952) och Puah Rakovsky (1865 – 1955). Också dessa revolutionära kvinnor slets både privat och i sitt författarskap mellan traditionens polerade yta och en kokande inre frustration över regressiva normer och konventioner.

Ett år efter krigsslutet publicerades Molodowskys magnum opus, ”Der meylekh Dovid iz aleyn geblibn” (Endast kung David återstod). I vilken den judiska historiens allra mörkaste ögonblick avhandlas, allt från nedärvd smärta från bibliska tider, till pogromer och ohyggligt förtryck i det judiska Östeuropa till Förintelsens obeskrivbara atrociteter. Hennes språk är rakt, avskalat. ”Nådige Gud, välj ett annat folk” är bokens första rader och inledningen på Molodowskys internationellt sett kanske kändaste dikt, ”El khanun” (Nådige Gud): (översatt av Niklas Olniansky)

Nådige Gud,
välj ett annat folk,
låt oss gå.
För vi är trötta på att dö och att dödas,
vi har inga fler böner.
välj ett annat folk,
låt oss gå,
för vi har inte nog med blod kvar
till att vara ett offer.
Vårt hem är nu en öken.
Det finns inte nog med jord för våra gravar,
det finns inga sorgesånger kvar för oss,
inga klagovisor återstår
i de gamla heliga böckerna.

Nådige Gud,
förheliga ett annat land,
ett annat berg.
Vi har redan täckt vartenda fält och varje sten
med aska, heliga aska.
Med våra gamla,
och med våra unga,
och med våra nyfödda har vi fått betala
för varje bokstav i dina tio budord.

Nådige Gud,
lyft din glödande blick,
och betrakta jordens folk –
ge dem profetiorna och de tio dagarna av botgöring.
På varje språk rabblar man dina ord –
Lär dem om stordåden,
om frestelsens vägar.

Nådige Gud,
Låt oss bära alldaglighetens kläder,
Från herden med sina får,
från smeden med sin hammare,
från tvätterskor, från skinnflåare,
och från de än enklare än så.
Och gör oss en sista tjänst:
Nådige Gud,
beröva oss genialitetens gudomliga närvaro.

Molodowskys ambivalenta förhållande till judendomen når här sin kulmen. Ett ifrågasättande av själva förbundet, grunden och hjärtat i den judiska traditionen. Samtidigt älskar Kadya Molodowsky judendomen och judisk kultur och i sin helhet är boken på många sätt en dialog med Gud och ett sätt att bearbeta just nämnda ambivalens. Således beskrivs Molodowskys kulturella arv stundom också med nostalgi och kärlek. Som i ”A briv tsu Eliyahu Hanavi” (Ett brev till profeten Elia) där hon minns sin barndoms pesach-firande och vänskapen med profeten Elia som hon, likt traditionen bjuder, brukade öppna dörren till så att han kunde närvara vid familjens sedermåltid. Tonen i dikten blir emellertid snabbt lika bitter som örterna på sedertallriken;  (översatt av Niklas Olniansky)

Mellan oss har det nu uppstått avgrunder djupa och stora.
Det är jag som grävt dem, avstånden till dig.
Jag svär, jag ville fylla dem med blomster ur himlens flora.
Att de istället fyllts av smuts, det faller ej på mig.

Det är en stiltypisk Molodowskyvändning där språket går från mjukt till hårt, från poetiskt och vackert till trivialt och fult. Något som i sig utgör en välsnickrad metafor för Molodowskys inre kamp med den egna judiska identiteten, den som hon sökt distansera sig från utan att lyckas, förvägrad av såväl inre som yttre krafter.

Ambivalensen till den egna bakgrunden och den inre striden mellan hjärtats röst och det förtryck Molodowsky får uppleva för att hon är judinna blir ett av hennes viktigaste signum. Oftast vinner ilskan och sorgen. ”Tig mitt hjärta” ber Molodowsky i ”A lid tsu mayn heym” (En dikt till mitt hem), och minns kärleken till det hem som fanns innan förtryck, pogromer och död slet det ifrån henne. Och så minns hon smärtan och konstaterar att ”de största av våndor får man ej minnas med ord”. Ändå minns hon. Ändå skriver hon orden. Om barnen i getton, om barnen på Twardagatan i Warszawa, om blod, om allt som offrats och om allt lidande och all död. ”Jag är jude, därför väntar mig döden”. Det är stundtals olidligt att läsa, och kanske är det just därför så viktigt.

Viktigt att förstå därför att det fortfarande är dagsaktuellt. 73 år har gått sedan Molodowsky skrev ”Der meylekh Dovid iz aleyn geblibn”, - Också idag lever många judar världen över med rädslan och ambivalensen inför det egna arvet. Än i dag begravs judar som mördats för att de är just judar.

NIKLAS OLNIANSKY

Sidan uppdaterad 2021-09-20