Stärkt skydd för minoriteterna

I december 1999 beslutade riksdagen att Sverige skulle ansluta sig till Europarådets ramkonvention om skydd för nationella minoriteter och den Europeiska stadgan om landsdels- och minoritetsspråk.
Därmed erkändes judar, romer, sverigefinnar, samer och tornedalingar som nationella minoriteter i Sverige. Samerna har dessutom en särskild ställning som urfolk.

Samtidigt erkändes jiddisch, romani chib, finska, samiska och meänkieli som nationella minoritetsspråk.

De nationella minoriteterna har befolkat Sverige under en lång tid. Grupperna har en uttalad samhörighet och en religiös, språklig eller kulturell tillhörighet.

Utmärkande för de nationella minoriteterna är att viljan att behålla den egna identiteten är stor och kulturerna är en levande del av det svenska samhället och en del av det svenska kulturarvet.

Varje individ avgör själv om han eller hon tillhör en nationell minoritet och kan därefter göra anspråk på det skydd och stöd som det ger rätt till.

Målet med den svenska minoritetspolitiken är att ge skydd för de nationella minoriteterna och att stärka deras möjligheter till inflytande samtidigt som minoritetsspråken ska stöttas så att de överlever. Gruppernas egna engagemang är viktigt.

Europarådets ramkonvention om skydd för nationella minoriteter godkändes av Europarådets ministerkommitté 1994. Sverige ratificerade konventionen i februari 2000 och judar, romer, sverigefinnar, samer och tornedalingar erkändes som nationella minoriteter. I juni 2000 trädde Sveriges åtaganden i kraft.

Syftet med konventionen är att skydda nationella minoriteters fortlevnad. Det innebär bland annat att all diskriminering av en nationell minoritet är förbjuden och staten måste vidta åtgärder för att uppnå jämlikhet mellan majoritetsbefolkningen och minoriteterna.

Sverige som stat ska se till att det finns en möjlighet för de nationella minoriteterna att bibehålla och utveckla sin kultur och att bevara viktiga delar som religion, språk, traditioner och kulturarv. Det är uttryckligen förbjudet att tvångsassimilera personer som tillhör en nationell minoritet.

Grupperna ska garanteras grundläggande mänskliga rättigheter och friheter som till exempel skydd från diskriminering, fientlighet och våld och de har rätt till mötes-, förenings-, yttrande, tanke-, samvets- och religionsfrihet och även åsikts- och yttrandefrihet på det egna språket.

Nationella minoriteter ska ha rätt att använda sitt språk privat och offentligt, både muntligt och skriftligt.

I områden som av hävd eller i betydande antal bebos av personer som tillhör de nationella minoriteterna ska det ges förutsättningar för att kunna använda minoritetsspråket hos förvaltningsmyndigheter.

För att stärka kunskapen om de nationella minoriteterna behöver Sverige vidta åtgärder på utbildnings- och forskningsområdet. I det ingår bland annat tillgång till läroböcker och egna utbildningsinstitutioner.

Den som tillhör en nationell minoritet har rätt att lära sig, utveckla och använda sitt språk och Sverige som stat ska se till att den möjligheten ges.

Minoriteterna ska också kunna delta i det kulturella, sociala, ekonomiska och offentliga livet som berör dem.

Europarådets ramkonvention om skydd för nationella minoriteter godkändes av Europarådets ministerkommitté 1994. Sverige ratificerade konventionen i februari 2000 och judar, romer, sverigefinnar, samer och tornedalingar erkändes som nationella minoriteter. I juni 2000 trädde Sveriges åtaganden i kraft.

 

Syftet med minoritetsspråkskonventionen är att skydda Europas kulturella mångfald. I dag finns ett stort antal minoriteter i Europa och vissa av minoriteternas språk riskerar att försvinna.

Varje land väljer själva vilka nationella minoritetsspråk som ska skyddas, nivån på det skyddet och inom vilka geografiska områden skyddet ska gälla.

Kraven är att språket ska ha använts av hävd i ett visst territorium, alltså historisk geografisk anknytning, och språket ska skilja sig från landets officiella språk. Språket måste också talas av ett tillräckligt stort antal personer. Invandrarspråk och dialekter faller utanför definitionen. Finska, meänkieli och samiska betraktas som språk med en historisk geografisk anknytning och därför har de ett förstärkt skydd i så kallade förvaltningsområden.

Det finns även territoriellt obundna språk som har en lägre skyddsnivå och i Sverige är romani chib och jiddisch erkända som sådana.



 

Sidan uppdaterad 2018-12-03