Artiklar
Och 1 januari 2019 skärps lagen om nationella minoriteter och minoritetsspråk. Foto: Martin Thelénius

Den svenska minoritetspolitiken

Den svenska minoritetspolitiken har sedan den introducerades syftat till att ge skydd för de nationella minoriteterna och stärka deras möjligheter till inflytande, samt stödja de historiska minoritetsspråken så att de hålls levande.

I februari år 2000 ratificerade Sverige Europarådets ramkonvention om skydd för nationella minoriteter (ramkonventionen) och den europeiska stadgan om landsdels- eller minoritetsspråk (minoritetsspråkskonventionen). De bygger på insikten att det finns ett stort antal minoriteter i Europa som levt i området sedan lång tid och som har eget språk och egen kultur. I konventionerna konstateras bland annat att vissa minoriteters språk riskerar att gå förlorade och att skydd av nationella minoriteter är nödvändigt för stabilitet, demokratisk säkerhet och fred.
 
I samband med Sveriges ratificering infördes minoritetspolitiken som ett eget politikområde inom den svenska statsbudgeten. Judar, romer, samer (som även har ställning som urfolk), sverigefinnar och tornedalingar erkändes som nationella minoriteter. Jiddisch, romani chib, samiska, finska och meänkieli (samtliga varieteter av språken) erkändes som nationella minoritetsspråk.
 
När Sveriges riksdag beslutade om de nationella minoriteterna och minoritetsspråken utgick man från Europarådets konventioner. Dessa innehåller ingen definition av begreppet nationell minoritet, men ramkonventionen nämner i artikel 5 religion, språk, traditioner och kulturarv som viktiga delar av nationella minoriteters identitet. Riksdagen kompletterade dessa kriterier med ett antal andra och kom fram till att en grupp, för att räknas som nationell minoritet i Sverige, ska ha:
  • en uttalad samhörighet och en (till antalet i förhållande till resten av befolkningen) icke dominerande ställning i samhället
  • en religiös, språklig, traditionell och/eller kulturell tillhörighet
  • en vilja och strävan att behålla sin identitet
  • historiska eller långvariga band med Sverige 

Judar, romer, samer, sverigefinnar och tornedalingar uppfyller dessa kriterier. Respektive grupp har aktivt värnat sin kultur och sitt språk så att minoritetskulturerna utgör en levande del av det svenska samhället och kulturarvet. Alla fem grupper har dessutom funnits i Sverige under mycket lång tid. Judar har bott i landet sedan 1600-talet, och romer åtminstone sedan 1500-talet. Samerna är ett urfolk och har levt i det som nu är Sverige sedan urminnes tider. Tornedalingar och finsktalande personer har funnits här sedan långt före den svenska statsbildningen. Sverige och Finland var under drygt sexhundra år, fram till 1809, ett och samma land.

 
Den internationella och nationella uppföljningen av Sveriges minoritetsarbete har dock alltsedan 2000 visat att förbättringar och ytterligare åtgärder krävs. Kritik har riktats bland annat mot att minoritetsskyddet varit för geografiskt begränsat, att minoriteternas inflytande och delaktighet har varit för litet och att Sverige inte har vidtagit tillräckliga åtgärder för att stärka minoritetsspråken och kulturerna.
 
År 2009 presenterade regeringen en reformerad minoritetspolitik med en minoritetspolitisk strategi, tre minoritetspolitiska delområden samt lagen (2009:724) om nationella minoriteter och minoritetsspråk. Propositionen antogs av riksdagen 2009 och trädde i kraft 1 januari 2010. 
 
Den 1 september 2016 fattade regeringen beslut om en översyn och analys av lagen som resulterade i propositionen 2017/18:199 En stärkt minoritetspolitik. Den reviderade lagen, som träder i kraft den 1 januari 2019, stärker de nationella minoriteternas rättigheter ytterligare. 

Att ge skydd åt de nationella minoriteterna innebär att diskriminering på grund av etnicitet eller tillhörighet till nationell minoritet ska bekämpas och att de nationella minoriteterna ska ges förutsättningar att delta i samhällslivet på lika villkor. Enligt ramkonventionens bestämmelser har Sverige åtagit sig att vidta lämpliga åtgärder för att inom alla områden av det ekonomiska, sociala, politiska och kulturella livet främja fullständig och effektiv jämlikhet mellan personer som tillhör en nationell minoritet och personer som tillhör majoritetsbefolkningen. Det innebär att de nationella minoriteterna fullt ut ska kunna utveckla sin potential och ha samma förutsättningar i samhället som majoritetsbefolkningen. Samhället ska därför motverka missgynnande och utsatthet av de nationella minoriteterna.

Inflytande och delaktighet
Att stärka de nationella minoriteternas möjligheter till inflytande innebär att formerna för samråd ska förbättras och de nationella minoriteter ska ges reellt inflytande i frågor som berör dem. Politiskt deltagande ska uppmuntras. Utarbetande av olika former för inflytande inom de nationella minoriteterna bör främjas. Det kan t.ex. handla om deltagande i olika brukarråd eller andra samverkansfora. Kvinnors och ungas deltagande ska främjas. De nationella minoriteterna ska ges tillgång till olika nationella, regionala och lokala dialogfora på likvärdiga villkor som majoritetsföreträdare. Strukturella hinder mot inflytande ska, så långt det är möjligt, undanröjas.

Språk och kulturell identitet

Att stödja de nationella minoritetsspråken så att de hålls levande innebär att de nationella minoriteterna ska ges möjligheter att tillägna sig, bruka och utveckla sitt modersmål och utveckla en egen kulturell identitet. De nationella minoriteterna ska kunna överföra sitt minoritetsspråk och sin kultur till nästa generation. De nationella minoritetsspråken, som utgör en del av det svenska kulturarvet, ska kunna bevaras och utvecklas som levande språk i Sverige.

 

Upp

Sidan uppdaterad 2024-03-18