Från vänster; Författarna Tove Alsterdal och Åsa Larsson, samt Inez Svonni Fjällström och Jaana Niva, fanns alla med på den kvinnliga skrivarkursen på Tornedalens folkhögskola i Övertorneå.  Foto: Hasse Stenudd

De vill göra kvinnors röster hörda

Åsa Larsson ville få igång det kvinnliga berättandet och när hon i januari gick ut med sommarens skrivarkurs i Övertorneå, kraschade hemsidan då över 300 kvinnor ville anmäla sig. Hon ser sig som en mental barnmorska.
– Deltagarna rör vid sina egna rum, älvar, vägar och skogar. Sedan får de föda själv, säger Åsa Larsson som med författarkollegan Tove Alsterdal, hjälpt till att förlösa kvinnornas berättelser.

 

– Deltagarna rör vid sina egna rum, älvar, vägar och skogar. Sedan får de föda själv, säger Åsa Larsson som med författarkollegan Tove Alsterdal, hjälpt till att förlösa kvinnornas berättelser.

I annonsen gick Åsa Larsson ut med att det i juli arrangeras en skrivarkurs för "Icke binära" kvinnor, på Tornedalens folkhögskola i Övertorneå. Hon förklarar ordvändningen med att grundläggande för icke-binära personer är att de inte identifierar sig som bara man eller bara kvinna.

Sedan hon för ett år sedan fick idén om den kvinnliga skrivarkursen har landskapet förändrats och ett flertal kvinnor kommit ut i bokform med sitt berättande, bland andra Nina Wähä (Testamentet), Karin Smirnoff (Jag for ner till bror), Pia Maria Rattamaa (Det rinner en älv genom Saivomuotka by) och senast Siv-Britt Mangi med Sumpmyren.

Icke desto mindre behöver de kvinnliga berättarna göra sin röst hörd. När hemsidan åter fungerade och anmälningarna till skrivarkursen var gjorda, lottades det bland de 300 anmälda vilka 20 som kunde beredas plats. Minoritet.se besöker skrivarkursen under den första dagen av tre intensiva berättar- och skrivardagar.
– Det märks på deltagarna att de är supertaggade. Vinner man på lotteri så blir man taggad, säger Åsas parhäst, Tove Alsterdal.

De två kvinnorna blir redan under den första dagens eftermiddag tagna på sängen, de har inte väntat en sådan oerhörd sprängkraft i berättandet. Deltagarna har speglat varandras liv och erfarenheter som de tecknat ner.
– Vi är inte bortskämda med att kvinnor berättar ur hjärtat och ur minnet. Jag började nästan gråta när de läste upp skrivövningen för varandra, säger Tove Alsterdal.

– Jag grät, säger Åsa Larsson.

Under vintern har de två kursledarna sammanstrålat och arbetat med skrivarkursen, inte minst med det man inte kan lära ut.

– Vi får vara mentala barnmorskor. De måste själv bära det som ska födas fram, de måste föda själv och vi kan bara vara med och sätta igång processen, säger Åsa Larsson.

– Vi kan hjälpa människor att få tag i sin egen röst och att hitta lusten, kraften och modet i sig själva, säger Tove Alsterdal.

Att kursen landade på Tornedalens folkhögskola och i den miljön anser de båda vara självklart eftersom de har sina rötter i den tornedalska myllan. Under den sena middagsrasten berättar Jaana Niva från Luleå och Inez Svonni Fjällström från Kiruna, som både går havande med berättelser, om sina upplevelser hitintills. De är märkbart glada och även förväntansfulla inför vad som ytterligare komma skall. Enligt dem så lockar upplägget kvinnorna att berätta.
– De fick oss att börja skriva en berättelse utifrån vårt släktträd, med vissa ledord som "förluster". Jag känner att jag vågar skriva och berätta för andra trots att jag sedan tidigare inte kände någon annan här. Trots att vi skriver korta berättelser på tio minuter blir man berörd av dem alla, säger Jaana Niva, som uppger att hon vill skriva på meänkieli då det enligt henne behövs mer litteratur på det språket.

– Jämfört med männen ser vi kvinnor ur ett annat och om möjligt, ur fler perspektiv. Vi har oftast dubbla arbeten med ett hemma- och ett förvärvsperspektiv, säger Inez Svonni Fjällström, som är uppvuxen i en renskötarfamilj.

– Min tanke om att skriva är så färsk och om inte någon vill läsa det jag ämnar skriva så kanske att mina barn och barmbarn en dag vill göra det, säger hon.

HASSE STENUDD

 

Sidan uppdaterad 2019-09-16