Judarnas historia

Judisk historia sträcker sig 4000 år tillbaka i tiden och har sina rötter i området kring dagens Israel.  I Landet Israel formades det judiska folkets kulturella, religiösa och etniska identitet. Namnet judar kommer från 500-talet f.v.t (före vår tideräkning) och syftar på ättlingarna till det forna Juda rikes invånare.

Den monoteistiska judendomen grundades enligt de religiösa urkunderna i samband med att Moses mottog de tio budorden och dessa antogs av det judiska folket

Ca 1 000–950 f.v.t lyckades kung David ena kungariket Juda med de hebreiska nordstammarna för att bilda ett Israel, med Jerusalem som huvudstad. Hans son Salomo byggde Jerusalems första tempel. Efter honom delades Israel i två riken, Israel i norr och Juda i söder. Båda härjades och plundrades under en lång period av det assyriska riket. På 600-talet f.v.t. hamnade Juda rike under nybabylonskt styre. Babylonierna förde bort kungen av Juda samt ledarskiktet i den judiska befokningen till Babylonien. Den babyloniska fångenskapen inledde de kommande årtusendena av förskingring och exil – den judiska diasporan.

År 586 f.v.t. nådde den babyloniska förföljelsen sin höjdpunkt då templet i Jerusalem förstördes. Många judar utvandrade då till Egypten.

År 539 f.v.t störtades det nybabyloniska riket av perserna. Detta kom att innebära självstyre och religiös frihet för judarna som nu fick återvända till sitt land och återuppbyggde Templet.

År 332 f.v.t erövrade Alexander den store Palestina och Egypten. Judarna behandlades ganska väl och fick bland annat bosätta sig i Alexandria i Egypten. År 163-162 f.v.t. lyckades de judiska mackabéerna kämpa sig till religionsfrihet.

Från år 63 f.v.t då Pompeius intog Jerusalem lydde judarna under romarna. De levde under ständigt förtryck men med en stark identitet och efterlevnad av de religiösa påbuden som förenande kraft. Återkommande uppror av messianska aktivister slogs ned av romarna. Trots förföljelser och hårt tryck från omgivningen överlevde och stärktes judendomen och den judiska befolkningen växte. Omkring år 0 fanns ca 5 miljoner judar

Det andra judiska templet förstördes år 70 och Judéen blev en romersk provins. År 132 blev Jerusalem romerskt och judar förbjöds att bo där.

I och med kyrkans förhållningssätt till det judiska folket där judar utmålades som gudsmördare och avfällingar lades grunden för förföljelser av judar på teologisk grund. Konsekvenserna blev alltmer ödesdigra ju mer makt kyrkan fick.

Efter kristendomens seger i romarriket blev judarna föremål för undantagslagstiftning. Denna kom att tillämpas i högre utsträckning under medeltiden. Då kristendomen blev statsreligion i romarriket år 323 förbjöds judar att ingå äktenskap med kristna, inneha statsämbeten, bygga synagogor m.m. Många judar blev tvångsdöpta eller fördrevs.

År 395 delades det romerska riket och Palestina (den romerska benämningen) hamnade under östromerskt styre. År 636 erövrade araberna Palestina. Moskéer byggdes i Jerusalem, som blev en helig stad för muslimer liksom den var för judar och kristna. Judar tilläts fortfarande inte att bo där.

Under medeltiden isolerades judarna alltmer i takt med att den kristna kyrkan växte. Påven Gregorius den store skrev på 600-talet ned reglerna för kyrkans hållning mot judarna. Enligt påven borde de kristna försöka omvända judarna, men inte med tvång. Judarna fick inte missionera och de fick inte heller inneha offentliga tjänster.

När levnadsstandarden i Europa förbättrades växte nya yrkesgrupper fram. Judarna verkade främst inom handel och finans, två av de yrkesområden som inte påverkades av exkluderande särlagstiftning riktad mot judar. Framgång inom dessa områden utlöste regelbundet avundsjuka, förföljelser och fördrivningar.

Judar fördrevs främst från Västeuropa i två etapper. Den första vågen ägde rum i samband med korstågen som inleddes 1096. Under korstågens framfart ställdes judarna inför valet att döpas eller dö. De flesta judar valde döden. Bara under det första korståget mördades 12 000 judar längs vägen. När korsriddarna kom fram till Jerusalem utrotades den judiska församlingen. Judarna brändes inne i sin synagoga.

Under 1100-och 1200-talen spreds rykten om att judar mördade kristna pojkar för att blanda deras blod i påskbröden. Flera judiska församlingar massakrerades för dessa påstådda brott. 1215 infördes en lag av påven Innocentius III som tvingade judarna att bära ett judetecken på kläderna.

