"Man får kraft från bygden där man är uppvuxen"

Karungi är en by med ett par hundra invånare precis vid Torne älv. Mitt emot byn, på andra sidan om älven, ligger den finska grannbyn Karunki. Och mitt i vattnet, på Kyrkholmen, ligger Sven-Erik Buchts hem. Mitt i älven, mitt i Tornedalen men ändå i Sveriges utkant precis på gränsen till Finland. Sven-Erik Bucht berättar att älven för tornedalingar inte är en gräns, utan något som förenar.
– Det är den som håller samman identiteten och folket.

Sedan 2014 är han landsbygdsminister i Sveriges regeringen. Han är tornedaling och talar både meänkieli och finska. Han säger att hans egen identitet och ursprung påverkar honom i arbetet. Att han till exempel redan hade erfarenhet av internationellt samarbete innan han kom till regeringen. I många år satt han nämligen som kommunstyrelsens ordförande i Haparanda kommun. Det är bara älven som skiljer Haparanda från den finska staden Torneå. Så kommunen befinner sig i ett ständigt samarbete med grannlandet. Dessutom är språket till stor hjälp.
– Man har nytta av att kunna många olika språk. Inte minst när jag träffar mina finska kollegor har jag väldigt mycket nytta av både finska och meänkieli. Det är en självklarhet att man måste bevara språket, det är en rikedom som man inte får slarva bort.

Tror du att du ser på samhället på ett annat sätt än ministrar som tillhör majoritetssamhället?

– Jag har inte det urbana perspektivet i alla fall. Jag försöker alltid ha ett landsbygdsperspektiv när jag värderar olika saker. Det perspektivet är kopplat till Tornedalen eftersom det är mycket landsbygd där.

Men tror du att du tänker på något särskilt sätt utifrån att du tillhör en minoritet och inte en majoritet?

– Jag har ju sett ibland hur man som minoritet inte behandlas på ett bra sätt. Det har ju hänt. Och historiskt har det hänt mycket sådant. Det har belysts av Svenska tornedalingars riksförbund på senaste tiden. Jag vet ju också att man skämdes för det finsktalande Tornedalen längre tillbaka i tiden.

Han tar exemplet med boken ”Nils Holgerssons underbara resa genom Sverige” som Selma Lagerlöf skrev i början av 1900-talet. I den flög Nils på gåsen Akka över Sveriges landskap. Men aldrig över det finsktalande Tornedalen. På den tiden gick politiken ut på att Tornedalen skulle försvenskas och den finska kulturen likväl som språket skulle bort. 

Fram till år 1809 tillhörde Finland Sverige och den svenska byn Karungi och den finska byn Karunki var en och samma by, bara på var sin sida om älven. Men i och med kriget blev Finland istället en del av det ryska storfurstendömet. Då bestämdes att landgränsen skulle gå rakt genom Torneälven. Det som tidigare varit en älv som nästan halva året var isbelagd så att man kunde gå över till byn på andra sidan, blev en barriär. I slutet av 1800-talet började man försvenska den delen av Tornedalen som låg på den svenska sidan om älven. Skolbarn förbjöds att prata finska i skolan för att språket och kulturen skulle stoppas.

I tidigare intervjuer har Sven-Erik Bucht pratat om gränser som just begränsande. Att de stoppar och begränsar kreativitet. Själv tog han ett mycket kreativt grepp när han arbetade som kommunstyrelsens ordförande i Haparanda. Det finns en legendarisk historia om hur han haffade IKEA:s grundare Ingvar Kamprad. Sven-Erik Bucht vände upp och ner på en europakarta och kunde visa att Haparanda inte ligger i utkanten av Sverige. Det ligger mitt i det nordliga Europa. Så fick han Kamprad att öppna ett IKEA-varuhus på orten. Simsalabim steg huspriserna i kommunen, medan utflyttningen minskade och arbetslösheten sjönk. För den bedriften blev Sven-Erik Bucht år 2007 utsedd till årets svensk av tidningen Fokus.  

Att Karungi ligger långt från Stockholm håller han inte med om. Det är ”bara nån timme” med flyget till Luleå, och sedan mellan en och två timmars bilresa hem. Han menar att man lär sig att pendla och att flygresan blir en stund för avkoppling. Men även om det tidsmässiga avståndet inte är långt, är det två helt olika världar att röra sig i, menar han. Det är hemma i Karungi, där han är både född och uppvuxen, som han fyller på energidepåerna.
– Det känns så faktiskt. Man får ju kraft från de bygder där man är uppvuxen, det är ganska självklart egentligen.
 
Sven-Erik Bucht har inte alltid varit politiker. I många år jobbade han inom HSB och innan dess hade han olika arbeten, som vaktmästare och musiklärare. På frågan om hur det känns att sitta som minister i regeringen skrattar han lite.
– Det är ganska häftigt att sitta i Sveriges regering faktiskt! Det är ju ett väldigt speciellt uppdrag och ett väldigt ansvarsfullt uppdrag. Det är intressant ur många aspekter.
 

KARIN FINGAL