I de flerdimensionella rummen får jag vara en profetröst, säger författaren Bengt Pohjanen. Foto: Hasse Stenudd

Bengt Pohjanen - författaren som skriver på tre språk

Minoritet.se har träffat författaren Bengt Pohjanen, Överkalix, som berättar om olika episoder i vilka han i ett annat rum, i en annan dimension, fått vara till tröst och uppmuntran för andra människor.  

Enligt Bengt Pohjanen har man i den tornedalska kulturen förstått att verkligheten är mångdimensionerad.
– I de här rummen får jag på olika sätt vara en profetröst, berättar författaren Bengt Pohjanen.

Vid ett besök hemma hos Bengt Pohjanen i Överkalix slår vi ner oss i en del av hans och hustrun Monicas skapelse, i ett av rummen i Sirillus, intill den ortodoxa kyrkan. Väggarna är beklädda med vilsam konst, skapade av Monica Pohjanen.

Bengt Pohjanen ger själv ett vilsamt uttryck och en känsla av hemtrevnad sprider sig i lokalerna. Från att ha pratat på vårt modersmål övergår vi till svenska, eftersom artikeln ska skrivas på svenska. Bengt får frågan om svenskan även för honom är ett intellektuellt arbetsredskap, framför modersmålet.
– Nja, nu har även meänkieli blivit mitt arbetsspråk och jag skriver mer och mer på det, säger Bengt Pohjanen och berättar att han under natten haft mardrömmar och Monica berättade att han i sömnen bett böner på meänkieli.

– Så blir det för oss alla när vi åldras.

Bengt Pohjanen är författaren som skriver på tre språk och vi stannar upp vid det han kallar för gränsens tredje rum, gränsen är i det här fallet riksgränsen mot Finland som för honom många gånger bara är en imaginär gräns. Vi talar om rummen i olika dimensioner, att kunna vistas i flera rum samtidigt och han hänvisar till den tornedalska folktron och legenderna, om siare och andliga gestalter som inte var begränsade av rummet.

Under intervjun får minoritet.se till livs märkliga berättelser som han upplevt, bland annat under tiden då Smugglaroperan framfördes i finska Pello.
– En av skådespelarnas mamma insjuknade och denne besökte modern som låg på sjukhus. Hon hade hört att modern skulle få komma hem och berättade detta för henne. Då sade moderna att det vet jag för den skäggige mannen i operan, hon syftade på mig, har varit hit och sagt det. Dagen efter dog mamman. Jag hoppas och tror att hon fick komma hem, säger Bengt Pohjanen.

Han berättar om olika episoder där han har i ett annat rum fått vara till tröst och uppmuntran för andra människor. Enligt Bengt Pohjanen har man i den tornedalska kulturen förstått att verkligheten är mångdimensionerad.
– Nu börjar vetenskapen förstå samt bekräfta det vi känt till länge. I de här rummen får jag på olika sätt vara en profetröst. Jag hör ibland orden inom mig; ”Mene ja sano” (Gå åstad och säg), berättar profetrösten och författaren Bengt Pohjanen.

Han fick under 80-talet en recension på en av sina böcker som hävdade att det var postmodernism. Då svarade Bengt Pohjanen att hans sätt att uttrycka sig kommer ur den uråldriga, tornedalska berättartradition.
– Det finns en mångrumslighet i våra berättelser.

Det språk som ljudit i området, meänkieli, är ett flera tusen år gammalt språk. I ett sammanhang där Bengt Pohjanen medverkade i, talade en ungersk professor om de uralska språken som talades i Östeuropa. Hon tog fram gemensamma ord och den meänkielitalande gruppen där Bengt ingick i häpnade över att de kände igen så många ord. Det här gav dem även förståelse om att det uraliska folket var samma folk som lever i området i dag.
– En del av de här orden, cirka 1000, har ljudit här på Lillberget utanför Överkalix för 6000 år sedan och de skall ljuda länge än.

Bengt Pohjanen föddes i Kassa by i Pajala kommun, till det här språket, som han säger. Det var språket i vardagen och det först språket hans ganska tidigt skrev på. Meänkieli som det trygga modersmålet i botten, ger honom bilder som gör berättande och skrivande så unikt. Tidigare under dagen har Bengt skrivit en dikt i vilken bilder med meänkielibotten levandegörs.
– Jag ska sova döden på mitt språk, lyder inledningsfrasen. Ja, jag ska sova döden precis som min mormor gör på kyrkogården i Haparanda, säger Bengt Pohjanen.

Han hänvisar till österrikisk-brittiska filosofen Wittgenstein som ofta anses vara en av 1900-talets mest inflytelserika filosofer, och som sade att ”Mitt språk är min värld”.
– Det säges att det första språk som en individ talar under sina först tre levnadsår är den personens identitet. Det är du.  Mitt första språk är min identitet och säger jag att jag är tornedaling innebär det att jag talar tornedalsfinska.

– Jag ser en förskjutning i den här frågan. Jag benämner personer gärna för svenskspråkiga tornedalingar och meänkielispråkiga tornedalingar. Det första kriteriet för en språklig minoritet är just språket, säger Bengt Pohjanen.

Bengts Överkalixfödda hustru Monica förser oss med kaffe och säger sig ha precis samma kultur som Bengt och undertecknad, även om hon är född i Överkalix.
– Det är bara språket som skiljer oss. Vi hade till och med rökbastu hemma i Överkalix, säger Monica Pohjanen.

– Och du bakar även rieska, inflikar Bengt Pohjanen.

Känslan i rummet sprider ett sällsamt lugn, kaffet är starkt och gott och naturligtvis bjuds det på tornedalskt maner, doppa till. Efter påtåren tar Bengt till orda igen:
– Vi som talar och förstår varandra i det tornedalska språkliga rummet utgör minoriteten i Tornedalen. När mångkulturen ska vara en minoritet, ja, då är det en hembygdsrörelse, säger Bengt Pohjanen, som vet med sig att det påståendet i vissa kretsar kan uppfattas som kontroversiellt, men säger sig stå för det.

Som den produktive författaren han är skriver han dagligen. När Sveriges Radio nyligen beställde en radionovell upptäckte Bengt Pohjanen när han skrev den att han samtidigt skrivit det första kapitlet på sin nya roman. Radionovellen sänds för övrigt i P 1, den 21 november klockan 11.35 och 19.30.
– Jag planerar skrivandet och min dag väldigt noggrant. Jag läser om kvällarna och just nu läser jag ”Rosens namn” som är Umberto Ecos debutroman. Även den har meddelat mig att det nu är dags att börja skriva den fjärde och sista delen i min självbiografi, Smugglarkungens son.

I sin nya roman ställer han frågan hur man ser på människor som begått svåra brott och diskuterar existentiella, etiska och filosofiska frågor. Dessa spörsmål diskuteras i romanen på väg i en Toyota Celica av äldre årsmodell.
– Det kommer att svänga i kurvorna lovar Bengt Pohjanen.

HASSE STENUDD

 

 

 

 

 

Sidan uppdaterad 2019-11-22