Reseberättelse från hågkomstresa till Krakow

I dagens skolor är antisemitism en realitet. För att motverka att Förintelsens glöms bort och för att motverka antisemitism har regeringen beslutat att fortsätta satsa medel på att svenska högstadie- och gymnasieelever ska kunna delta i hågkomstresor som organiseras av SKMA, Svenska kommittén mot antisemitism.

Resan till Krakow är till en början en upptäcktsresa i den rika polsk-judiska historia och det judiska liv som var en del av gatumiljön i många av Polens städer före kriget, där judar i vissa fall utgjorde ända upp till 50 procent av befolkningen. De judiska överlevande som kom till Sverige efter kriget bar med sig skärvor av denna rika kultur; de talade, sjöng sånger, berättade historier, minnen och vitsar för varandra och för sina barn på jiddisch.

Nästa steg på resan är att besöka de platser där nazisterna förverkligade sin plan på den slutliga lösningen av judefrågan i form av folkmordet på sex miljoner judar. När vi flyger till Krakow på en regnig måndagseftermiddag har vi redan en dryg vecka tidigare haft ett två dagar långt förberedande seminarium. Skolledarna får en liknande förberedelse som deras elever får: föreläsningar och workshops om Förintelsen och dess olika faser, den nazistiska ideologin samt om antisemitismens långa historia fram till idag.

Nästa dag vandrar vi runt i centrala Krakow, inte minst den judiska stadsdelen Kazimierz, där merparten av stadens 60 000 judar bodde före andra världskriget. De utgjorde cirka 30 procent av befolkningen 1939. De första judarna i Krakow kom till staden redan på 1100-talet, där de tilldelades en egen stadsdel. Ett antal synagogor och judiska hus har renoverats i Kazimierz som idag är en populär turistattraktion, där det judiska arvet lyfts fram med skyltar på hebreiska och jiddisch. Vi besöker bland annat två av de gamla synagogorna som har renoverats till sin forna prakt.

Genom vandringarna som leds av Lena Jersenius, projektledare för Hågkomstprojektet, kan vi följa hur det judiska livet utvecklades i Krakow genom århundradena. Vi bekantar oss också med den judiska flickan Teofila ”Toska” Nussbaum, född 1929, som bodde med sin familj i Kazimierz före kriget och som mirakulöst överlevde gettot, Auschwitz-Birkenau och andra umbäranden. Hanna Jansson, pedagog från SKMA, visar oss bilder på Toska och hennes familj och på andra personer vars öden vi får höra om på vår vandring.

- Vi berättar så mycket som möjligt om det som hände för eleverna, men en del detaljer som är otroligt obehagliga nämner jag inte där och då, säger Lena Jersenius.

Nästa dag går vi runt i Podgórze, den stadsdel där gettot upprättades. Den flerfaldigt Oscarsbelönade spelfilmen ”Schindler's list” från 1993 skildrar hur Krakows judar med all hast fick ta med sig sina pinaler från sina lägenheter i stadsdelen Kazimierz via bron över floden Wisła till gettot. I filmen står en ung polsk flicka och skriker hånfullt ”Goodbye Jews, goodbye Jews” åt judarna på bron, och någon kastar jordkokor på en judisk familj. Jag kom att tänka på de scenerna när vi går över en av dessa broar. Jag försöker tänka på hur judarna kände sig när de ängsliga vandrade över bron med sina ägodelar för att sedan trängas in i gettot.

Det finns fortfarande kvar rester av gettot, bland annat fallfärdiga byggnader som ingen rivit eller renoverat eftersom ägarskapet är oklart. Vi stannar till och ser en bit av gettomuren på en helt vanlig gata. På varje plats vi stannar till vid varvar Lena historien om platsen med vittnesmål. Bland annat berättat hon om bröderna Offen som bodde med sin familj i ett av husen vi stannar till vid. Tre av bröderna Offen (Nathan, Samuel och Bernard) överlevde Förintelsen och kom sedan att skriva var sin bok om sina upplevelser.

Bernard, den yngste av bröderna, född 1929, flyttade tillbaka till Krakow efter 40 år i USA och jag träffar honom senare i veckan på en shabbatmåltid på det judiska centret i Krakow, JCC. Bernard visar sig vara en lång och ståtlig 95-åring, rakryggad med hästsvans och ett leende på läpparna.

Jag frågar honom varför han valde att flytta tillbaka till Krakow där han upplevt så mycket umbärande och ondska. Han svarar på typiskt judiskt manér med en motfråga:

- Varför inte? Jag trivs i Krakow och kan än så länge umgås med de andra överlevande som finns här.

Vi kommer till Plac Bohaterów Getta, torget där judarna fick infinna sig för selektion i mars 1943 inför flytten till koncentrationslägret Płaszów som inrättades ovanpå två judiska begravningsplatser i den södra utkanten av Krakow. De judar som ansågs arbetsföra förflyttades till Płaszów. Alla andra skickades med tåg till utrotning i bland annat Auschwitz-Birkenau. På Plac Bohaterów Getta finns idag ett stort permanent konstverk i form av utplacerade tomma stolar. Jag noterar att någon eller några har hängt bilder på Hamas gisslan i Gaza på stolarna.

