Rai Rai-Band jubilerar

"En stor del av vår framgång var att meänkieli fått fart. Vi red på den vågen, på utsvultenheten och det var något nytt att använda den tornedalska, fysiska humorn på scenen", säger Hans Notsen i det tjugoårsfirande Raj-Raj Band.

 

Minoritet.se träffas på SR Norrbottens lokaler i Pajala, som också är Rolf Digervalls arbetsplats. Som alltid när Hans Notsten finns med i faggorna blir det några roliga anekdoter. Vi skrattar hjärtligt åt hans tjuvfiskehistorier med lånad eka. De två ser ut att ha återhämtat sig efter helgens jubileumsspelning i Luleå där de återigen fyllde Kulturens hus till sista plats.

För minoritet.se berättar de hur allting började:
– Jag och Rolf hade spelat i olika konstellationer, bland annat med legenderna Bengt-Ola Kauppi och Tore Skogfält. Åldern började märkas hos dem bägge och ibland ryckte Rolf in för att spela med dem, ibland var det jag. 1998 gick de båda bort och det blev ett stort tomrum efter dem, berättar Hans Notsten.

Det blev även ett musikaliskt tomrum efter Bengt-Ola och "Kaggen". Hans Notsten och Rolf Digervall fick en förfrågan från Lions om de kunde spela på deras tillställning. Hans, vars huvudinstrument varit saxofon, hade ett ryskt dragspel stämt i A dur/fissmoll och det gick inte alls ihop med Rolf Digervalls dragspel. Men spellustan fanns där. Hans Notsen minns att han vid tillfället sade:
– Jag spelar och du får svamla, säger han och på så vis blev det ett gig på Lions i Pajala.

Rolf Digervall minns tillbaks till försommaren 1999. Han var spelsugen som alltid. Hans Notsten, Ulf Nygård och Tore Wilhelmsson hade ställt sig utanför Ica i Pajala för att spela och själv skulle han in för att handla.
– Då kände jag att det här ville jag vara med om. Det var något helt nytt och så avslappnat. Och så var det så roliga grabbar, minns Rolf Digervall, som här såg embryot till något nytt.

Han hade en förfrågan om en spelning på ett bröllop och de fyra åkte iväg tillsammans. Resten är historia. Till en av spelningarna skulle annonseras och de hade inget namn på bandet. Men det hade arrangören redan löst. Han hade annonserat med Raj-Raj helt enkelt, för att de inte alltid kom ihåg texterna men Kväsarvalsens refräng kom de minsann ihåg; "Ra, raj, raj..."

Raj-Raj Band är sprungna ur en smältdegel av språk, kulturer och olika musikstilar. Det gänget tillsammans presterar kallar de för Tornedalsetno/folkpunk. År 2000 kom även riksspelemannen Fredrik Hangasjärvi och trummisen Simon Wilhelmsson, in i bilden. Musikmässigt täcker de ett stort spann, spelar på gehör och för att det är roligt.

Raj-Raj Band hade en lyckad spelning på Lillan i Luleå bakom sig och lavinen kom i rörelse. Då kom den första förfrågan om en skiva. Vi skriver in år 2002 när det är dags för det första skivsläppet.
– Folk blev som galna. Den gick åt som smör i solen och även radion fick tag på skivan. Vart man än åkte hörde man i sommarstugor och ur bilar skivan dåna. Inte minst hörde man "Kesämopo" överallt, säger Rolf Digervall om den här omtumlande tiden.

Under förra fredagens jubileumsspelning i Luleå fyllde Raj-Raj Band Kulturens hus, med 900 sittplatser, för tionde gången i ordningen. Nu jobbar de med en ny skiva. Vi måste ändå fråga Hans Notsten och Rolf Digervall, om framgångarna kostat dem något. Rolf, ståupparen, dragpelaren, organisten och tvättbrädespelaren, som ofta frontar på scenen med sina tokroliga historier, blir plötsligt allvarlig.
– Hoija. Jag har blivit mer tillbakadragen. Efter en turné vågar jag knappt gå på Konsum och handla utan att titta ner i backen. Jag kan vara helt sänkt efter en spelning. Visst, vi betalar personligen alla olika pris men Raj-Raj har öppnat dörrar som annars inte varit möjligt, säger han.

– Den dagen vi inte finns hoppas jag att vi lämnat ett spår, ett arv. Vi har fått vara med och lyfta meänkieli som språk och musiken har gett mig ett mervärde som förankrat mig i bygden, säger Hans Notsten.

HASSE STENUDD

 

 

Sidan uppdaterad 2019-06-03