Att vara same i storstad

I Älgrummet på Norrlands nation i Uppsala omgivna av oljemålningar av vidsträckta landskap i fjällen berättar Sune och Eva om den nya sameföreningen i Uppsala och hur de ser på samisk identitet och samiska frågor utanför Sápmi.

Föreningen är ny sedan drygt ett år tillbaka och kom till efter ett samråd i kommunen. Det är första gången på 30-40 år som det finns en samisk förening i Uppsala. De flesta samer i regionen är sedan tidigare medlemmar i Sameföreningen i Stockholm.
- Många efterfrågar en träffpunkt, kurser i hantverk men också överföring av kunskap och historia mellan generationerna, säger Sune.

Han tycker att det är viktigt att bibehålla kunskaper i till exempel samiskt hantverk även utanför Sápmi och Eva ser ett nyvaknat intresse hos samerna själva.
- Bitterheten har förbytts till en kampvilja i de nyare generationerna som smittat av sig vilket är positivt.

Är det annorlunda att vara same utanför Sápmi?

- Hur det är att vara ”trottoarsame”? kontrar Eva.

- Vi slipper rasismen och är mer accepterade, å andra sidan ses vi som mer exotiska, säger Sune.

- Vi får stå till svars för ganska mycket som rör samer som vi egentligen inte är insatta i som till exempel renolyckor och rovdjursersättning. Jag kan känna ett stort ansvar att behöva förklara som den enda samen i ett socialt sammanhang, säger Eva.

På Södermalm i Stockholm bor NikAnnika Märak, ordförande i Sameföreningen i Stockholm men också jojkare, berättare och aktivist. Även om ordet ”trottoarsame” är en delvis nedsättande benämning använder också hon ordet.
- Som ”trottoarsame” är jag en nomad som har flera hem. Jag flyttade till Stockholm när jag var tonåring men min släkt finns kvar i Jokkmokk.

Hon menar att den samiska identiteten i storstaden blir vad man gör den till. Den kan till exempel uppfattas som etnochic men det är sällan hon personligen får ett dåligt bemötande.
- Det är få gånger jag blivit negativt bemött men ibland kan det kan vara en och en annan gruvkramare eller vargälskare som tycker annorlunda. Men det undgår nog ingen att jag är same. Många frågar om mitt namn och jag brukar vara tydlig med vem jag är.

De få gånger det ändå finns fördomar handlar det ofta om utseende, tycker NikAnnika. Det finns en föreställning om hur samer ska se ut, något som staten genom sin rasbiologiska forskning varit med och bidragit till.

Sune och Eva tycker att de vanligaste fördomarna och missuppfattningarna om samer är att det bara finns ett samiskt språk och att alla samer har egna renar. Att samer och samisk kultur har blivit så starkt förknippat med renskötsel menar de är statens fel.
- När jag kommer hem känner jag mig lite utanför det samiska. Majoritetssamhället har tydligt visat att samer och samiskt liv är lika med renskötsel, säger Sune.

Diskussioner om vem som är riktig same finns kvar både i och utanför det samiska samhället och har sitt ursprung i äldre versioner av rennäringslagen som delar upp samer i renskötande samer och icke-renskötande samer. Enligt nuvarande rennäringslag är det endast de renskötande samerna som får vara medlemmar i samebyarna och som har rätt till de samiska rättigheterna som renskötsel och till land och vatten.

NikAnnika lyfter fram problematiken med Sametingets kriterier för att upptas i Sametingets röstlängd.  Du ska anse dig vara same och samiska ska ha talats i hemmet i första, andra eller tredje generation. Språkkriteriet har gjort att samer känner sig utestängda. Många upplever det som en kränkning att inte få tillhöra även om man identifierar sig som same.  Hon menar att det är viktigt att bygga broar mellan samer i Sápmi och de samer som bor i övriga landet för att stötta de samer som bor kvar i Sápmi. Som same måste man vara beredd på att vara ambassadör för sitt folk.
- Man får vara beredd på frågor när man säger att man är same men jag tycker inte att det finns några dumma frågor. Det var inte meningen att du skulle kunna något om oss samer det är därför du inte vet, brukar jag förklara för den som frågar. Många svenskar skäms när de får höra vår historia.

Varken Sune eller Eva lärde sig samiska som barn. Den äldre generationen talade samiska men bara med varandra. Idag kan de enstaka ord.
- Mina barn kan samiska riktigt bra, de studerade i skolan. De har inte samma språkspärr som jag har. Det är bråttom med de samiska språkens överlevnad, vi behöver snabbt föra dem vidare till nästa generation, säger Eva.

Inte heller NikAnnika kan samiska och förklarar att de äldre inte talade samiska med sina barn för att de inte ville att de skulle råka illa ut som de gjorde. Men de yngre har ett stort intresse för samiska och samisk kultur.
- De yngre är vårt hopp. De är utbildade, tar plats i samhället och är med och påverkar.

Hur håller ni fast vid er samiska identitet?

- Jag syr en kolt, lagar samisk mat som kokkött och palt och bakar gáhkku, säger Sune.

- Och jag håller på att sy en tjohpe, en samisk mössa och lägger skoband. Identiteten som same blir nog starkare när man är en bit ifrån, man måste anstränga sig för att behålla den, tror Eva.

 För NikAnnika är samisk identitet ingenting hon går och funderar på.
- Jag bara är same, det är ingenting jag behöver bejaka, lägga till eller göra.

KARIN SKOGLUND