Judarnas historia

Den judiska historien är 4 000 år gammal.
Rötterna finns i området kring dagens Israel. 
I landet Israel formades det judiska folkets kulturella, religiösa och etniska identitet.
Namnet judar kommer från 500-talet före vår tideräkning då det fanns ett rike som hette Juda.
I den här texten berättas valda delar av den judiska historien.

Ungefär år 1 000 före vår tideräkning enade en kung som hette David kungariket Juda med de hebreiska nordstammarna och då bildades Israel.
Huvudstaden blev Jerusalem.
Långt senare delades Israel i två delar, Israel i norr och Juda i söder. På 600-talet före vår tideräkning hamnade Juda under nybabylonskt styre. Kungen och ledarna i det judiska skiktet fördes till Babylonien.
Det här blev inledningen på det som kallas den judiska diasporan. Judarna skulle fördrivas, alltså tvingas flytta bort. De spreds ut i världen och levde i exil.
Men år 539 före vår tideräkning störtades det nybabylonska riket av perserna och judarna kunde återvända till sitt land och bygga upp templet på nytt.
År 63 före vår tideräkning intogs Jerusalem av romarna och judarna utsattes för förföljelser och ett hårt förtryck. Men de lyckades stärka judendomen och år noll fanns fem miljoner judar.
Det andra judiska templet förstördes år 70 av romarna och Judéen blev en romersk provins.
År 132 blev Jerusalem romerskt och judarna förbjöds att bo där.
Romarna var kristna och kyrkan utmålade judarna som gudsmördarna. Här lades grunden för förföljelser av judarna på religiösa grunder.
Judarnas egen religion judendomen är grundad på de tio budorden som Mose fick ta emot av Gud.
Ju mer makt kyrkan fick desto värre blev det för judarna. Kristendomen blev statsreligion i romarriket år 323. Judarna fick inte gifta sig med kristna, inte jobba åt staten eller bygga synagogor. De blev också tvångsdöpta eller tvingades flytta.

Judarna tvingades bort från Västeuropa i två omgångar.
Första gången under korstågen som började 1096. Judarna tvingades välja mellan att döpas eller dö. De flesta valde döden.
12 000 judar dödades på vägen till Jerusalem. Där utrotades den judiska församlingen och judarna brändes inne i sin synagoga.
1215 införde påven en lag som tvingade judarna att ha judetecken på kläderna.
Andra gången judarna tvingades bort började på 1300-talet när digerdöden härjade och det var krig och fanns lite mat.
Judarna tvingades erkänna under tortyr att de förgiftat brunnar och spridit pesten. Tusentals judar brändes då på bål.
Judarna tvingades bland annat att flytta från England och Frankrike.
1492 utvisades alla judar från Spanien.
På 1500-talet tvingades judar in i ghetton i Europa. De måste också bära judiska kännetecken.
1543 kom Martin Luthers bok ”Judarna och deras lögner”. Judarna anklagades för ritualmord, svartkonst och spioneri.
På 1650-talet angrepp ryssarna och svenskarna Polen och den polska befolkningen sa att det var judarnas fel att landet råkade illa ut. Tusentals judar dödades och judiska byar förstördes.
De östeuropeiska judarnas utvandring västerut startade på 1600-talet. De flyttade tillbaka till Tyskland, Österrike och England.
I Tyskland utvecklades jiddisch till ett skriftspråk.
Större delen av judarna i världen i dag har sitt ursprung i de polsk-tyska judarna.

Under senare delen av 1600-talet fram till slutet av 1800-talet blev livet bättre för judarna i Västeuropa.
Den kristna fanatismen slutade.
Judarna hade kontakter över hela Europa, Nordamerika och Nordafrika. Och i de västeuropeiska länderna anlitades de ofta för att hoven och aristokratin skulle få varor. De var också arméleverantörer och specialister på handel med värdepapper och ädla metaller.
På 1700-talet började judarna bli godkända i det västeuropeiska samhället.
Men på 1800-talet växte ett judehat som berodde på ett rastänkande. Judarna utpekades som den farliga och lägre rasen utan land.
Antisemitismen, alltså fördomar och fientlighet mot judar, bredde ut sig i Europa från slutet av 1800-talet och blev som värst på 1930-talet med Förintelsen av sex miljoner judar under andra världskriget.
Nazisterna ansåg att det var en kamp mellan raser som den ariska rasen måste vinna.
1933 startade en bojkott av judiska affärer i Tyskland.
1935 blev judarna fråntagna sitt medborgarskap genom Nurnberglagarna.
Under Kristallnatten mellan 9 och 10 november 1938 brändes 200 synagogor och judar misshandlades och dödades. 30 000 judar fördes till koncentrationsläger.
Andra länder protesterade men judarna isolerades från det tyska samhället och fick inte vara i badhus, biografer och i skolorna.
Judarna tvingades bära den sexuddiga Davidsstjärnan på bröstet.
Det inrättades ghetton med murar runt om där man föste ihop judarna. Det största ghettot fanns i Warszawa i Polen.
1942 inrättades förintelseläger för att mörda judarna men även andra grupper som romer.
När fångarna kom till läger som Auschwitz-Birkenau blev de antingen slavarbetare eller gasades ihjäl direkt.
Sex miljoner judar dödades.

