Årets uppföljningsrapporter: Brister i styrningen påverkar arbetet för nationella minoriteter och romsk inkludering

– Vi ser att det saknas en samlad och långsiktig styrning av minoritetspolitiken och det gör att arbetet blir splittrat och att insatser inte får genomslag. För att det minoritetspolitiska målet ska uppnås krävs en väsentligt ökad ambitionsnivå från regeringen, säger Magnus Jägerskog, generaldirektör på MUCF.

MUCF och Sametinget poängterar att återkommande rekommendationer från uppföljningsmyndigheterna samt företrädare för nationella minoriteter inte fått genomslag i regeringens styrning. Flera andra rapporter, bland annat från Diskrimineringsombudsmannen, Institutet för mänskliga rättigheter och Riksrevisionen, pekar i samma riktning.

I uppföljningen av minoritetspolitiken konstateras att över 400 regeringsuppdrag har beslutats inom området sedan 2010. De många korta uppdragen har lett till en fragmentering och det saknas en bild av hur olika myndigheters verksamhet ska samspela för att gemensamt bidra till måluppfyllelsen.

Rapporten visar också på en tillbakagång i villkoren för nationella minoriteters delaktighet och inflytande. Företrädare för nationella minoriteter upplever att det saknas forum för verkligt inflytande och att mycket ansvar vilar hos minoriteterna att ta egna initiativ för att påverka beslut. Samtidigt som nivåerna på statsbidragen till organisationer som företräder nationella minoriteter är otillräckliga. Regeringen har under 2025 sänkt ett flertal statsbidrag inom minoritetspolitiken, vilket har haft negativa konsekvenser i förhållande till både nationella minoriteters och kommuners möjligheter att bidra till genomförandet av minoritetspolitiken.

– Det är tydligt att förutsättningarna för delaktighet och inflytande behöver förbättras. Organisationer som företräder nationella minoriteter spelar en nyckelroll i arbetet för att nå det minoritetspolitiska målet, säger Lars-Ove Sjajn, kanslichef på Sametinget.

I rapporten efterfrågas mer konkreta insatser mot diskriminering och att skyddet mot diskriminering stärks, bland annat genom att språk införs som diskrimineringsgrund. Både rapporter och minoriteternas egna erfarenheter visar att rasism och utsatthet har ökat. För att stärka myndigheters arbete mot diskriminering av nationella minoriteter krävs en större samverkan med nationella minoriteter för att ta vara på deras erfarenheter och perspektiv på hur diskriminering och rasism tar sig uttryck.

Årsrapporten om romsk inkludering visar att utvecklingen går långsamt och att strategin inte verkar prioriteras. 2025 står ut som det år då ingen myndighet hade ett riktat regeringsuppdrag utifrån strategin för romsk inkludering (med undantag för Länsstyrelsen Stockholm). Sedan strategin trädde i kraft 2012 har regeringen beslutat om ett 40-tal uppdrag, men inget som sträcker sig över året 2025.  Samtidigt har statsbidragen till romska organisationer och till kommuner för att främja romsk inkludering sänkts.

– För att arbetet med romsk inkludering ska ge resultat måste strategin prioriteras. Strategiska myndigheters roll och ansvar behöver tydliggöras och det behövs förutsättningar för kommunernas bidrag i arbetet, säger Magnus Jägerskog, generaldirektör på MUCF.  

I rapporten framkommer också att det inom de flesta av strategins verksamhetsområden saknas kunskapsunderlag som visar på utvecklingen för romer kopplat till målet i strategin för romsk inkludering. Utan den kunskapen blir det svårt att rikta insatserna rätt. Till exempel inom området hälsa, social omsorg och trygghet är det svårt att bedöma hur situationen för romer ser ut. Om romers sociala delaktighet ökat, om hälsan förbättrats, eller skyddet för utsatta romska barn stärkts. Folkhälsomyndigheten föreslog 2024 en modell för uppföljning för att säkerställa träffsäkra åtgärder inom områdena men har ännu inte fått något sådant uppdrag.

I rapporten poängteras bland annat också att insatser mot antiziganism och diskriminering behöver konkretiseras. Ofta handlar det om uppdrag av kunskapshöjande karaktär men mer kunskap innebär inte nödvändigtvis en förändring. Därför behövs tydligare och uppföljningsbara mål om vad myndigheternas uppdrag faktiskt ska leda till.