Tillgång till samtalsstöd i kommissionens arbete

En del av Sveriges historia, specifikt de skeenden som var aktuella på 1800- och 1900-talen, genomlyses just nu av forskare och jurister samt representanter från meänkielitalande, tornedalingar, kväner och lantalaiset. Ute på fältet arbetar tre utredningssekreterare med stöd av olika kulturella inslag bland annat genom en mobil teater, kaffe, professionellt samtalsstöd och en hel del förtroende. Astrid Kruuka är en av dem.
- Äntligen får de prata om det som varit, säger hon.

Efter flera år av arbete med människor som pedagog i förskola, som musiker och i arbetet kring att lära ut meänkieli har nu Kruukka klivit in på regeringskansliet i rollen som utredningssekreterare. I denna funktion får hennes långa erfarenhet av mötet mellan människor - på meänkieli, omsättas i sanningen och försoningens tjänst.
- Det är roligt och spännande, mötet med människor är väldigt givande. Det händer mycket redan när man bokar intervjuer, de flesta har mycket att berätta och många är glada över att kommissionen är ett faktum. Det är överraskande många som fått vänta på att få berätta om sina upplevelser, fortsätter Kruukka.

Många kaffemöten har genomförts och samtal bokas in löpande. Den nya utredningssekreteraren har insett att arbetet behöver läggas upp strategiskt, så att det inte blir för hög densitet på mötena och så att anteckningar och bearbetning inte ska bli lidande. En annan sak som uppdagats är just, lidandet. Det är inte bara de som blivit fysiskt och psykiskt bestraffade i skolan och i arbetsstugorna, när finskan (numera meänkieli) skulle standardiseras bort ut ur klassrummen och hemmen, som lider.
- Vi måste förstå vår historia och vad som har hänt för att utveckla och jobba framåt. Skammen syns även i yngre generationer, det är så viktigt att få yngre personers berättelser om hur det som hänt långt före deras tid påverkat dem.

Kruukka hoppas tillsammans med de andra utredande sekreterarna att fler unga röster hörs i samband med pågående genomlysning.

Alla som vill berätta om sina erfarenheter får höra av sig till kommissionen, till exempel via utredningssekreterarna genom mejlkontakt, brevkontakt, telefonsamtal eller fysiska möten och det är verkligen inte bara en person eller en generation som påverkats av det som hänt. Gällande sin egen utveckling och sitt förhållningssätt till sannings- och försoningskommissionen ser Kruukka en förändring.
- Jag tänkte också ett tag ”ska vi verkligen satsa på att gräva i det gamla” när vi vill utveckla framåt, men nu förstår jag det på ett helt annat sätt, säger hon och fortsätter.

- Det är mestaddels äldre som berättar i dag och deras berättelser är så oerhört viktiga, de berättar om sina erfarenheter från skola och arbete. Vissa har haft det hyfsat bra medan andra haft svåra år, till exempel i arbetsstugorna.

Som exempel på det värsta framgår från olika vittnesmål bland annat från SVT-serien ”Jag var en lägre ras” att fysisk bestraffning förekommit. Det framgår också att man inte pratat så mycket om arbetsstugorna överhuvudtaget, man har egentligen inte pratat överhuvudtaget.
- Det kan ju också vara så att ju äldre man blir, då blir det viktigare att göra bokslut över sitt liv och då finns yngre generationer att häpna över hur det var, tillägger Kruukka.

I kommissionens arbete finns tillgång till samtalsstöd, för de som intervjuar och för de som intervjuas.
- Speciellt för den drabbade kan det verkligen öppna upp allt möjligt, det kan dels bli en lättnad men också att det öppnar upp trauman som man inte kommit ihåg innan och inte tänkt på, berättar Kruukka.

Det finns jurister och forskare med bland ledamöterna i kommissionen, det är inte bara deltagare från Tornedalen. De ansluter till arbetet med en annan synvinkel. I besättningen som ska ro sannings- och försoningskommissionen i land finns historiker, språkvetare, jurister och en domare som jobbat med mänskliga rättigheter.

