Finländarnas historia i Sverige 1995–2025 speglar tre decennier av förändring

Utgångspunkten för arbetet var den tidigare bokserien Finnarnas historia i Sverige från 1100-talet till 1995, som publicerades i tre delar under 1990-talet. Den nya volymen är både en fortsättning och ett fristående verk.

-Det har hänt så mycket i samhället sedan mitten av 1990-talet att perioden behöver behandlas för sig, säger Lainio.

Boken är resultatet av tre års arbete och består av ett femtontal kapitel som organiserats i tematiska block kopplade till större samhällsförändringar. En central bakgrund är Sveriges och Finlands inträde i EU samt ländernas senare anslutningar till Nato. Dessa förändringar har påverkat relationerna mellan Sverige och Finland och därmed också förutsättningarna för den sverigefinska minoriteten.

-De bilaterala relationerna har under en längre period varit mycket goda, vilket har haft positiva effekter för minoriteten, säger Lainio.

År 2000 ratificerade Sverige Europarådets konventioner om skydd för nationella minoriteter och minoritetsspråk. Fem grupper och fem språk erkändes då som nationella minoriteter. Sverigefinnarna fick status som nationell minoritet och finskan erkändes som nationellt minoritetsspråk.

-Minoritetstiden har varit helt avgörande för den sverigefinska gruppen. Samtidigt brister lagstiftningen ofta i genomförande. Det är en strukturell svaghet i minoritetspolitiken att redan fattade beslut inte följs upp. I många fall saknas både kunskap och politisk prioritering, säger Lainio.

I boken används begreppet finländare i en bred betydelse. Förutom sverigefinnar omfattas även finlandssvenskar, tornedalingar, skogsfinnar, finska romer samt finska krigsbarn och deras efterkommande. Ambitionen har varit att sätta in den sverigefinska minoriteten i ett bredare historiskt och kulturellt sammanhang, samtidigt som skillnader i status, organisering och villkor mellan grupperna synliggörs.

I dag uppskattas omkring 733 000 personer ha sverigefinsk bakgrund, även om vissa grupper inte fullt ut fångas i statistiken. Den demografiska utvecklingen präglas av åldrande generationer, minskad migration från Finland och viss återvandring, vilket påverkar minoritetens synlighet och genomslag i samhället.

Boken beskriver också civilsamhällets roll och utveckling inom den sverigefinska minoriteten. Det finns ett stort antal organisationer och institutioner med verksamhet inom språk, kultur, utbildning och intressepolitik, men samordningen mellan dem är ofta begränsad.

-Det finns många organisationer, men samordningen är svag. För en minoritet är institutioner avgörande för långsiktig överlevnad. Splittringen försvårar genomslaget, säger Lainio.

Kultur, medier och litteratur behandlas i flera kapitel och beskrivs i huvudsak som områden med relativt positiv utveckling. Dessa områden sätts också i relation till minoritetslagstiftningen och de faktiska möjligheterna att använda finska i offentliga sammanhang, liksom till civilsamhällets förutsättningar att bära språk och kultur över tid. Ett område som tydligt pekas ut som eftersatt är utbildningen.

-Utbildningsfältet fungerar inte. Det finns ett fåtal friskolor som bär upp den tvåspråkiga undervisningen och ingen tvåspråkig gymnasieutbildning. Det här är centralt för minoritetens framtid, säger Lainio.

Lainio pekar på minskad migration från Finland, återvandring och generationsskiften som andra faktorer som begränsar den språkliga återväxten. Samtidigt har andra migrations- och integrationsfrågor fått företräde i den politiska debatten, vilket lett till att den sverigefinska minoriteten hamnat i skymundan.

Boken innehåller också faktarutor som beskriver användningen av begrepp såsom sverigefinne, sverigefinländsk och finlandssvensk, samt en beskrivning av olika sätt att räkna sverigefinländare. Ett av bokens mer nydanande kapitel bygger på intervjuer med sverigefinländska musiker med varierande bakgrund, som reflekterar kring identitet och tillhörighet. Många unga identifierar sig med gruppen men saknar språket. Identitetsforskning visar att språk och identitet i viss mån kan skiljas åt, men Lainio är kritisk till en sådan utveckling.

-Jag anser att språket är en grundläggande del av identiteten. Språkets status påverkar också de kulturella uttrycken.

Trots de utmaningar som lyfts fram är framtidsbilden inte entydigt negativ. Sverigefinnarnas dag har fått ökad betydelse som en gemensam och synliggörande dag för den sverigefinska minoriteten. Dagen firas den 24 februari, på födelsedagen för Carl Axel Gottlund, och har blivit ett tillfälle att uppmärksamma språk, historia och identitet. Samtidigt finns ett växande intresse för minoritetsstatusen bland yngre generationer, inte minst bland familjer som aktivt söker kunskap om sina rättigheter och möjligheter att föra språket vidare.

-Det finns många unga familjer som aktivt försöker revitalisera språket. Men utan långsiktigt samhälleligt stöd och fungerande utbildningsstrukturer är framtiden osäker. Finskan försvinner inte över en natt. Samtidigt går det inte att bortse från att språkets ställning på sikt påverkas av politiska prioriteringar. Därför är det avgörande hur samhället väljer att agera framöver, avslutar Lainio.

PETRA KAHN NORD