De historieskildrande efternamnen och ortnamnen

Även ortnamnen i Tornedalen och norra Sverige har fått försvenskade ekvivalenter eller mer ursprungsfrånvridna benämningsalternativ. Oavsett motiv till namnbyte så finns det en konstant variabel. När en familj eller person bytte efternamn i området, var de nya namnen alltid svenska.

-Det är två år sen jag fick tillbaka mitt släktnamn, säger Gunnel Särkimukka.

Gunnel berättar hur hon känt sig rotlös och utanför i relation till sina äldre syskon och föräldrar eftersom hon, till skillnad från de, vuxit upp med svenskan istället för den tornedalsfinska som de och omgivningen runt omkring haft gemensamt.

I ljuset av de beslut som lett till arbetsstugor och förbud att tala finska (idag kallat meänkieli), utvecklades en mindervärdighetskänsla och skam inför det som staten arbetat politiskt för att förändra och i många fall, utradera.

Statens försvenskning av det ursprungliga språkområdet för meänkieli med varieteter och Tornedalen, tog sikte på olika mål. Men namnbyten, och försvenskning av namn, kom att påverka självbilden och identitetsskapandet för flera generationer. På 1900-talet var det särskilt vanligt med namnbyten till svenska namn eller namn som uppfattades mer svenska. Ändringarna gjordes oberoende om det gällde en person som flyttat söderut, som många gjorde på grund av flyttbidrag, arbetsmöjligheter och studier, eller om denne levde och verkade i Tornedalen. Olika motiv finns som är personliga och/ eller praktiska till olika grad. Till de praktiska motiven hör de namnbyten som gjordes för att myndighetskontakter hade svårt att skriva och uttala ens namn, dels för att det betraktades som finare att ha ett svenskt namn. Vissa byter namn och har bytt namn av helt andra skäl, förstås.

Namnet Midmo är en direktöversättning av Keskikangas. Översättaren Inger Midmo från Kiruna, nu boende i Kungsör, berättar om sitt efternamn.

-Keskikangas var ett gårdsnamn och efternamnet var egentligen Johansson. Midmo är en översättning som mamma och jag drev igenom eftersom ingen av oss talade finska. Eller meänkieli som det kallas idag, säger hon.

Ur Slutbetänkandet av sannings- och försoningskommissionen för tornedalingar, kväner och lantalaiset “Aivan ko meitä ei olis ollukhaan/ Som om vi aldrig funnits” framgår vittnesmål om både påtvingade namnbyten och namnbyten som skedde på egen fri vilja för att få bli “svensk”. Svårräknande är antalen efternamn i Tornedalen som omvandlats till en svensk tolkning med olika mycket variation från ursprungsnamnet. Vissa efternamn skiljer sig helt och hållet från ursprungsnamnet.

Inger Midmo fortsätter:

-Idag känner jag för det unika i Midmo och använder det trots att jag gifte mig till Alves. Namn har mindre betydelse för mig. Det som har betydelse är platsen jag föddes på. Det är klart att Tornedalen och Torne Älv rinner igenom mina ådror oavsett namn.

De flesta namnbyten skedde under 1940-1960-talen och bland anledningarna fanns också att det förekom så många olika släkter med samma efternamn. Tornedalingar, kväner och lantalaiset har under historien nämligen tagit gårdsnamn till sina efternamn. Många är också de som tagit försvenskade namn till sina egna. Minoritet.se talade tidigare med Myra Granberg som är aktuell med låten Tornedalen (Mitt efternamn) och där omnämns att hennes juridiska efternamn numera är Kenttä efter den gård där hennes morfar vuxit upp. I hennes fall är Granberg inte resultatet av försvenskning, utan hennes pappas.

Gunnel Särkimukka tog tillbaka sitt meänkieliska efternamn, hon säger:

-När jag efter namnändringen presenterar mig, eller när någon ropar upp mitt namn “Gunnel Särkimukka” så bubblar glädjen fortfarande i mig.

Oberoende om ett namn är svenskt, blivit försvenskat eller är på meänkieli, alternativt återgått till sitt meänkieliska ursprung så är det oundvikligen en del av historieskrivningen, och en del av varje enskild individ. Faktumet att efternamnen placeras i sin ordning i släktträden idag, såsom för flera hundra år sedan, kommer att synliggöra de politiska och socialt betingade vindarna som lagt sina spår på namn och språk som språkanvändning. Det kommer vara visuellt, och utläsningsbart. Forskning och andra litterära källor såsom annat material kommer i sin tur att bidra med kunskap kring de olika namnens betydelse, speciellt som historien klargörs. Gunnel Särkimukka fortsätter:

-Det är svårt att förklara, men jag känner att jag är mer jag nu. Det som svenska staten utsatte tornedalingar, kväner och lantalaiset för har påverkat och påverkar flera generationer och också hela samhällssystemet.

