Artiklar
Bild från ett av Rasbiologiska institutets 105 bevarade fotoalbum. Foto: Karin Skoglund.

Rasbiologiskt arkiv väcker känslor

På anrika biblioteket Carolina Rediviva i Uppsala förvaras en mörk fläck i Sveriges historia. I 105 fotoalbum finns 12 000 bilder av olika ”folktyper”, som Rasbiologiska institutet samlat in. En tredjedel av albumen innehåller ordet ”lapp” eller ”nomad”.

Sametinget har bjudit in samordnare i samiska förvaltningskommuner till ett samtalsforum i Uppsala. Nu är de på studiebesök på Carolina Rediviva och det är med blandade känslor de lyssnar på informationen om arkivets innehåll och Rasbiologiska Institutets verksamhet. Trots den kränkande anledningen till fotograferingarna är det fotografiska arkivet ett viktigt tidsdokument om dåtidens vetenskap och samhälle som rymmer både personhistoria och dräkthistoria.

–Det är tredje gången jag är här. Titta det här är min åemie aehtjh-aajja/ avlidna farfar, säger Sylvia Sparrock, språkkonsulent på Samiskt språkcentrum.

Hon tittar ner på två halvporträtt av sin farfar, ett taget framifrån och ett från sidan. Hon har visserligen sett bilderna tidigare men fotar av dem ändå och konstaterar att modet på kolten var annorlunda då med en typ av kavajkragar. På nästa sida finns han avporträtterad på ytterligare två bilder.

Sylvia Sparrock. Foto: Karin Skoglund.

1921 grundades Rasbiologiska Institutet i Uppsala där Herman Lundborg blev chef.  Målet var att kartlägga hela den svenska befolkningen, särskilt intressant var isolat, det vill säga grupper som levt mer isolerade än andra. Ett av institutets uppdrag var att titta på hur sjukdomar och egenskaper ärvs hos olika folktyper. Arbetet med rashygien skulle motverka bland annat brottslighet och ärftliga sjukdomar.

Institutets verksamhet utvecklades parallellt med moderniseringens framfart. Det fanns en tanke att samerna höll på att assimileras och att det viktiga forskningsunderlaget därmed skulle försvinna. Men kartläggningen som sågs som ett ”folkhälsoprojekt”, som skulle förbättra samhället och folkhälsan resulterade i en kategorisering av människor i högre respektive lägrestående raser. Utöver att fotografera personer, genomförde institutets personal skallmätningar och kartlade kroppsmått, hårfärg, ögonfärg med mera.

Mariann Lörstrand Blind, samordnare för samiskt förvaltningsområde i Arvidsjaur, har också besökt arkivet i Carolina Rediviva tidigare. Hon tittar i fotoalbumet ”Nomadskolebarn från Arjeplog, 1932”.

–Det här måste vara de som blev tvångsförflyttade från Karesuandoområdet. Jag hade behövt visa och fråga vissa människor om personerna på bilderna. Jag kan visserligen fota av och visa sen, funderar hon.

Fotoalbumet Nomadskolebarn från Arjeplog 1932. Foto: Karin Skoglund

Sedan 1980-talet förvaras arkivet på Carolina Rediviva vars uppgift är att vårda, bevara och tillgängliggöra samlingarna efter institutet. Det enda som finns kvar av institutets forskningsmaterial är fotoalbumen, övrigt material hade gallrats innan biblioteket tog över. Fotograferingarna pågick mellan 1916-1937 och upphörde formellt 1935 och det saknas ofta namn i materialet Andra minoritetsgrupper blev också utsatta, album märkta med ”finska typer”, ”judar” och ”zigenare och tattare”, finns i albumförteckningen, men också ”gotländska typer” och andra kategoriseringar av landets befolkning. Utöver fotoalbumen innehåller arkivet även korrespondens, räkenskaper, protokoll, klippsamlingar, enstaka böcker och publikationer.

Att fota och kopiera materialet är till viss del tillåtet och snart kommer också alla bilder att bli digitala av bevarandeskäl, men kommer fortsättningsvis bara att kunna ses på biblioteket. Det finns uppgifter som tyder på att de som blev fotograferade ibland blev lovade en hälsoundersökning och fick ofta en egen kopia av fotot. De flesta fotona håller hög kvalité än idag. Det finns även nakenbilder i materialet som kan ses efter förfrågan. Besökarna är ofta samer som letar efter släktingar och forskare som vill belysa vetenskapshistoria och rasism. Arkivmaterialet är allmän handling och arkivarierna får inte fråga om anledning när någon önskar se materialet, men det är inte tillåtet att sprida foton och övrigt material hur som helst på grund av lagstiftningen som reglerar hanteringen av arkivmaterialet.

Sylvia Sparrock. Foto: Karin Skoglund.

Vad tänker du om att fotona är allmän handling?

– Det är med blandade känslor jag tar del av materialet som ursprungligen är av rasbiologiskt tankegods och med dess syfte. Det känns inte bra att fotona kan spridas vidare i fel sammanhang. Jag tänker då på bristande hänsyn till de berörda och släktingar, samt ur etnicitets aspekter. Men materialet är intressant utifrån att det visar glimtar på dräktskick, historia och våra anfäder och anmödrar, säger Sylvia och fortsätter:

–Min farmor var alltid skräckslagen om någon utomstående ville fotografera oss. Hon berättade aldrig varför men jag tror det kom från erfarenheterna av att hon själv kan ha blivit utsatt.

Informationen att fotografierna är fria att ta del av har spridit sig ganska sent bland samer, menar Sylvia.

–Många av dem som hade kunnat identifiera personerna på bilderna finns nu inte längre med oss och det är synd, säger hon.

Arkivarien tror att det är först på 2000-talet som materialet blivit mer uppmärksammat, kanske på grund av en ökad postkolonial medvetenhet ibland samer och i samhället i stort.

Mariann Lörstrand Blind. Foto: Karin Skoglund.

Samordnarna fortsätter att fotografera och letar vidare efter sina släktingar. Eftersom det saknas namn, måste man känna igen personerna på bilderna. Det är lite av ett detektivarbete där alla får hjälpas åt, ”vet du vem detta är, jag känner så väl igen henne? säger någon, en annan utbrister ”här är min farmor och farfar, vad fina de var” eller ”Här är hela min släkt”.

–Det blir fler besök, men jag väntar tills bilderna kommer på dator. Jag vet vad jag ska titta efter, men jag behöver mycket mer tid, säger Mariann Lörstrand Blind.

KARIN SKOGLUND

 

Sidan uppdaterad 2024-06-11