Språköverföring mellan generationer i Pello

I Pello har man intill Torneälvens strand skapat en unik kombination med förskola och äldreboende under samma tak. På Älvstranden är tanken att barnen genom de äldre ska få behålla sitt språk.

- Här har vi ett verkligt fint exempel på språköverföring mellan generationerna, säger Sari Oja, metodutvecklare och samordnare i minoritetspråksfrågor, på Övertorneå kommun.

Under förra hösten flyttade förskolan och äldreboendet i Pello in i nya och fräscha lokaler på Älvgården. Det var entreprenören och Pello-sonen Allan Lehto som hade en vision om hur en sådan gemensam verksamhet kunde fungera och lät bygga om Pello gamla skola. Övertorneå kommun hyr lokalerna av nämnda Lehto för förskole- och äldreomsorgsverksamhet. I huset finns även en restaurang som drivs av en entreprenör.

Under sommarhalvåret betade hästar och får på ängen. Barnen var dagligen ner till hagen med knäckebrödsbitar i fickorna och de klappade om djuren. Det gör även ett vilsamt intryck hos de äldre, många har en bakgrund med djurhållning.

Minoritet,se hamnar hos Marianne Mäki som är språk- och kulturinspiratör och använder meänkieli och finska för att upprätthålla traktens språk, kulturarv och hon skapar de så välbehövliga mötesplatserna mellan barnen och gamla.
- Vi är kontinuerliga på äldreboendet med barnen med sånger, vi spelar spel med gamlingarna och ofta blir det spontanbesök, som när vi på alla hjärtans dag tittade in, sjöng och önskade dem en fin dag, säger Marianne Mäki.

- Gamlingarna blir så glada då. De vill hålla barnen i hand och det blir så väldigt känslosamt med en liten barnahand i en äldre fårad hand. De behöver den kontakten.

En dag när Marianne Mäki kom till jobbet stod flaggan hissad nere på halv stång. Hon gick in till barnen och förklarade vad som hänt. Plötsligt hade döden blivit en del av livet.
- Några har lämnat oss och vi har gjort i ordning en lite låda med ljus och små änglar. Senast var det en person som vi alla uppvaktat på hans födelsedag. Vi gick med barnen till andra sidan och vi tog fram ett foto på den avlidne, tände ljuset och tog fram änglarna.

Barnen satt tillsammans med de äldre medan Marianne Mäki tog fram ”Döden boken” ur barnens låda och läste ur den och barnen sjöng på svenska, finska och meänkieli
- De till och med hurrade för den avlidne och de anhöriga blev så glada för vår lilla ceremoni, säger Marianne Mäki.

Tillsammans med barnen gör minoritet.se ett besök på avdelningen där de äldre håller till. Lilla Emmi Rova håller täten och ganska snart utbrister hon: ”Var är Ingemar”? Hon får veta att Ingemar Lahti ligger och vilar. Anna-Maija Lampinen som jobbar på äldreboendet tittar in hos Ingemar och kommer och säger till Emmy att det går bra att titta in hos honom. Emmy tar med sig en stor mjukishund.

Väl inne hos Ingemar Lahti, som ligger vilandes på sängen, springer Emmy fram och sträcker fram mjukisdjuret till Ingemar, som blir förvånad, glad och får en tår i ögat. Det doftar av nygräddade plättar och även Ingemar Lahti följer med ut i dagrummet där personalen dukat fram för plättfest, med blåbärs- och hjortronsylt, med grädde.

Här är vilsamt, plättarna och samtalen, som sker på svenska och meänkieli, är goda och glädjen över den naturliga samvaron är hög. Det är svårt att inte slänga ankar här men allt gott har ett slut. Innan vi lämnar avdelningen säger Anna-Maija Lampinen, som jobbat på båda sidor av Älvgården, säger att det är så roligt när barnen gör sina besök.
- Gamlingarna får på en gång en gladare blick. Här finns en närhet mellan barn, åldringar och personal som kommer ur tryggheten av det egna språket och en gemensam kultur.

Tillbaka på förskoleavdelningen träffar vi Maria Rautio som jobbar här.
- Samhörigheten mellan generationerna är stark och jag har en trygghet min tillhörighet och mina rötter. Jag känner att jag är på rätt plats, säger Maria Rautio.

HASSE STENUDD

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

Sidan uppdaterad 2019-04-04