Artiklar
Cirkus och akrobatik med Soili Tolonen på språkläger i meänkieli i Suaningi. Foto: Linnea Huhta

Meänkieli

Meänkieli, tidigare kallat finska eller tornedalsfinska, är ett av Sveriges nationella minoritetsspråk. 

Det finns ett flertal varieteter av meänkieli:

  • Tornedalsvarieteterna i Pajala, Övertorneå och Haparanda.
  • Gällivarevarieteten i Gällivare.
  • Lannankieli i Kiruna, Kurravaara och Jukkasjärvi.

Språket har rötter i den finsk-ugriska språkgruppen, och är närmast besläktat med de nordfinska dialekterna. Meänkieli är också nära besläktat med kvänskan som etablerades i Nordnorge, särskilt Tromsö och Finnmark, under 1800-talet då många tornedalingar, kväner och lantalaiset flydde nödåren i Tornedalen. I Norge är kvänskan antaget som nationellt minoritetsspråk och kallas kveeni keel, kveenin kieli, kväänin kieli, kainun kieli och mediðän kieli.

Meänkieli med varieteter är ett av de minoritetsspråk som under lång tid påverkats av försvenskningspolitiken i Sverige. På grund av detta höll språket på att försvinna. Efter att Sverige förlorade finska kriget år 1809 uppstod en ny statsgräns längs Könkämä, Muonio och Torne älvar, mitt emellan Sverige och nuvarande Finland. Det bodde finsktalande på båda sidor gränsen och språket utvecklades på olika sätt i de två länderna. Utvecklingen skapade en större språklig skillnad mellan det finska språket i Finland och det vi idag kallar meänkieli. I kommunerna som gränsar till Finland, speciellt i Pajala och Övertorneå kommuner, blir meänkielin idag mer influerad av finska ord på grund av inflyttning från, och täta kontakter med, grannkommunerna i Finland. I till exempel Kiruna och Gällivare sker en allt större inlåning från svenskan.

Det finns meänkielitalande, tornedalingar, kväner och lantalaiset i hela Sverige. Många tornedalingar, kväner och lantalaiset har under årtionden flyttat till bland annat Malmfälten och södra Sverige. Dels motiverat av studier, statliga flyttbidrag och arbetslöshet. Det resulterade i att många förlorade sitt språk eller minskade användningen av språket och förde det inte vidare till sina barn. Uppfattningar inom minoriteten att meänkieli var något skamligt som skulle gömmas undan eller glömmas bort, var också vanligt. Först på 1970-talet, i samband med att skolorna var skyldiga att erbjuda hemspråk, ökade intresset för meänkieli med varieteter i Tornedalen. Under 1970-talet började det successivt växa fram en förståelse för kulturell mångfald och därmed även för minoriteters rättigheter till sitt språk och sin kultur. Det är också under 1970-talet som meänkieli omnämns för första gången.

I december år 2000 erkände Sveriges Riksdag meänkieli som ett nationellt minoritetsspråk, och därigenom som ett eget språk, i Sverige. Det finns olika uppgifter om hur många som idag talar meänkieli. Ingen kartläggning eller statistik har förts för att fastställa antalet meänkielitalare. I Sverige finns det uppskattningsvis omkring 150 000 personer som känner tillhörighet till språkområdet eller språket med varieteter och identifierar sig som antingen tornedaling, kvän eller lantalainen. I Norge finns det omkring 100 000 personer som identifierar sig som kväner och känner anknytning till språket och det ursprungliga språkområdet.

Skriftspråket för meänkieli utvecklas allteftersom i relation till samtiden. Idag pågår flertalet synliggörande och revitaliserande åtgärder, för att främja och stärka både det talade och skrivna språket. År 2023 finns få ämneslärare i meänkieli och digital undervisning förekommer från grundskolenivå till universitetsnivå. Tillgången på lärare i meänkieli är fortsatt begränsad.

Meänkieli har genomgått år av språkpolitisk påverkan. År 1888 infördes statliga skolor i Tornedalen och villkorades med svenska som undervisningsspråk, senare år 1903 infördes arbetsstugorna i Sverige, där svenska generellt sett skulle talas framför tornedalsfinska. År 1912 påbörjades svenskläran som kunde innebära flera år utanför det egna hemmet för barn i skolåldern och år 1927 infördes förbud att använda finska i skolor och på bibliotek. Svenskläran avslutades år 1940 men bestraffning tillämpades fortsättningsvis vid användning av det vi idag kallar meänkieli. År 1957 lyftes förbudet att tala tornedalsfinska, i skolor och på bibliotek. Däremot fortsatte olika typer av bestraffning att förekomma vid användning av språket även efter detta. Idag har barn rätt till modersmålsundervisning på meänkieli i skolan, även om det är ett nybörjarspråk.

Mellan åren 1963 och 2023 har olika statliga utredningar gjorts för att kartlägga historiska skeenden samt utreda politiska besluts påverkan på tornedalingar, lantalaiset och kväner samt språket meänkieli med varieteter.

Skribent Linnea Huhta. Texten är framtagen i samarbete med redaktionsrådet: Hanna Huppunen, Kerstin Salomonsson och Terje Raattamaa.

Sidan uppdaterad 2024-04-12