 

Israels bildande

När antisemitismen började växa under andra halvan av 1800-talet flyttade många judar från framför allt Östeuropa till Palestina.
De ledde sionismen som innebar att man ville återförena det judiska folket och återskapa ett hem i Palestina. Gud hade lovat dem ett hem i Palestina. 
Sionismen grundades 1896.
En österrikisk journalist, Theodor Herzl, skrev boken Der Judenstat (Judestaten).
Han såg att judehatet växte i Europa och lösningen var att skapa ett hemland någonstans i världen.
På en kongress 1897 bestämde sionisterna att de skulle jobba för att judiska jordbrukare och industriarbetare skulle flytta till Palestina. Judarna skulle köpa mark och bygga en ny nation.
När första världskriget utbröt fanns 80 000 judar i Palestina.
På 1920-talet ökade den judiska invandringen och det blev bråk med araber som bodde där.
I samband med andra världskriget flydde massor av judar till Palestina. Då blev problemen mellan den judiska och arabiska befolkningen större.
Palestina var ett brittiskt mandatområde, britterna styrde alltså området. 1939 förbjöd Storbritannien fler judar att komma till Palestina. Men judarna fortsatte att komma in olagligt.
1946 började de öppna striderna mellan araber och judar. Britterna tappade kontrollen över situationen.
FNs lösning blev att dela Palestina i två delar, en arabisk och en judisk.
14 maj 1948 utropades ändå staten Israel i Tel Aviv. Judar i den palestinska delen flydde till den israelska och araber på israelisk sida flydde till den palestinska delen.
Dagen efter att staten Israel utropats anföll fem arabstater den nya staten.
Länderna som anföll var Egypten, Jordanien, Syrien, Irak och Libanon.
Israel slog tillbaka anfallet och tog ännu mer mark.
Israel har sedan dess attackerats 1956, 1967 och 1973. Konflikten fortsätter än i dag.


Svensk-judisk historia

I slutet av 1700-talet och i början av 1800-talet kom många judar till Sverige.
1774 kom Aaron Isac till Sverige från Tyskland. Han var den första som fick bo i Sverige utan att behöva bli kristen.
På 1770-talet bildades den första judiska församlingen i Stockholm och på Marstrand.
1779 bestämde kung Gustav den tredje att judar fick bosätta sig i Stockholm, Göteborg och Norrköping.
De fick ha synagogor och ha vissa yrken. Men de fick inte gifta sig med andra än judar och inte rösta.
1860 fick judar som var svenska medborgare bo var de ville.
1863 fick de gifta sig med vem de ville. De fick äga hus och vara lärare.
I mitten av 1800-talet tog man bort allt fler regler som bara gällt judar. Och 1870 fick de samma rättigheter som svenskar. Då fanns 900 judar i Sverige.
Många judiska familjer växte in i det svenska samhället och assimilerades. Det betyder att de anpassade sig till svenskt liv. Den religiösa delen blev också mindre viktig hos många.
På trettiotalet fanns drygt 6 600 judar i Sverige.
Fram till krigsutbrottet 1939 tog Sverige emot 3 000 judar från Tyskland.
Efter krigsslutet 1945 kom 11 000 – 13 000 judar till Sverige. Bland annat hjälpte Röda korset judar från koncentrationsläger att komma till Sverige. Men alla stannade inte här.
När judehatet vuxit i perioder under 1950-, 1960-, 1970 och 1990-talen i Central- och Östeuropa har också judar invandrat till Sverige.

Ann-Helén Laestadius

Återgå till normal version av sidan
Sidan uppdaterad 2020-01-07