Minoritetsaktivisten som inte slutar bråka

Rohdin har en lång meritlista inom minoritetsarbetet. Han satt i den parlamentariska utredningen som ledde fram till riksdagens beslut 1999 om en nationell minoritetspolitik. Han jobbade sedan i regeringskansliet när man tog fram underlaget till minoritetslagen 2010, han var därefter fram till 2012 chef på den enhet på Länsstyrelsen i Stockholm som håller i minoritetsfrågor och han ledde fram till slutbetänkandet 2017 den utredning som bäddade för den skärpta minoritetslagen.

Man kan med fog säga att Lennart Rohdin kan det mesta om den svenska minoritetspolitikens utveckling under de 25 år som passerat sedan erkännandet 1999 av nationella minoriteter och minoritetsspråk.

Och han är starkt kritisk:

– Om du frågar om minoriteterna och minoritetsspråken står starkare i dag än för 25 år sedan så är svaret ”ja”. Men det beror inte på staten och kommunerna, utan på företrädarna för minoriteterna själva. De har jobbat hårt för att skapa ett större utrymme, inte minst inom kulturen. Man har själv sett till att få en plats i det offentliga rummet, säger Rohdin och tillägger:

– Men mycket är inte bra. Skolan är det sorgligaste kapitlet.

Vi träffas på biblioteket i Umeå.

Det är bokfestival i staden och Rohdin är på plats – som vanligt.

– Jag har varit med alla år sedan 2013, utom under covid, berättar han.

Där jobbar han med att sälja böcker för det litterära sällskapet Gunnar Kieris vänner, där han är ordförande.

Litteraturen, säger Rohdin, betyder mycket för alla minoriteterna:

– Språket är centralt och viktigt, och det är behandlingen av språket som gör att jag är så besviken över att minoritetspolitiken inte har utvecklats mer under de senaste 25 åren.

Rohdin förklarar att ointresset för minoritetsspråken går över alla partier och block och att det senaste halvdussinet skolministrar visat samma ointresse.

– Det finns en grundinställning att vi i den svenska skolan så ska vi prata svenska. Punkt. Många lärare förstår inte varför vi ska ha minoritetsspråk när minoriteterna ändå pratar svenska. Men språken ska skyddas och bevaras för att de är kulturbärare, och kulturen kan bara uttryckas på minoritetsspråket. Därför måste språken få existera parallellt med svenskan.

Sverige ratificerade 1999 två Europarådskonventioner, en där vi erkände de fem nationella minoriteterna och en för de fem historiska minoritetsspråken.

Tycker du inte att det blivit bättre än för 25 år sedan?

– Nej. Inte när det gäller språket i skolan, säger Rohdin och fortsätter:

– Vissa saker blir bättre, men inte när det gäller minoritetsspråken i skolan. Där är det väldigt illa. Europarådet granskar oss vart tredje år och varje gång blir kritiken skarpare.

Vad har du överst på din önskelista?

– Man skulle behöva en språkundervisningstid i grundskolan på tre timmar i veckan. Det är ett minimum av vad som krävs för att få ett fungerande språk. Det föreslogs av en utredning 2017 och det vore en dröm om det slog in.

Rohdin refererar till både politiker och tjänstepersoner. Många har genom åren fått frågor om varför undervisningen på minoritetsspråken tar så lång tid att stärka. Svaret blir alltid att det är praktiskt svårt att genomföra.

Lennart Rohdin trummar hårt med pekfingret i bordet när han slår fast att det är struntprat.

– I Luleå lyckas man. Det går visst. Skillnaden är bara att i Luleå, i Malmö och på ytterligare någon plats så har man viljan med minoritetspolitiken. Man måste vilja!

Han fortsätter:

– Vi har 290 kommuner i Sverige. 270 av dem missar målet, och det är generöst räknat. För det mesta skyller rektorerna på att det saknas behöriga lärare, men ingen, inte inom staten och inte i kommunerna, lyfter ett finger för att skapa språklärare. I och med det så förlorar minoriteterna sin rätt till språkundervisning.

Han önskar också att man kom tillbaka dit där man var för 15 år sedan, då han såg hur minoritets- och minoritetsspråksföreträdarna hade hittat varandra och börjat samverka över minoritets- och språkgränser.

– Det var viktigt för att kunna driva på våra beslutsfattare. Den samverkan har tyvärr försvagats kraftigt.

Lennart Rohdin ledde utredningen ”Nästa steg” 2016-2017.

Han minns mycket väl uppstartsmötet.

– Jag frågade Alice Bah Kunkhe vad hon ville att jag skulle belysa och om det fanns delar jag skulle undvika. Hon svarade att hon litade fullständigt på mig och att ju mer jag kunde täcka, desto bättre. Det var oerhört underlättande att få så fritt spelrum.

När du var klar ville du se en ny myndighet för minoriteterna, men det blev ingen?

– Nej. Det finns en ny utredning kring detta, men det stämmer. Jag efterlyste också språkcentra, vilka inrättades 2022, säger Rohdin och fortsätter:

– Dessvärre sänktes anslagen av regeringen från 2025, vilket kraftigt minskat förutsättningarna framöver. Att språkcentra inrättades är den största framgången vid sidan av att minoritetslagen skärptes ordentligt, bland annat om språkrättigheterna i förskola och äldreomsorg.

I Umeå, där vi möts, har man ett nyöppnat samiskt äldreboende. Inredningen innehåller samiska attribut, men ingen i personalen pratar samiska.

– Det låter som att de inte följer lagen. Många kommuner når inte upp till kraven.

Du föreslog en granskning av skolböcker?

– Det har tyvärr inte skett. Det finns ingen statlig kontroll av läromedel. Det har lett till att beskrivningen av de nationella minoriteternas historia inte nämns i litteraturen för samhällskunskap. Det är direkt dåligt.

Vilken är den största milstolpen efter ratificeringen 1999?

– Det är införandet av minoritetslagen 2010. Den var jag involverad i eftersom jag jobbade med den i regeringskansliet.

Ett mätbart resultat var att antalet kommuner i förvaltningsområde för finska, meänkieli och samiska ökade.

– Det mångdubblades, minns Rohdin.

Fram till 2010 var det sju kommuner i Norrbotten som ingick i förvaltningsområden. 2010 tillkom runt 30 kommuner, men fler kunde ansöka om att vara med.

– Jag minns diskussionerna vi hade när vi funderade om kanske en handfull skulle vilja ansluta. I dag är det runt 85. Ganska många gör fortfarande ganska lite, det ska sägas, men det har skapat en synlighet för minoritetsspråken.

Så, vad är ditt bidrag under de första 25 åren med de fem nationella minoriteterna?

– Jag slutar inte att bråka. När jag 2013 gick i pension fick jag en fråga om att hålla en föreläsning, och det lät roligt så jag tackade ja. Nu är har jag uppe i 260 och där tar jag upp min kritik. Mitt budskap ger både minoriteternas företrädare och lokala tjänstepersoner bränsle att fortsätta kampen, och det är väldigt glädjande. Jag kallar mig gärna för minoritetsaktivist. Och det ska jag fortsätta att vara.

ANDERS BOSTRÖM