Den andra vågen av förföljelser inleddes på 1300-talet, då Europa utsattes för stora påfrestningar genom digerdöden, krig och bristen på livsmedel. Under tortyr tvingades judarna bekänna att de hade förgiftat brunnar och källor och på så sätt spridit pesten. Tusentals judar brändes på bål. Så fördrevs judarna från England 1290 och från Frankrike 1394. Från tyska städer drevs de runt i en ständig flyttkarusell. I vissa länder, som Italien, kunde dock judarna känna sig någorlunda säkra.

År 1492 utvisades alla judar ur Spanien, ca 150 000 personer. De flesta hamnade i Nordafrika och Osmanska riket. De judar som flyttade till Portugal fick efter några få år välja mellan att lämna landet eller att låta döpa sig. I Spanien tilläts inte conversos eller deras ättlingar bli hantverkare eller att studera vid vissa lärosäten och de fick inte bosätta sig i vissa städer.

På 1500-talet försämrades situationen för Europas judar. Under jesuiternas inflytande spärrades judar in i ghetton och tvingades att bära judiska kännetecken. Upplopp och pogromer mot judar blev vanliga.

År 1543 kom Martin Luther ut med boken ”Judarna och deras lögner”. I boken anklagade Luther judarna för ritualmord, svartkonst och spioneri.

I samband med ryssarnas och svenskarnas angrepp på Polen under 1650-talet skyllde den polska befolkningen de olyckor som drabbat landet på judarna, som påstods stå i maskopi med svenskarna. Judarna, som ofta arbetade som skatteindrivare eller förmän inom jordbruket, blev massakrerade och hundratals judiska byar förstördes. Antalet judar som dödades har uppskattats till mellan några tiotusen till mer än 100 000.

De östeuropeiska judarnas utvandring mot väster började därmed på 1600-talet. Främst återvände judarna till Tyskland, Österrike och England. Där uppstod nya lärdomscentra. Jiddisch utvecklades som skriftspråk i Tyskland. Större delen av judarna i världen idag har sitt ursprung bland de polsk-tyska judarna.

Från senare delen av 1600-talet till slutet av 1800-talet, förbättrades förhållandet för judarna i Västeuropa. Den kristna fanatismen ebbade ut i samband med upplysningen. Judarna hade med sin religiöst grundade kulturgemenskap ett brett kontaktnät med förbindelser över hela Europa, Nordamerika och Nordafrika. I de västeuropeiska länderna blev de därför ofta anlitade som till exempel varuförmedlare åt hoven och aristokratin, arméleverantörer eller som specialister på handel med värdepapper och ädla metaller.

Trots kvardröjande ovilja mot judarna på många håll införlivades de alltmer i det allmänna näringslivet. Mot slutet av 1700-talet tillhörde den judiska ghettotillvaron det förflutna. Judarna började nu bli en erkänd del av det västeuropeiska samhället.

Före 1800-talets politiska och materiella omvälvningar var den grundläggande europeiska identiteten kristen. Judarna stod utanför det kristna enhetssamhället, de var ett främmande element, som när som helst kunde fördrivas. Judeföraktet och judehatet ändrade karaktär. De religiösa argumenten byttes mot ett rastänkande där judarna fick rollen som den farliga rasen, folket som inte har något fosterland, utan vandrar omkring, infiltrerar och förstör.

Många av de religiöst grundade antisemitiska argumenten fortlevde samtidigt i den rasistiska propagandan. Eftersom judarna avvisade Kristus som Messias betraktade man dem som otacksamma och opålitliga. Den opålitliga och infiltrerande juden blev ett tacksamt motiv i 1800-talets aggressiva nationalism. När judar började ses som en lägre stående ras med destruktiv inverkan pläderade allt fler för att judarnas påverkan på den europeiska kulturen måste brytas.

På 1880-talet var antisemitismen utbredd i östra Europa. På 1900-talet fanns dessa antisemitiska strömningar i hela Europa. De kulminerade i Tyskland och kringliggande länder på 1930-talet och slutligen med Förintelsen av sex miljoner judar under andra världskriget (1939-1945). Nazisterna ansåg att världshistorien var en kamp mellan raser som borde sluta i en seger för den ”överlägsna ariska rasen”. Därför ansåg nazisterna att det var deras plikt att eliminera judarna, som ansågs som en underlägsen ras.

