"Som det är nu dödar skolan kreativiteten"

Meänkieli är hjärtats och känslans språk. Svenskan är motsatsen, ett förvaltarspråk och en förutsättning för makt. Det menar Birger Winsa, författare och docent i meänkieli.

Han vill att skolorna ska införa ”känslans språk” där bokstäverna inte överskuggar hjärtats röst.

Birger Winsa är uppväxt i Kainulasjärvi utanför Tärendö men sedan många år Huddingebo. Han är en produktiv författare. 45 böcker på svenska, meänkieli och finska bär hans namn och han är inte klar förrän summan är 100, säger han. Senaste boken heter ”Individualistisk socialism” (2018).

Birger har funderat på förhållandet mellan skrift- och talspråk, till stor del inspirerad av sina egna erfarenheter. Han anser att det skrivna språket är en förutsättning för makt. Det gör att talspråk såsom meänkieli hamnar på efterkälken.
- Kulturens språk är de olärdas språk, böndernas språk, och det är också hjärtats språk. Här tänker du kreativt och intuitivt. Pajalaborna har inget annat sätt att tänka på än intuitivt när det gäller meänkieli, de kan inte analysera saker på sitt modersmål. Du kan fråga vem som helst där uppe och de säger att ”nej, jag kan inte analysera på meänkieli, jag kan bara prata på spontant.” Bara med bokstäver kan du tänka analytiskt och när du börjar tänka analytiskt förlorar du den intuitiva delen.

Han säger vidare:
- Paulus i bibeln säger att bokstaven dödar anden. Så är det. När du lär dig läsa och skriva förlorar du intuitionen, bokstäverna tar kontrollen.

Det finns också en konflikt mellan stad och landsbygd där de som bor på landet kallas nedlåtande för bönder av stadsborna, påpekar Winsa. Kanske är det därför bild, slöjd, hemkunskap och musik inte har så hög status som skolämnen? Här är handens skapande och intuitionen viktigare än bokstaven och det är inom dessa områden som tornedalingarnas kultur är som starkast.
- Människor måste utbildas i båda delarna. Som det är nu dödar skolan kreativiteten.

Samhället inser inte att det är i böndernas tänk som kreativiteten finns, menar Winsa.
- Meänkieli är precis som alla talspråk ett skaparspråk. Steve Jobs sa en gång att han tänkte som meänkielitalarna i Pajala - och så skapade han Apple, världens största företag! 

- På skolorna måste man arbeta för att återgå till känslans språk. De måste få in flow och låta eleverna skriva spontant utan att reflektera. Ska du lära dig att laga ärtsoppa så måste du ju laga den, inte bara lära dig skriva receptet. Man kan inte nedteckna verb med substantiv.

Birger var analfabet på sitt modersmål meänkieli fram till för 20 år sedan, då minoritetsspråket började ta steg för att utvecklas som skriftspråk.
- När jag lärde mig läsa meänkieli märkte jag att något gick förlorat, jag förlorade anden och fick bara bokstaven. Jag började tänka i trycksvärta.

- Det är svårt att hitta tillbaka till det intuitiva när man väl lärt sig skriftspråket.

Winsa påpekar att meänkieli är starkt förknippat med kulturen och det geografiska området Tornedalen. Han ger exempel:
- En Pajalabo som flyttar till Stockholm kan inte prata meänkieli. Inte för att han skäms för språket utan för att han inte kan. Han har förlorat miljön. När Pajalabon hör meänkieli på radion så förstår han också sämre eftersom kontexten saknas, alla sinnesintryck finns inte där. Ögonen är inte med, han ser inte hur ljuden formas i miljön. Där uppe finns också tusentals prylar, en hel värld som du förlorar när du flyttar till Stockholm.

Utmaningen för de utflyttade blir att behålla den känslomässiga kopplingen till språket och kulturen.

Är det då ”kört” för en tornedaling som lämnat sin hembygd?

- Nej, i Stockholm kan du skapa gemenskap inom kulturen och samarbeta med finnarna, att prata med dem är ju ingen större skillnad. Så har jag gjort. På så vis kan man stärka kulturen inom till exempel teater, sång, musik och barnprogram …, ja, allt som har med konst och hjärta att göra.

SUSANNE REDEBO

 

Sidan uppdaterad 2019-01-29