Riksdagspartiernas vägval för minoritetspolitiken

– Det är tydligt att partierna i stort delar bilden av att det finns brister. Men de drar olika slutsatser om vad som krävs för att komma till rätta med problemen, säger organisationerna som står bakom rapporten.

De organisationer som företräder Sveriges nationella minoriteter – judar, romer, sverigefinnar, tornedalingar och urfolket samer – har tillsammans ställt frågor till riksdagspartierna med fokus på hur de vill stärka minoritetspolitiken. Bakgrunden till rapporten är återkommande nationell och internationell kritik. 

Kritiken rör bland annat brister i genomförandet, otydlig ansvarsfördelning och ojämnt minoritetsarbete mellan kommuner. Sammantaget pekar det på att lagens intentioner inte alltid får fullt genomslag i praktiken.

Antti Yliselä, vice ordförande för Sverigefinländarnas delegation, tillhör en av de organisationer som står bakom rapporten och är därför väl insatt i frågorna.

– När partierna får frågan om de tycker att nuvarande minoritetslagstiftning fungerar blir svaren väldigt olika. Moderaterna och Kristdemokraterna menar i stort att den fungerar, medan Vänsterpartiet och Miljöpartiet vill förändra mer. Liberalerna är inne på mer uppföljning och struktur, säger han och fortsätter:

– Det är väldigt tydligt utifrån mitt perspektiv att det är två partier som har en väldigt aktiv och förändringsbenägen minoritetspolitik och det är Vänsterpartiet och Miljöpartiet. Det beror på vilken fråga man diskuterar, men överlag så ser dessa partier mer behov av strukturerade processer, handlingsplaner, ytterligare åtgärder, till exempel kopplat till sanningskommission för sverigefinnar.

Rapporten visar tydliga skiljelinjer och handlar om statens roll i styrning och uppföljning, om bättre genomförande eller grundläggande systemförändringar, om minoriteters rättigheter ska stärkas eller bara tillämpas bättre och hur likvärdigheten ska säkerställas trots det kommunala självstyret.

Det framkommer att partierna är överens om att minoritetspolitiken måste stärkas men förespråkar olika lösningar. Vänsterpartiet och Miljöpartiet kritiserar skarpt att Sverige inte lever upp till sina internationella åtaganden. De vill ha strukturella förändringar: starkare tillsyn, grundlagsskydd och mer resurser.

Liberalerna pekar också på konkreta rättighetsförstärkningar. Socialdemokraterna och Centerpartiet lyfter istället tidigare reformer och fortsatt utveckling. Moderaterna är mer skeptiska till kritiken och vill se organisatoriska förändringar. Kristdemokraterna fokuserar på enskilda åtgärder.

Sverigedemokraterna har svarat på de tolv frågorna med endast ett svar som enbart sammanfattar situationen för modersmål.

- Min uppfattning är att deras svar är nonchalant och att Sverigedemokraterna visar på ointresse för nationella minoriteter och deras frågor, säger Antti Yliselä.

När partierna besvarat frågan om vilka konkreta insatser de kommer att vidta för att motverka diskriminering och språklig diskriminering av de fem nationella minoriteterna, visade det sig att de står i skarp motsättning om diskrimineringsskydd – särskilt om språk ska bli egen diskrimineringsgrund.

Vänsterpartiet och Miljöpartiet driver att språk ska införas som diskrimineringsgrund och kopplar detta till behovet av att stärka skyddet mot diskriminering och hatbrott. Centerpartiet är öppna för en sådan utveckling och Liberalerna vill stärka skyddet generellt. Kristdemokraterna är öppna men menar att frågan redan delvis täcks av befintlig lagstiftning, medan Moderaterna tydligt motsätter sig en ny diskrimineringsgrund. Socialdemokraterna berör frågan mer indirekt genom satsningar på språk.

Sammantaget finns en tydlig skiljelinje kring om lagstiftningen bör utvecklas eller inte.

– En jätteviktig fråga för i alla fall den tornedalska, samiska och finska gruppen är modersmålsundervisning, lärarutbildning och utveckling av läromedel, understryker Antti Yliselä.

Också här finns en bred enighet om att utbildningsfrågan är viktig, men olika syn på lösningarna. Det är Vänsterpartiet, Miljöpartiet och Liberalerna som lyfter behovet av omfattande förstärkningar i hela utbildningskedjan, inklusive lärarutbildning och läromedel. Socialdemokraterna kopplar frågan till skolans generella resurser, medan Centerpartiet lyfter lärarbrist och kommunernas ansvar. Moderaterna och Kristdemokraterna betonar genomförande inom befintliga ramar, kvalitet och kompetensförsörjning.  Sammanfattningsvis ligger skillnaden i graden av systemförändring kontra förbättring inom nuvarande system.

–  Det är glädjande att se att exempelvis Liberalerna så tydligt ta ställning till tvåspråkig undervisning från lågstadiet hela vägen till gymnasiet i finska, samiska och meänkieli. Detta lyfts även av Centerpartiet, Vänsterpartiet och Miljöpartiet. Det hade varit ett viktigt steg i rätt riktning.

LEONARDA ARCIDIACONO