Författarna Gerda Helena Lindskog och Tage Alalehto är två av flera författare som studerat försvenskningen av Tornedalen. Ett av Lindskogs verk heter “Först och främst misshagade namnet” och innehåller intervjuer med personer som erfarit livet i arbetsstugor för barn i Tornedalen och Lappland mellan åren 1930-1954. Titeln syftar till arbetsstugans benämning, men i intervjumaterialet framgår hur försvenskningsprocessen innehöll förbud och bestraffningar i relation till att tala modersmålet tornedalsfinska i arbetsstugan. I förlängningen kan det ha bidragit till skuld och skam kring språket och därigenom också en önskan att inte vela uppfattas finsk eller meänkielitalande. Vilket sedan motiverat till namnbyte till ett svenskt namn.

Alalehtos studier har bland annat fokuserat på försvenskningens socioekonomiska och kulturella konsekvenser. Både Alalehto och Lindskog konstaterar att det ursprungliga språkområdet för meänkieli drabbats hårt av fattigdom i början på 1900-talet. Det framgår också att förväntningarna ofta var att man skulle flytta söderut, till Haparanda, eller längre söderut för arbete och/ eller studier. Väldigt förenklat kan sammanfattas att det är många omständigheter som samtidigt haft påverkan på tornedalingar, kväner och lantalasiet och det har påverkat uppfattningen om en själv och en själv i relation till andra och framförallt “det svenska” och “svensken” som av stipulerade politiska ideal förefallit eftersträvansvärt. Vilket också skapat en känsla av underlägsenhet. Många valde sedan att inte lära sina barn meänkieli och att byta efternamn.

-Genom att ta tillbaka mitt släktnamn så har jag stolt tagit tillbaka mina rötter, den kulturella kontext jag tillhör och jag vill ödmjukt visa min respekt och tacksamhet inför tidigare generationers liv i våra trakter, avslutar Gunnel Särkimukka.

“Ortnamn är minnesmärken över människor som funnits länge på en plats”, berättar Stefan Aro i Meänraatios podcastprogramserie Meän historia/ Vår historia. En plats kan ha fått namnet efter en betydelsefull person som bodde på platsen, eller enligt en beskrivning av en händelse som skakat orten och personerna i den. Det finns forskning om ortnamnen som bedrivits av forskaren Erik Wahlberg. Han konstaterade i sina studier att det är möjligt att utröna vilka språk människorna talat i området, genom att studera ortnamnen. I Tornedalen, Muoniodalen och Malmfälten förekommer meänkieli med varieteter, samiska och finska i ortnamnen historiskt sett vilket indikerar att de som döpt platserna burit de olika språken.

Det är också känt att ortnamnen som ändrades på 1900-talet, ändrades med politiska motiv. Flera ortnamn modifierades till lite mer svenskklingande varianter genom alternativ stavning. Matarengi, som nu kallas Övertorneå, är en äldre svensk benämning medan Matarinki och Matarenki på meänkieli respektive finska. När tågräls planerades för att frakta gods och människor mellan Karungi och Matarengi uppstod stationsnamnet Övertorneå. År 1914 namngavs stationen och Övertorneå blev successivt synonymt med orten framför ortnamnet Matarengi. Tågstationen och rälsen togs ur bruk år 1984, men namnet består.

Namnbyten på de olika orterna omkring i de olika kommunerna lär ha gått till på lite olika sätt och det var inte alltid befolkningen accepterade de nya förslagen på ortnamn. I Päkkilä, som ligger i de sydligare delarna av Övertorneå kommun, satte byborna själva upp en skylt med ortens ursprungliga namn. Idag finns en statligt finansierad skylt med både Päkkilä och Bäckesta som blev platsens försvenskade namn. Det finns många platser i flera kommuner som fått tillbaka sina ursprungliga namn och några av dem, i Övertorneå kommun, som har fått tillbaka sina ursprungliga namn även på skyltningen är Niemis/ Luppio och Koivukylä/ Hedenäset.

LINNEA HUHTA