Artiklar

Sia Spiliopoulou Åkermark har arbetat med minoritets-frågor i över tjugo år. Både i Europa och i Sverige. Hon har i flera år tittat på hur nationella minoriteter har det i Sverige.
– När det gäller Sverige har väldigt mycket förändrats, säger hon.
I början på 90-talet var det knappt någon som pratade om nationella minoriteter. Men idag arbetar de nationella minoriteterna själva hårt. De är rädda för att deras språk och kultur ska försvinna. 


För att stoppa det behöver nationella minoriteter ta plats. Därför står det i den svenska lagen att nationella minoriteter ska få vara med och säga vad de tycker om det är en fråga som påverkar dem.  Det står också att myndigheter i Sverige måste stötta dem så att kulturen och språken inte försvinner.


Hur gör man det då? Ett sätt är att ha samråd. På samråd möts kommunen och några personer från en nationell minoritet. De kan diskutera frågor och beslut. Sia Spiliopoulou Åkermark säger att en del kommuner i Sverige har samråd, andra inte. En del kommuner jobbar inte alls med nationella minoriteter, trots att lagen säger att de måste göra det.
– Det är lite skrämmande, vi har en väldigt stor variation mellan kommunerna.

 
Hur gör man för att skapa bra samråd i en kommun?

– Man behöver ett tydligt stöd uppifrån, från politikerna. Och man behöver aktiva tjänstemän. Saknas det tydligt stöd från ledningen så händer ingenting. 
Sia Spiliopoulou Åkermark säger också att man måste ge en person på kommunen tid att arbeta med samråd. Det kan ta mycket tid att ha samråd.

En del undrar varför nationella minoriteter ska ha extra tid hos kommunen. Det får ju inte alla andra. Men nationella minoriteter är så få. Om de inte får extra tid är det lätt att deras frågor glöms bort. Deras frågor är ju inte så viktiga för de flesta andra i Sverige. Därför finns den svenska lagen. Den ska väga upp minoriteternas underläge.

Sia Spiliopoulou Åkermark tror att man måste arbeta mer i riksdagen, regeringen och i kommunerna för att nationella minoriteter ska ta plats. Men det som är bra idag, säger hon, är att de nationella minoriteterna har många unga som är aktiva.
– Det stora hoppet ligger i att nationella minoriteter själva har jättebra kontakt mellan sig, och att det numera också finns ungdomsorganisationer inom minoritetsgrupperna.

 

Sidan uppdaterad 2018-11-23