I april 1933 i Tyskland inleddes en organiserad bojkott av judiska affärer och de som bröt mot bojkotten trakasserades. 1935 uteslöts alla icke-arier från statsförvaltningen. Samma år blev judarna fråntagna sitt medborgarskap genom de beryktade Nürnberglagarna. Nya äktenskap mellan judar och ”arier” förbjöds. Många judiska vetenskapspersoner förbjöds att arbeta på universitet.

Kristallnatten (natten av krossat glas) inträffade natten mellan den 9 och 10 november 1938 då över 200 synagogor sattes i brand. Tusentals judar misshandlades och cirka 90 dödades. Stormtrupperna plundrade judiska butiker och hem och 30 000 judar transporterades till koncentrationsläger. De enda nazister som dömdes var de som hade våldtagit judiska kvinnor. Genom våldtäkterna hade de nämligen brutit mot landets raslagar.

Angreppen under kristallnatten medförde en storm av protester från utlandet och även en del tyskar protesterade. Men nu var judarna isolerade i det tyska samhället. De var portförbjudna på badhus, biografer och i skolorna.

Första steget i Förintelsen var identifiering och urskiljning av judarna. De skulle spåras upp och tvingas bära särskilda igenkänningsmärken t.ex. den sexuddiga Davidsstjärnan på bröstet.

Steg nummer två var ghettoiseringen, sammanfösandet av alla judar i särskilda ghetton med en mur runt, så att ingen kunde komma in eller ut, utan tillstånd. Det största och mest kända ghettot upprättades i Warszawa. Staden hade en stor judisk befolkning före kriget och var Polens största stad. Efterhand kom även judar från andra delar av Polen till detta jätteghetto. Det blev trångt och ont om mat. Många dog redan i ghettot.

Fram till 1935 var det främst tyska socialdemokrater och kommunister som sändes till koncentrationslägren. Därefter skickades judar, romer, homosexuella, Jehovas vittnen och kriminella till lägren.

1942 upprättades förintelseläger för industriellt mördande av framförallt judar, men även andra grupper såsom romer, ryska krigsfångar m.fl. Auschwitz-Birkenau och Majdanek, fungerade som kombinerade koncentrations- och förintelseläger. Vid ankomsten till dessa läger fick fångarna genomgå selektioner, då de antingen blev uttagna till slavarbete eller omedelbart gasades. Kvinnor, barn och äldre gasades ofta vid ankomst. Auschwitz-Birkenau blev centrum för utrotningen av Europas judar. Även Majdanek, ett mindre läger,  brukar räknas som ett förintelseläger då fångarna togs direkt till gaskamrarna vid ankomst. I både Auschwitz-Birkenau och Majdanek användes Zyklon-B i gaskamrarna. (www.levandehistoria.se)

Det fanns fyra renodlade förintelseläger: Chelmno, Belzec, Sobibor och Treblinka. Samtliga i det av Nazityskland annekterade Polen. Offren mördades genom att gaskamrarna fylldes med koloxid. (www.levandehistoria.se)

De flesta judar som deporterades till förintelselägren avrättades direkt vid ankomsten. Endast de som valdes ut att arbeta i Sonderkommando kunde överleva en tid. Dessa var de fångar som tvingades bära ut de döda kropparna från gaskamrarna och bränna dem.

Två tredjedelar av Europas judar som levt i naziockuperat område eller i länder allierade med den nazistiska regimen var döda 1945. Av den judiska civilisation som hade blomstrat i Europa under nästan 2000 år fanns bara spillror kvar.

Israels bildande

Under den andra halvan av 1800-talet, under intryck av tidens nationalistiska stämningar och en antisemitism som på många håll växte i styrka, började allt fler judar, särskilt från Östeuropa, flytta till Palestina för att bosätta sig där. De var pionjärer för sionismen, en nationalistisk rörelse som formellt grundades 1896, det år då den österrikiske journalisten Theodor Herzl publicerade boken Der Judenstaat (Judestaten).

Själv var Herzl inte religiöst praktiserande jude, utan snarare agnostiker och han såg sig som assimilerad i det omgivande samhället. Men denna assimilering var ingen långsiktig lösning, menade Herzl. Han såg tydligt hur antisemitismen i Europa bara växte i kraft. Därför var den enda lösningen på judarnas ständiga utsatthet att de skapade sig ett eget hemland någonstans i världen, resonerade Herzl.

På en kongress år 1897 beslöt den nyskapade sionistiska rörelsen att omedelbart börja arbeta för att judiska jordbrukare och industriarbetare skulle flytta till Palestina, köpa mark där och från grunden bygga upp denna nya nation.

