Kväänifästi med ranautställning: En streckkod över den tornedalska historien

Den 1-5 juli arrangerades Kväänifästi för andra året i rad i relation till Pajala marknad som är Norrbottens största sommarmarknad. Festivalen bjöd på festligheter i fem dagar: Rosa torsdag, Miss Knapsu-bingo, kunskapsspridning om tornedalingar, kväner och lantalaiset, utställning av ranor, föreställningar, pysselhörna, disco, allsång… och mycket, mycket mer. 

På Soltorget i byn finns Meän pirtti, som betyder vårt pörte, utformat under ett stort marknadstält. Ett tält utrustat med kunskap, merch och tornedalska, kvänska och lantalaisiska berättelser. Faktum är att även de besökande i tältet generöst delade med sig av sina historier.

– Det finaste med Kväänifästi är samarbetet mellan Sverige och Norge, eftersom vi delar språk och historia hoppas jag på fler samarbeten även i framtiden, säger Karin Keisu, ordförande i Met Nuoret.

– Jag älskar att vi börjar inse att vi är samma folk. En annan fin sak med vårt samarbete och Kväänifästi är att det kommer in så många nyfikna, även de som funderar över om de kan vara tornedaling, kvän eller lantalainen. De kommer och upptäcker sin identitet här hos oss, avrundar Keisu.

Många besökare på Kväänifesti var tillresande från Norge och Finland. Henrik Madsen, kvenungdommen, är en av flera personer från Norge som närvarar på festivalen. Dels för att känna gemenskap men också för att berätta om den kvänska historien. Madsen konstaterar att den kvänska flaggan har fått en pridevariant och uppskattar att få vara närvarande för lanseringen av prideflaku, Meänmaas egna prideflagga.

– Det är andra året jag är här och det glädjer mig att få vara en del, säger Madsen efter prideparaden under ledning av Tornedalen Pride.

Under festivalen stod tornedalens första dragqueen Miss Knapsu för quiz, sång, värdskap och kaosbingo.

– Jag fick höra att jag är showbiz motsvarighet till Clas Ohlsons: Allt på en och samma gång, utbrister dalens stolta drottning som också fick Norrbottens Pridepris 2026 av RFSL.

Det är Svenska Tornedalingars Riksförbund - Tornionlaaksolaiset, STR-T, som varit den gnista som spridit en eld av engagemang. Kväänifästi är ytterligare ett exempel på vad samarbete kan skapa. Tillsammans har Tornedalsteatern - Tornionlaakson teatteri, ToTe, Institutet för språk och folkminnen, ISOF, Pajala kommun, ungdomsförbunden Met Nuoret och norska Kvenungdommen, Ruijan Kvääniliitto - Norske kveners forbund, Visit Pajala, Tornedalen Pride, RFSL Luleå och norra Norrbotten, Väyläfestivaali och Studeförbundet vuxenskolan burit festivalen och tagit emot besökare samt erbjudit underhållning.

Göran Lahti är kommunikatör på STR-T och har jobbat under flera månader med att förbereda festivalen i kunskapsspridningens tecken. Han och Monika Luiksaar Lund har varsin plats vid STR-T:s festivalbord i Meän pirtti. Framför Luiksaar Lund ligger hennes alldeles nyutgivna bok om ranor. Textilstycket som signalerar hem för många.

– Ranan förtjänar en plats på unescos världsarvslista, kommenterar Luiksaar Lund, med hänvisning till att det norrbottniska hantverket listats på den svenska förteckningen över immateriellt kulturarv. Hon är författaren bakom Resa i ranarike: En kulturhistorisk rundtur över Nordkalotten (2026). Hon är också utsedd till årets Nordist i Norrbotten av föreningen Norden.

Kirunabon med lång historia i Pajala och Junosuando väver i detta nu på något alldeles speciellt.

– Ranorna, också den tornedalska ranan, innehåller information. Det var min son som föreslog att ranorna är som en streckkod. Så den rana jag väver hemma kommer heta Ainettivaara och gestaltar soluppgången över Ainettivuoma, berättar Luiksaar Lund medan hon navigerar mellan ranorna i den utställning hon kurerat för Kväänifästi.

I utställningen finns den rana hon förmodar är den vanligast förekommande i de tornedalska, kvänska och lantalaisista hushållen: Pihlaja, som betyder rönn. Den har varma färger med oranget, rött och brunt, möjligtvis en passning till senhöstens rönnar. I nordiska, såsom den tornedalska folktron, anses rönnen ha beskyddande egenskaper.

Monika Luiksaar Lund berättar med stor inlevelse om de berättelser som ligger inbäddade i de vävar som gjorts till ranor. Oftast är ranan gjord av ylleväv – men det finns avvikelser. Textilverket har sin givna plats på väggen i hemmen, men förr användes de även i släden bakom ren eller häst.

– Den tornedalska ranan är vävd på bomullsvarp, det ser man på fransarna, berättar hon. Just den tornedalska ranan har också starka färger och är vävd i oregelbundna mönster. De är vävda i vävstol och gjorda för att pryda hemmet.

I Monikas samling finns också en “Norske rana” som hon köpt från ett hushåll i Aareavaara som ligger cirka fyra mil norr om Pajala centralort.

– Så som jag tänker så har man vävt norske rana i Sverige, i ram istället för vävstol, fram till femtiotalet. De här i ull var mer bruksranor som lades på släden när man skulle till kyrkan exempelvis.

Kväänifästis ranaexpert slår fast ranans betydelse för den tornedalska, kvänska och lantalaisiska kulturen:

– Ranans betydelse är central. Alla har en känslomässig koppling till ranan, den finns i varje hem, den är viktig och ingen vill slänga den utan alla vill ha den kvar även om den kanske är i förrådet, avrundar Luiksaar Lund som växlar talet mellan meänkieli och svenska. De språk ranorna hört i urminnes tider.

LINNEA HUHTA