Artiklar
Pär Poromaa Isling, universitetslektor vid Statsvetenskapliga institutionen vid Umeå universitet. Foto: Privat

Frånvaro av meänkieli i tornedalska klassrum

Pär Poromaa Isling har i två studier intervjuat elever och lärare i två gymnasieskolor i Tornedalen för att ta reda på hur närvarande meänkieli och den tornedalska kulturen är i skolan.

– Bilden som framkom var både hoppfull och problematisk. Elever vill lära sig meänkieli och om tornedalsk kultur, men i klassrummet möts de inte av det. Däremot hörs språket utanför klassrumsmiljön.

Han blev själv förvånad över resultaten. Idag finns en nationell minoritetslagstiftning och nationella minoriteter och deras rättigheter är allmänt accepterade i samhället – kunskaper om språk och kultur borde tas tillvara på ett bättre sätt, menar han.

Det började med att Pär Poromaa Isling, universitetslektor vid Statsvetenskapliga institutionen vid Umeå universitet blev nyfiken, hade situationen förändrats sedan han själv var ung i Tornedalen?
– Jag kommer från en familj som talar meänkieli. När jag växte upp i Gällivare och Haparanda talades det inte om samer och tornedalingar i skolan, jag ville ta reda på hur det ser ut idag.

Hans studier visade att meänkieli talas både av elever och lärare i korridorer och fikarum, men inte i klassrummen. För att beskriva det använder han begreppet dekoloniala fickor, platser där det helsvenska inte är norm. Motsatsen är koloniala klassrum där språket och kulturen inte får ta plats.

Varför ser det fortfarande ut så här?

– Koloniala erfarenheter tenderar överleva över tid. Äldre tornedalingars skam för språket och sedvänjorna har fortplantat sig. De fick lära sig att bli svenskar och helst skulle man även flytta bort från Tornedalen. Skolan har också använts som ett verktyg i försvenskningsprocessen.

Lärarna reduceras till tjänstepersoner i skolan och för den tornedalska kulturen finns det inget utrymme.
– När de träder in i klassrummet lägger de sina minoritetserfarenheter åt sidan, förklarar Pär Poromaa Isling.

I läroplanen för gymnasiet står det att elever ska ha kunskap om de nationella minoriteternas kultur, språk, religion och historia, trots det hade få elever som Pär mötte fått sådan undervisning i skolan.
– Skolan skulle kunna vara platsen där eleverna får en relation till språket, till exempel genom att väva in ord på meänkieli, lokala sedvänjor och tornedalsk kultur. I stället berättade informanterna att det är utanför skolan som möjligheterna finns för att lära sig språket.

Pär menar att läroplanen borde anpassas till någon form av integrerad undervisning, men han tror inte på obligatorisk undervisning på meänkieli – det skulle bli för svårt eftersom det är så många elever som inte kan språket.

Skolpersonalen ansåg att det inte finns strukturer för en integrerad undervisning och framför allt betonade de perspektivträngsel i skolan.
– Som det ser ut nu blir det upp till den enskilde läraren och lärarna tenderar att prioritera bort den lokala kulturen.

Många elever i studierna ville lära sig meänkieli, men hade svårt att få tillgång till språket eftersom många äldre inte vill tala det och endast några få av dem hade modersmålsundervisning i meänkieli. Tillhörigheten till en tornedalsk identitet var heller inte självklar för ungdomarna.
– De behöver först lämna platsen Tornedalen för att se sig själva som tornedalingar, förklarar Pär.

Diskussionen om man måste kunna tala meänkieli för att få kalla sig tornedaling hänger också ihop med deras funderingar, menar han.

Nu är han aktuell med en ny artikel Tornedalingar om minoritetskap – Ras och platsens betydelse för dekoloniala motståndspraktiker i majoritetssamhället i tidskriften för genusvetenskap som han skriver tillsammans med kollegan Britt-Inger Keisu.
– Jag vill gärna göra fler studier på liknande teman, till exempel om den samiska kulturen och meänkielikulturen som levt sida vid sida under århundranden.

KARIN SKOGLUND

 

 

 

 

 

Sidan uppdaterad 2022-01-04