Tillströmningen av bosättare fortsatte, om än i långsam takt. När första världskriget bröt ut fanns ungefär 80 000 judar i Palestina.

1922 blev Palestina ett brittiskt mandatområde under FN:s föregångare, Nationernas Förbund.

På 1920-talet ökade den judiska invandringen till Palestina markant och det började uppstå konflikter med araberna som bodde där. I samband med nazisternas maktövertagande och judeförföljelser i Tyskland på 1930-talet skedde en judisk massflykt till Palestina. Samtidigt förvärrades konflikten mellan den judiska och arabiska befolkningen i området.

1939, när judarnas situation blev än mer kritisk i Europa, förbjöd Storbritannien fler judar att komma in i Palestina. Judar började då istället ta sig dit illegalt.

1946 började öppna strider mellan araber och judar varefter britterna tappade kontrollen över situationen.

För att lösa konflikten bestämde FN att dela Palestina i två delar, en arabisk och en judisk del. Västvärldens länder som var med i FN var för detta förslag, medan de muslimska länderna i FN var emot.

Den 14 maj 1948 utropades ändå staten Israel i Tel Aviv. Judar från den palestinska delen flydde till den israeliska och araber på israeliskt territorium flydde över till den palestinska sidan.

Dagen efter att staten Israel utropats anföll fem arabstater den nybildade staten. Länderna som anföll var Egypten, Jordanien, Syrien, Irak och Libanon. Israel lyckades ändå slå tillbaka anfallet. Dessutom utökade Israel sitt territorium ytterligare. Efter detta blev Israel attackerade fler gånger, bland annat 1956, 1967 och 1973. Konflikten är än idag infekterad.

Svensk-judisk historia

1774 kom Aaron Isaac till Sverige från Tyskland. Han var den första juden som fick bosätta sig i Sverige utan att konvertera till kristendomen. I slutet av 1700-talet och i början av 1800-talet kom en våg av judar till landet. Under slutet av 1770-talet tilläts Sveriges första judiska församlingar att bildas i Stockholm och på Marstrand.

1779 godkände Kung Gustav III riksdagens förslag till "allmän religionsfrihet" och utfärdade judereglementet. Judereglementet gav judarna rätt att bosätta sig i Stockholm, Göteborg och Norrköping, att uppföra synagogor i dessa städer och att sysselsätta sig med vissa borgerliga yrken. Men de förbjöds deltaga i riksdagsmannaval samt ingå äktenskap med andra än andra judar.

Under 1800-talet infördes ett antal reformer. År 1860 fick de judar som var svenska medborgare rätt att bosätta sig var som helst inom Sverige och äga fast egendom.

År 1863 tilläts judar ingå äktenskap med icke-judar och arbeta statligt inom vissa lärda och konstnärliga områden. Samma år fick de även rätt att äga fastigheter inom hela riket, och att vara lärare i svenska statliga skolor.

Judereglementet avskaffades 1838 och ersattes av en kunglig förordning ”angående mosaiska trosbekännares skyldigheter och rättigheter i riket”. Judarna, som dittills betraktats som en främlingskoloni, skulle hädanefter vara mer likställda med övriga svenskar. Då fanns det omkring 900 judar i Sverige; av dem bodde ungefär 800 i Stockholm och Göteborg. Vissa kvarstående inskränkningar i judarnas rättigheter upphävdes under 1850- och 1860-talen.

1870 fick de svenska judarna likvärdiga medborgerliga rättigheter i Sverige. I fortsättningen skedde undan för undan en fullständig politisk och social frigörelse för den svenska judenheten. Många svensk-judiska familjer växte helt in i det svenska samhället och assimilationen tog fart. Församlingstillhörighet blev för många mer ett socialt ansvar än en religiös förbundenhet.

År 1930 hade antalet judar stigit till drygt 6 600 i Sverige. Under tiden fram till krigsutbrottet 1939 tog Sverige emot cirka 3 000 judar från bland annat Tyskland, ett förhållandevis litet antal beroende på en restriktiv flyktingpolitik. Genom olika aktioner, bland annat av Svenska Röda Korset under krigets slutskede 1945 och strax därefter, kunde cirka 11 000 - 13 000 befriade judiska koncentrationslägerfångar transporteras till Sverige. Av dessa kan en tredjedel antas ha blivit kvar i Sverige. En viss invandring har senare skett i samband med antisemitiska kampanjer och politiska omvälvningar i Central- och Östeuropa under 1950-, 1960-, 1970- och 1990-talen.

CHARLOTTE MANDERMAN

Källor: www.jfst.se, www.levandehistoria.se

 

 

Sidan uppdaterad 2019-10-25