Populärt jiddischseminarium på Lidingö

Jiddischförbundet sommarseminarier har verkligen blivit en årlig traditzie, som många av oss inte kan vara utan. Bland årets cirka 110 deltagare fanns dessutom nya och ibland väldigt unga ansikten.

Yngst i särklass var Mendy Chahan och Hemdas charmerande lille bebis Jomi som fick vara med när pappa sjöng, därefter följde sjuåriga Naomi som studerar jiddisch varannan vecka med Salomon Schulman i Lund.

Alla kände vi oss unga, särskilt när kyparen/Hava Nagila-sångaren Jean-Luc och dragspelsartisten Miriam Oldenburg fick oss att dansa en sprittande hora. Visserligen är Hava Nagila en hebreisk sång, men med rötterna i den ukrainska jiddischmyllan. Heléne Don Lind fick för övrigt en del av oss att känna sig pånyttfödda efter ett Oy vay-Yoga-pass lagom till Shabbes-måltiden.

Eugene Orenstein, bjöd på intressanta föreläsningar om Yitskhok Leybush Peretz, som dog för 100 år sedan. Peretz, var en av våra stora jiddischgiganter årtiondena runt förra sekelskiftet vid sidan av Sholem Aleichem och Mendele Moycher Sforim.

Eugenes fru Mindy fick oss att ”hålla jiddisch-låda” i en konversations-workshop. Den kanske mest handfasta workshopen på årets seminarium höll nog Eva Fried. Resultaten av hennes ”jiddischtalande kök” lät sig väl smaka i form av keyskichen (ostkaka) och massor av andra läckerheter som avnjöts på lördagen och söndagen.

Den finske jiddischisten Simo Muir och teaterproducenten Mikaela Hasán berättande om en spännande uppsättning av An-Skys världsberömda pjäs Dibbuk i Helsingfors förra året. Många, om inte de flesta, i ensemblen var inte judar – och nästan alla fick lära sig replikerna utantill på jiddisch – ett språk som få, om någon, behärskade.

Staffan Böös och Tom Shulevitz berättade och visade Majer Kirschenblatts fantastiska målningar med teman hämtade ur minnena från Kirschenblatts uppväxt i Apt en polsk shteytel på 20- och 30-talet. Berättelserna bakom varje tavla gav en insikt i livsbetingelserna för de personligheter som levde i shteyteln före förintelsen.

Många kvinnliga jiddischförfattare och poeter hade det inte lätt. En av dessa var Esther Kreitman, syster till Yitzkhok Bashevis Singer och hans bror Isroel Yehoshua. Esther hade en olycklig uppväxt i rabbin-familjen Singer, med en distanserad och kylig mamma och två bröder som till skillnad från henne fick en rejäl utbildning. Hon lät sig giftas bort med en man hon trodde kunde försörja henne som dimantslipare i Antwerpen. Mannen inte så slipad, rent av en shlimazl, och familjen fick hanka sig fram på de arbeten som Esther lyckades få.

Beila Engelhart Titelman höll en av sina två föreläsningar om syskonen Singer och särskilt om denna begåvade kvinnliga författare som, trots ekonomiska problem, dålig kontakt med familjen, ett olyckligt äktenskap och sinnessjukdom lyckades författa böcker med intressanta teman.

Mendy Cahan bjöd, liksom förra året, på jiddisch-sånger och tolkningar, mästerligt ackompanjerad av Miriam Oldenburg på dragspel. På lördagkvällen efter shabbats utgång, var det en del som ville uppträda på kum sitz-konserten med Mendy som konferencier. Ja, till och med konferensanläggningens personal, bjöd på sig själv, som vi berättade ovan. I avdelningen sång, så fick den oförlikneliga Anne Kalmering oss att sjunga med i Bulbes och flera andra sånger.

Sarah Schulman och illustratören Karl Kjäll berättade entusiastiskt och livfullt om hur de jobbade fram bokprojektet Nusseleh (eller Nissele), en historia på jiddisch och svenska om en liten nöts öden och äventyr. Boken är en lekfull berättelse, formmässigt inspirerad av ”Dunderklumpen” som ska locka barn att lära sig jiddisch.

En annan bra ingrediens i årets seminarium var ett smörgåsbord med parallella miniseminarier i olika ämnen: jiddisch i skolan med Paula Grossman, läsa en jiddischtext med Staffan Böös, få inspiration om hur man lär ut jiddisch till barn med Mindy Spiegel och lite mer kunskap om det jiddischtalande köket med Eva Fried.

Mycket av seminariets innehåll och det faktum att det överhuvudtaget blev av, vilade på Jiddischförbundets ordförande Susanne Sznajderman-Rytz axlar. Nu återstår att se om vi lyckas överträffa årets seminarium till år 2016.
- Det finns många krafter som kan ta tag i detta, säger Susanne. En sak är säker. Jiddischseminariet har blivit en institution som är en omistlig del av jiddischlivet i Sverige.

Fredrik Sieradzki