Länge fram kommer fysiska träffar att ske där ledamöternas inspel tillkommer i processen. Vissa är färdiga med sina delar medan andra håller på och arbetar vidare. Bengt Niska och Josephine Ylipää är båda tidigare ordföranden för riksförbundet respektive Met Nuoret.
- Det är viktigt att få förankringen från språkområdet och att det också är en ungdom med som kan lägga till de perspektiven. Bengt har varit med om kränkningar vad gäller språkanvändning, även om han inte bott i arbetsstuga. Josephine har en annan synvinkel och kan komma in med inspel från framtidens generationer, konstaterar Kruukka och fortsätter.

- Jag hörde på radio om en ung kvinna som var så upprörd över att inte ha fått med sig språket och hur det varit, de berättelserna vill vi också välkomna då de berättar om den långsiktiga påverkan av assimileringspolitiken.

Kommissionen har fått ett ytterligare år till förfogande och tiden kommer användas till att samla så många röster och perspektiv som det bara är möjligt. Det är möjligt att skicka in en skriftlig del som kan kompletteras med intervju om den berättande vill. Det är erfarenhetsbärarens narrativ som är viktigast och tillägg samt ändringar i de olika berättelserna kan göras fram tills det att processen är färdig.
- Den större rapporten ska bli klar i maj år 2023, säger Kruukka.

En delrapport planeras bli klar den 15 maj 2022.
- Det viktiga är att stärka de som berättar. Förhoppningsvis träffar vi de som inte skrivit så mycket eller varit aktiva i debatten tidigare. Vi vill förstås ha det vanliga folkets berättelser, inte bara de högutbildade som har tradition att skriva och höras.

Arbetet inkluderar personer från hela Sverige och innebär en del resor för utredningssekreterarna.
-  Vi har så många tornedalingar, lantalaiset och kväner i hela landet och inom de nordligaste kommunerna är avstånden långa, konstaterar Kruukka.

Polcirkelteatergruppen (ett gäng från Övertorneå kommun) följer med som kulturinslag. Vid varje kaffemöte förekommer någon form av kulturellt uttryck.
- Man kan inte köra ett två timmar långt möte rakt av med information, så teatern hänger med för att göra ett avbrott.

Samtalen varar mellan 1-2 timmar och innefattar alltid en utredningssekreterare som leder intervjun medan den andra för anteckningar. Den intervjuade får sedan se referatet som författats och får ändra, ta tillbaka eller lägga till. Därefter åker vittnesmålet vidare till kommissionens material. Sekretess råder.

Teatern bidrar med korta sketcher om gamla tider i jämförelse med id ag, de är tvåspråkiga med humoristiska inslag.
– Det blir lite dråpligt ibland. Teatern bidrar till att lätta upp stämningen och stimulera till tanke och samtal via det kulturella uttrycket, det kan bli lättare att tala, säger Kruukka som också berättar att musikaliska inslag varit aktuella.

Utredningssekreterare Stefan Aro är också verksam i Övertorneå församling och är präst inom Svenska Kyrkan. Parallell kan dras mellan hur Svenska Kyrkans aktörer under rasbiologins tid på 1930-talet fungerade som medlare mellan pseudoforskarna och befolkningen.
- Kyrkan är också involverad i detta och man är medveten om att kyrkan hade en roll historiskt eftersom kyrkan var huvudman för skolorna och människor hade förtroende för det, tillägger Kruukka.

En medvetenhet finns kring språkbruket och sekreterarna försöker att beskriva arbetet på ett sätt som inte är speciellt högtravande men också så neutralt det är möjligt. Ord som assimileringspolitik och övergrepp kan riskera att vissa tar avstånd och inte vill berätta om sin erfarenhet – därför används begreppen sällan. Det är erfarenhetsbäraren som får avgöra om hur erfarenheten varit, inget ska tillskrivas utanför den berättandes perspektiv.

Det förekommer en grad av motspel ”i Sverige talar man svenska” när försvenskningspolitiken omnämns. Istället blir utredarnas frågor centrerade kring exempelvis varför meänkieli inte lärt ut till berättandes barn. Inte för att skapa skuld och skam, utan för att komma sanningen närmare.
- Ingen enskild person ska behöva ta på sig skulden och skammen eller dåligt samvete över att inte ha låtit språket överleva till nästa generation, säger Kruukka.

LINNEA HUHTA