Vi tar spårvagnen och är framme i Płaszów på 20 minuter. Idag återstår ett stort grönt fält med minnesmärken där koncentrationslägret låg. Här härskade den mordiske och sadistiske kommendanten Amon Göth som kunde gå runt och skjuta folk på måfå. Många av lägerfångarna mördades vid massavrättningar, eller också dog de av det svåra tvångsarbetet och de dåliga förhållandena i lägret. Under 1944 transporterades lägerfångar till Auschwitz-Birkenau, Flossenburg, Mauthausen och andra läger, där de antingen mördades vid ankomsten eller togs till slavarbete under svåra förhållanden, där de flesta dukade under. Płaszów  var verksamt ända fram till januari 1945.

Halv åtta på morgonen nästa dag ger vi oss av med buss till Auschwitz-Birkenau. Regnet, kylan och gyttjan och den stundtals steniga marken bidrar till den depressiva känslan när vi vandrar runt i det väldiga döds- och koncentrationslägret Birkenau, också kallat Auschwitz II. Vi leds av den kunniga polska guiden Beata. Lena Jersenius läser utdrag ur vittnesmål från Hédi Fried, Jakob Ringart och Sioma Zubicky med koppling till platserna vi besöker. På eftermiddagen går vi runt i rum och celler i Auschwitz I, där de kända utställningarna av bland annat lägerfångarnas hår, glasögon, skor och resväskor finns. Det är en tung dag.

Dagen innan hemresan åker vi till Rabka, en välkänd kurort cirka en dryg timme söder om Krakow som hade cirka 7 000 judiska invånare 1939. Dit flydde en del judar från Krakow i början av ockupationen i förhoppningen att de kanske skulle undkomma nazisterna. På vägen till Rabka, i den lilla orten Jordanów, stannar vi till för att besöka en nästan bortglömd judisk begravningsplats. En lokal polsk eldsjäl har med stöd av en amerikansk-judisk donator försökt renovera begravningsplatsen. Eldsjälen har rest gravstenar och satt upp minnesmärken. Det finns otaliga bortglömda judiska begravningsplatser över hela Polen.

I Rabka inrättade SD, Sicherheitsdienst, en av sina skolor där polisbataljoner med tyskar, polacker och ukrainare skolades i nazistisk ideologi och tränades att tortera och mörda judar så effektivt som möjligt. Vi besöker en judisk begravningsplats inne i en skogsglänta där många av offren ligger.

Vi frågar Lena Jersenius om hur alla de tusentals elever som de haft genom åren reagerat när de besöker dessa platser.

-I nästan alla fall kan eleverna känna stark empati med offren, många reagerar väldigt starkt,  säger hon.

Vi stannar till med bussen vid en rad villor, på baksidan ser vi en trappa som går upp till en grässlänt. Där fanns en synagoga som brann ned. En man som bor i huset intill har på egen hand satt upp en skylt om synagogan utan att få något stöd av staden. 

Jag pratar med en av deltagarna, Anne Davidsson, biträdande rektor för Högaholmsskolan i Malmö med elever från förskolan upp till och med sjätte klass:

- Det faktum att det är svårt för invånarna att fortfarande sätta upp en minnesplakett, tycker jag faktiskt knöt ihop resan på ett bra sätt. Det blir så himla tydligt att Förintelsen blev så mycket större och påverkar oss än i dag. Det blev ett starkt besök , säger Anne.

Hon är imponerad av upplägget på resan.

- Det är så mycket man inte känner till om förintelsen. SKMA och inte minst Lena Jersenius har  byggt upp en sådan viktig kunskap om ämnet och hur man pratar om det, säger Anne Davidsson.

- Detta är inte bara en studieresa, det är en utvecklingsresa för eleverna. Förutom att verkligen lära sig ämnet, lär de känna sig själva och de andra eleverna och växer på ett personligt plan. Jag tror inte att dessa resor är för vem som helst. Det är viktigt att ha en genomtänkt process kring vem man skickar på dessa resor.

Anne och ett par andra skolledare som jag pratar med tycker att man borde börja prata om Förintelsen redan på mellanstadiet.

- Det är redan för sent att börja undervisa på högstadiet, säger hon. Ska det ha en effekt mot antisemitism och rasism borde vi börja tidigare.

På fredagskvällen går skolledarna och äter och besöker en konsert med traditionell judisk Klezmermusik. Själv har jag bokat in mig på en shabbatmiddag på det judiska centret i Krakow, JCC. Matsalen är full av judar från när och fjärran och icke-judiska polska volontärer på centret. Vi pratar och skrattar mellan tuggorna. Det känns minst sagt upplyftande att se hur det judiska livet är aktivt i Krakow innan jag åker hem.

Nu återstår en uppföljande workshop i februari, där jag hoppas kunna återförenas med mina nyfunna vänner bland skolledarna.

FREDRIK SIERADZKI