Artiklar
Näverslöjdare SkogsOla, Olov Henriksson Foto: Karin Skoglund

”Skogsfinnarna gjorde allt av näver”

Näverhantverk var allmänkunskap hos skogsfinnarna och användes för olika typer av bruksföremål. För SkogsOla har det alltid varit en hobby som har gått i vågor, men som pensionär finns det mer tid för att slöjda.

– Nu har näver blivit inne igen. Skogsfinnarna gjorde allt av näver, tittar du på gamla bilder så gick de till exempel i näverskor. Jag hade en morbror som flätade, det var en stark tradition ”att fläta” här, men det börjar bli ovanligt nu med näverflätare.

Olov Henriksson som han egentligen heter bor utanför Torsby, porten till de värmländska finnskogarna och är näverslöjdare, naturguide och skogsägare. Han möter upp på den leriga gårdsplanen där traktorn står framkörd, redo att servas. Bakom huset glittrar sjön. Olovs dotter med sambo har tagit över boningshuset och själv bor han numera i den gamla ladugården, undantaget, så som de äldre gjorde förr, förklarar han.

Olov har skogsfinska rötter på sin morfars sida. Morfar Olov Olovsson, FjällOla bodde i väglöst land och talade en gammeldags finska, en dialekt från området Savolax i Finland som skogsfinnarna emigrerade från. Han minns att det var plankor över myren de fick gå på för att besöka honom.

–Min skogsfinska identitet har jag från morfar och genom slöjdandet. Det är roligt att föra ett arv vidare – och nu flätar också mina två döttrar, berättar han.

Näverhantverk av SkogsOla Foto: Karin Skoglund

Olov berättar om dåtidens Värmland på 1600-talet med stora ytor av ödemark, på gränsen till vildmark. Hertigen av Värmland bjöd in folk att odla upp vildmarken och det var här skogsfinnarna slog sig ner och bröt ny mark. De levde till en början i ett slags parallellsamhälle med sin kultur som var isolerad från majoritetsbefolkningen.

–Skogsfinnarna levde av, med och i naturen. Man kan säga att de först var en slags halvnomader som svedjade skog vilket förde de till bland annat norra Värmland där de blev helt bofasta allteftersom.

Det var i finnbygderna som den finska folklivsforskaren Karl Axel Gottlund bedrev studier på den skogsfinska minoriteten. Han såg till att de finska släktnamnen kom med i kyrkoböckerna och bevarades för framtiden. Han ivrade också för gudstjänst och undervisning på finska, vilket aldrig blev verklighet. Numera ligger Gottlunds födelsedag till grund för Sverigefinnarnas dag den 24 februari. Sverigefinnar och andra som är intresserad av Gottlunds forskning kan tacka Olovs morfar som översatte Gottlunds dagböcker till svenska. Böckerna är en viktig källa om skogsfinnarnas liv.

Enligt Olov kan man göra enormt mycket av näver. I sin verkstad tillverkar han kontar, knivslidor, näverskor, korgar, burkar och annat. Han visar en stor korg där han tvinnat en björkslana till handtag på gammeldags vis och en stor ryggsäck i modernt utseende med fack för vattenflaska på sidorna, den har han när han guidar i skogen, men ”konten är en fantasimodell”, förklarar han och ställer också fram näverburkar i olika storlekar.

–I dessa hade man kaffe och socker, de fanns i alla möjliga storlekar. Näver är till exempel antiseptiskt och det passar därför bra att förvara smör i en näverburk. Jag har dekorerat dem med gamla skogsfinska symboler, så kallade trollrunor – här har jag använt en svastika, pentagram och olika blomsymboler. Skogsfinnarna var kristna, men naturen var också levande för dem och fylld av väsen, enligt den förkristna livstron.

Skyddssymbolerna var magiska symboler och skydd mot övernaturliga väsen och krafter. De finns inristade på stenar och logar – logen var särskilt viktigt att skydda för där fanns spannmålet. 

Olov klipper till bitar av näver. Foto: Karin Skoglund

Nävern samlar Olov in under en period från slutet av maj till början av juli. Det är när björken löper och inte savar som tiden är rätt. Då skiljer sig ytterbarken från innerbarken och trädet blir inte skadat eftersom ett lager bark finns kvar. Han visar och hämtar ett sjok av rullat näver med den vita barken kvar.

–Jag rensar barken och skär remsor. Helst så långa som möjligt, annars blir det mycket skarvar. Totalt blir det fyra lager näver där ytskiktet på barken flätas in och blir osynligt.

För tillfället lär han sig att spänta stickor enligt skogsfinsk modell. Förr späntade och rev man furustickor eller spån som man kallar det för hand. De rakflätas till korgar med en speciell låsanordning som avslutning, istället för att använda list och spik som i senare korgmodeller.

Olov arbetar också med närnaturguidning, om livet som finns runt knuten. Där väver han ihop natur, ekologisk mångfald och skogsfinsk kulturhistoria. Ett exempel är dåtidens heliga träd björk.

–Det var guden Frejas träd, sundhetens och friskhetens träd. Vi har fortsatt att använda björkris vid skiften i livet då vi till exempel lövar skrindan vid examen, dansar runt majstången och dekorerar med björkris vid bröllop – och vi använder björkriset i bastun för att rena oss.

Så småningom tynade den skogsfinska kulturen bort. Svedjandet förbjöds när bergsbruket och skogsbruket kom igång, men fortsatte en bit in på 1800-talet. Skogsfinnarna blev skogshuggare och bönder istället och många utvandrade till Amerika. De sista skogsfinnarna som talade språket gick ur tiden en bit in på 1980-talet. Många ord i deras språk var kopplade till svedjebruket och dåtidens levnadssätt – när svedjandet försvann, dog också språket så sakta ut.

–Min morfar och hans bröder var samhällsbyggare, men de bildade inga finska föreningar. De ville gå från en minoritetsgrupp till att bli en del av majoriteten. De hade sett det negativa med att tillhöra en minoritet. Min mor fick aldrig lära sig finska, men hon kände ändå av utsattheten när hon gick i skolan. Nu har det ju blivit fint att vara skogsfinne och jag är stolt över min skogsfinska identitet.

 

KARIN SKOGLUND

Sidan uppdaterad 2024-02-17